Alfvéniana 1-2/06

Alfvéniana 1-2/06 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Souvenir de Säter. Ungdomsverk av Alfvén

Läs om Alfvéndagen m.m.

Alfvéniana 1-2/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 2

Alfvéniana 1-2/06 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare: Miklós Maros Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post [email protected] Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post [email protected] PlusGiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av E-Print, Stockholm

Omslaget: Teckning av Birger Lundquist, (1910-52). Originalet i Kungl. Musikaliska Akademien. ” L. knöts redan 1929 till Dagen Nyheter, där han blev en uppskat-tad medarbetare på Namn och Nytt-sidan och en sällsynt skicklig reportagetecknare. I lätta eleganta linjer fångade han en ny tids snabba förändringar, sedda genom människor, städer och landskap.” (Nationalencyklopedin). Flera teckningar finns i Alfvéngården daterade senast okt. 1945.

Innehåll Alfvéndagen den 7 juli 2006 3 Bergakungen som balett i Jönköping. Av Jan Olof Rudén 5 Christian Lindberg intervjuas av Jan Olof Rudén om Hugo Alfvéns musik 6 Opublicerad musik av Hugo Alfvén: ”Souvenir de Säter op.I ” (1888) för fiol och piano 7 ”Svenska kärleksbrev”. Recension av Bodil Aske-torp 19 Hugo Alfvén berättar – Anders Hansers bildspel omarbetat till film. Av Jan Olof Rudén 20 Ett Alfvénbrev: Detta är praxis över hela världen. Av Gunnar Ternhag 21 “Songs of the heart”. Romanser. Recension av Berit Lindholm 22 Sven Wilson intervjuad av Jan Heimer 23 Alfvénsällskapet instiftar stipendium 24

Foto Jan Olof Rudén om ingenting annat säges

Detta nummer innehåller notutgåvor med opubli-cerad musik av Hugo Alfvén som kan lossas från häftet. Se vidare s. 6

Alfvéniana 1-2/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3

Alfvéndagen den 7 juli 2006 TEXT OCH FOTO JAN OLOF RUDÉN

nder en sydländsk värmebölja och avslutad med ett överraskande stört-regn firades Alfvéndagen i Tibble den

7 juli. Inte allt var som vanligt även om ramen var densamma. Detta år utdelades nämligen inget Alfvénpris och heller inga stipendier till avgångselever från Falu musikkonservatorium. Den främsta av anledningarna var att Alfvén Fondens inkomster detta år inte räckte till. Och

som Margareta Jonth, eftermiddagens pro-gramvärd, framhöll beror detta på att Alfvéns musik inte tillhör de stående inslagen i mass-medierna. Vi som älskar konstmusiken måste sätta emot och inte stíllatigande acceptera att den trängs undan. Våra barn och ungdomar behöver rötter för att kunna flyga vidare på egna vingar.

Siljansnäs spelmanslag åkte kyrkbåt till Alfvéngårdens brygga medan de spelade, vilket väckte allmänhetens uppmärksamhet. Det hade inte skett tidigare. Sedan marscherade de upp till tunet till Solskenslåten och Visa från Mockfjärd (senare känd under titeln Kullerullvisan) och blev emottagna av Musik vid Siljans programvärd Tor-sten Axelsson, som med väl valda ord öppnade eftermidagens konsert. Margareta Jonth, som väl känner till Da-larnas folkmusik introducerade Siljansnäs spelmanslags kavalkad av låtar som Hugo Alfvén använt i sina kom-positioner. Några visor sjöng hon själv. Två versioner av samma låt nämligen ”Gånglåt efter Spik Per” och ”Leksandslåt efter Skommar Anders” blev gånglåten i Den förlorade sonen i Alfvéns händer. I Dalarapsodin hamnade” Djävulspolska” efter Hjort Anders och ”Trindskallar”. Margareta Jonth sjöng en dalaversion av Uti vår hage med början ”Ungersvennen talte till kärestan sin” där de olika örterna i trädgården räknas upp.

U


”Pingstmarschen” och polskan ”Kakaku” hamnade i Några låtar från Leksand för piano. Margareta Jonth gav också prov på en bufärslåt som sjungs då unga flickor och kreatur drar till fäboden på sommaren.

”Lillpolskan” som de yngre spelmännen föredrog och ”Systerpolskan” som hela spelmanslaget spela-de samt ”Gånglåt i dur och moll” hamnade också i Den förlorade sonen.

Gustaf Sjökvist som i tio år varit styrelsemedlem i Musik vid Siljan avtackades av dess ordförande Bo Ingemars-son och fick som gåva mottaga en näverlur, som denna dag följde Sjökvist som en ceremonistav.

I stället för utdelning av Alfvén Fondens pris till värdig mottagare överlämnade Gösta Alfvén vid en liten cere-moni Mors ring till Hugo Alfvén Fonden som deposition på Alfvéngården. Det var på släktens vägnar han erin-rade om betydelsen av mor Lottens slitna vigselring som hon gav Hugo som påminnelse att förbli på den rätta vägen när frestelserna blev alltför stora. (Se Alfvéniana 3-4/05). Gustaf Sjökvist i sin roll som företrädare för Hugo Alfvén Fonden tog tacksamt emot. Vid samma tillfälle deponerades även Hugos doktorsring. Gustaf Sjökvist som dirigent för Gustaf Sjökvists kammarkör anförde sedan kören i Midsommarlåt i Leksand, Dalvisa (”vägvisare genom socknarna”), Som stjärnan uppå himmelen (med Ulrika Mörner som solist). Roman-sen Saa tag mit Hjerte framfördes i en ”körinstrumentation” där pianostämman överförts till kör. Anders han var en hurtiger dräng, Glädjens blomster och Tjuv och tjuv är slitstarka arrangemang. Som extranummer med hän-syftning på Mors ring framfördes Och jungfrun hon går i ringen. Till Siljansnäs spelmanslags avslutande låtar efter Lekatt Mats bröt en regnskur ut och jagade bort publiken. Vad den då inte visste men som dagen efter blev uppenbarat var att Kungs Levi Nilsson, som är en klippa i spelmanslaget tilldelades Zornmärket i guld – den finaste utmärkelse en synnerligen framstående traditionsbärare kan få – ”för mästerligt traditionsrikt spel av låtar från Leksand” som motiveringen av prisnämnden löd. En påminnelse om sommarens begivenhet på Klockargården visade Klockar Per (här med ryggen mot kameran) nämligen bilarna av märket Chandler och Wanderer som en gång i tiden tillhört Hugo Alfvén och tillfälligt inhyrts.


5

Bergakungen som balett i Jönköpings läns museum Av JAN OLOF RUDÉN

målands Musik & Teater har satsat på att levandegöra bygdens store son, John Bauer och hans fascination inför

skogens mystiska väsen, dem som han tol-kat i illustrationer till folksagor och sägner. För en äldre generation är sagohäftena ”Från tomtar och troll” ett begrepp. Ett återkommande tema är den lilla människo-flickan som de stora, klumpiga och fula trollen inte kan slita blickarna ifrån. Där-ifrån är steget inte långt till Bergakungen som rövar bort människobarn till sitt berg. Det temat var levande i den allmänna föreställ-ningsvärlden omkring förra sekelskiftet och det intresserade även den ryske stjärnkoreografen Fo-kin, som var verksam i Stockholm 1914. Han öns-kade ett libretto av Johan Bauer samt kläd- och dekorskisser till en balett för en blivande Svensk Balett som skulle bestå av svenska dansare som han uppskattade – en motsvarighet till hans Ryska Ba-lett. Detta gick i stöpet i och med utbrottet av första världskriget då Fokin lämnade Sverige. John Bauer hade emellertid gripit sig an uppgiften och kommit kontakt med Kungl Operan som be-ställde musiken av Hugo Alfvén. Där kom utveck-lingen att gå andra vägar än dem man ursprungligen tänkt. Detta är en av aspekterna i innehållet till uppsättningen i Jönköping.

Baletten som den realiserades i Jönköping ge-staltas på två plan. Dels speglas dåtid där John Bauer och hans hustru Ester dansar till nykompone-rad, i sammanhanget dissonant musik av Fredrik Ed, dels sagans tid där Vallpojken, Vallflickan, trollet Humpe och Bergakungen dansar till ett urval satser ur Hugo Alfvéns högromantiska musik till

baletten Bergakungen. Orkestersatsen har förtjänst-fullt transkriberats till sinfoniettabesättning av Stockholms Läns Blåsarsymfonikers arrangör An-ders Högstedt. Att Jönköpings Sinfonietta klingar på toppen av sin förmåga är dirigenten B. Tommy Anderssons förtjänst.

Att Jönköpings läns museum har samlat John Bauers verk är säkert bidragande orsak till att balet-ten visades just i museet i mötet mellan de två trap-por som leder till övervåningen. Det var ingen idea-lisk spelplats därför att scenens golv inte kunde ses från åskådarplats och delar av koreografin (av två av dansarna) därför inte kunde uppfattas. De få rollinnehavarna (tre tydligt urskiljbara dansare för sju roller) bidrog inte till klarhet i vem som var vem om man kom oförberedd. Koreografin var genom-gående nutida men ställdes inför utmaningar därför att Alfvéns musik har en långsam andhämtning, som passar till dåtidens pantomimbalett. Kostymer-na hade utformats av Ulla E:son Bodin, som inspi-rerats av Johan Bauers skisser medan den spar-samma scenografin, som bestod av genomskinliga tygridåer i växlande ljussättning hade gjorts av två av dansarna. En av trapporna kom väl till pass för Bergakungens hall. En tydlig markering av att upp-sättningen gjorts 2006 var att både vallgossen och vallflickan var mörkhåriga. Koreografer-na/scenograferna Gunilla Jansson och Jonas Örk-nér, som också dansade huvudrollerna har uppen-barligen velat distansera sig från Alfvéns Berga-kungen till förmån för John Bauers Bergakungen som har en annorlunda handling. Som nämnts vävs också John Bauers liv in i handlingen, även hans tragiska drunkningsdöd och karakteriseras genom avvikande musik. I programmet beskrivs handling-en sålunda:

Hemma hos John och Ester Bauer. Skotten i Sarajevo har satt Europa i brand. Det står klart för John att baletten inte kommer att bli av med Fokin. I förtvivlan flyr han ut i skogen och får Humpes gestalt. Trånsjukt vandrar han genom skogen. Han ser Vallflickan och Vallpojken och drabbas av svart-sjuka. Vallflickans lycka smittar emellertid av sig på Humpe som omsider vågar sig fram mot flick-an. En solstråle lyser på henne, Humpe blir bländad. Flickan fattar ömkan för det fula trollet och hjäl-per honom komma undan ljuset.

Humpe vaknar ut sin dvala och tror inte sina ögon när han ser Vall-flickan så nära honom. Han förkla-rar sin kärlek till flickan, men hennes tvekan får hans lidelse att stegras till vrede. Han låter sin mantel falla och han visar sig som den han egentligen är, Bergakung-en. Flickan bedåras av hans prakt och blir till slut så omtöcknad att Bergakungen kan bära in henne i berget. Vallpojken kommer in och förstår snart vad som hänt. Av skogens väsen får han en magisk stav som ska hjälpa honom i kam-pen mot den onde.

Åter igen hemma hos Bauers. John har nu insett att också Kungliga Operan har tagit sin hand ifrån hans balett, och han protesterar förgäves.

Inne i bergets sal förförs Vall-flickan av dyrbarheterna och drycker. Bergakungen sätter en krona på hennes huvud och som Bergadrottning virvlar hon lidelse-fullt vidare. Förtrollningen bryts när hon ser den blomma hon fått av Vallpojken och hon försöker ta sig ut. Bergakungen ber henne stanna. Genom en lek kollrar hon till slut bort honom så hon kan fly.

S


Bergakungen blir ursinnig. Vallpojken kommer och kämpar ned trollet. Han släpper sin magiska stav och tillsammans går de ut ur berget. Humpe (Ber-gakungen) får åter liv och rusar efter dem i ett ur-sinnigt anfall – då strömmar solen in.

John och Ester tittar ut över vattnet från båtens däck. Skogens väsen i form av Näcken frammanar en storm som drar ned dem till Vätterns botten.

Christian Lindberg intervjuas av Jan Olof Rudén om Hugo Alfvéns musik

JOR –När kom du först i kontakt med Hugo Alfvén? CL: – Som 12-åring började jag i en kör och samtidigt väcktes mitt intresse för tonsättare. Jag började läsa tonsättarbiografier. I det sammanhanget kom jag över Alf-véns memoarer och sträckläste dem trots att jag aldrig sjungit körmusik av Alfvén. Efter det blev det ett uppehåll i Alfvénintresset och så småningom kom den nutida musiken att ta all tid i anspråk. JOR: – Du har ju arrangerat musik av Alfvén för ditt instrument trom-bonen t.ex. Vallflickans dans. CL: – Ja, och jag sammanställde också en svit för mig själv och Uppsala kammarsolister. JOR: – Du har ju många yrkesrol-ler inte bara som solist utan också som som kompositör och dirigent. Har det påverkat ditt Alfvénintres-se? CL: – Riktig fart tog Alfvénintres-set när jag skulle dirigera Stock-holms Läns Blåsarsymfoniker för första gången. 2002. Då stod Festspel på programmet. Till det tillfället beställde jag en transkrip-tion av Anders Högstedt av en Svit ur Bergakungen för symfonisk blåsorkester. JOR ( anmärkning) Båda verken spelades in på BIS CD 1268 (2004) under titeln “Christian Lindberg conducts the Swedish Wind Ensemble” och stod också på programmet vid utlandsturneer. CL: – Till denna säsong när jag är chefdiriget för Stockholms Läns Blåsarsymfoniker ville jag hålla fram Igor Stravinsky och Hugo Alfvén inte som motsatser utan som samtida. De har t.ex. en i

grunden inte så olika inställning till balettmusik med folkliga mo-tiv. Därför beställde jag av samme Anders Högstedt en transkription av Svit ur Den förlorade sonen som jag dirigerade för första gång-en den 16 september 2006. – Vid ett tillfälle talade jag mig varm för Alfvéns musik och det retade en kritiker som tyckte att jag i likhet med Alfvén ”kompensera-de brist på djup med ett stort mått av festivitas”. Men jag har aldrig haft något motsatsförhållande till den nationalromantiska musiken, enkannerligen Alfvén. Jag tycker det finns djup i Alfvéns musik och nu väntar jag på tillfällen att få framföra symfonierna. Den den 19 oktober skall jag dirigera den för-sta symfonin i Gävle JOR: – Kunde du själv påverka programmet? CL: – Ja – och just i Gävle ville jag ta fram den negligerade Bo Linde som ju verkade där.

– Jag tycker att det är skandal att svenska orkestrar inte har tagit vara på Alfvéns musik. JOR: – Ja, det är i stället dirigen-ter som Neeme Järvi eller Evgenij Svetlanov som ”upptäckt” musiken åt svenskarna.

Opublicerade ungdomsverk av Alfvén ”Souvenir de Säter” som Alfvén givit opusnummer I komponerades 1888, när han var 16 år och gick på sommar-kurs i violinspel hos Johan Lindberg, som annars undervisade honom på Musikkonservatoriet. Detta var andra sommaren i Säter. Alfvén berättar i Första satsen s. 140f. ”Det blev en arbetsam, men både glad och givande sommar. Jag övade sex timmar dagligen, men målade så litet som möjligt, ty mitt samvete var dåligt. Även denna sommar hade fyra eller fem andra elever gjort mig sällskap till Säter, bland dem också Carl Kihlman och Ernst Ellberg. Den senare var den äldste bland oss och altfiolist i hovka-pellet. Han hade gått igenom harmo-niklassen vid konservatoriet och stude-rade nu kontrapunkt för f.d. hovka-pellmästaren Dente. […] Efter midda-gen gick vi alltid till Stadshotellet för att dricka kaffe och några halvor punsch, röka cigaretter och spela. All-tid hade någon sin fiol med, utom Ell-berg, som skötte pianot. Den somma-ren ansåg jag Ellberg vara en av värl-dens största och kunnigaste musiksnil-len. Jag hade nämligen komponerat två melodier för fiol, ’Souvenir de Säter’ och ’Barcarole’, men saknade tillräck-liga kunskaper i harmonilära för att kunna ge dem ett tillfredsställande pianoackompanjemang. Då grep Ell-berg in och trollade fram de skönaste harmonier och figurationer, värdiga en stormästares penna. Särskilt hade han lyckats med ’Barcarolen’. Man hörde tydligt, ja, man såg hur vågorna svepte kring gondolen. Det var två mästerverk – tyckte jag då. Senare har jag ansett mig nödsakad att i sorgligt hög grad revidera detta omdöme. Men sådant är nu en gång livet.” Noterna återfinns även på Alfvénsäll-skapets hemsida för nedladdning. Där publiceras samtidigt sångerna ”Barna-tro” från 1884 och ”Minne” från 1891 bestående av Elegi och Bachanal.

Souvenir de SäterOpus 1

för violin och piano

Hugo Alfvén1888

Kungl. Musikaliska Akademien / Alfvénfonden

Andante cantabile

4

7

Copyright © 2006 by Kungl. Musikaliska Akademien / Alfvénfonden

Hugo Alfvén1888

Souvenir de Säter för violin och piano

1

9

12

15

18

2

dolce

dolce

21

24

27

30

3

33

36

40

44

4

appassionato

47

50

53

56

5

furioso

furioso

accel

accel

rit

rit

-

-

58

61

64

67

6

dolce

dolce

rall

rall

a tempo

a tempo

70

73

76

79

7

rall

rall

a tempo

a tempo

dolce

dolce

82

85

88 Allegro zingara

92

8

< >vibrato

dolcissimo

< > < > < > < > < >< >

rit

rit

96

100

104Scherzo

108

9

a tempo

a tempo

accel

accel

arco

m. s. m. s. m. s. m. s.

accel energico

accel

rit

rit

112

116

120

123

10

a tempo

m. s.a tempo

m. s. m. s. m. s.

accel

accel

pizz

arco

grazioso

grazioso

127

133

138

11

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco

pizz

arco


19

Svenska kärleksbrev utg. av Kaj Attorps. Borgå 2005. Lind & Co. 199 s. Finns det något så spännande som kärleksbrev? Om man inte får egna, i alla fall andras! De är alltid djupt privata, lite hemliga, ibland rentav förbjudna eller rättare sagt: är ibland bevisen på olika slags "förbjuden" kärlek. Men de skall naturligtvis vara skrivna av kända personer för att reta vår nyfiken-het! I Kaj Attorps antologi Svenska kärleksbrev är det just sådana vi får smakprov på, brev skrivna av berömda män och kvinnor från olika tider, de flesta är av etablerade författare och redan publicerade på andra håll. Roligt är emellertid att vi även får ta del av mottagarnas reaktionerna på vissa brev: Selma Lagerlöfs erotiska offensiv får Sophie Elkan att vädja om "hands off", liksom den unga Emelie Björkstén som – visserligen är förälskad i honom – men värjer sig för Johan Ludvig Runebergs fysiska framstötar. Förväntade fantastiska "professionella" kärleksbrev skriver naturligtvis Strindberg till alla sina blivande fruar. Det finns flera olyckliga brev-skrivare men ingen är så hjärtskärande olycklig som Victoria Benediktsson i sitt kärleks- och själv-mordsbrev till Georg Brandes, men de flesta av kärleksbreven här bär prägel av nyförälskelsens längtan och lust. För, som Kaj Attorps frågar sig i sitt förord: Hur många förväntansfulla förlovningar ska inte övergå i trista äktenskap utan behov av brevväxling! I detta sällskap av förälskade brevskrivare rör sig Hugo Alfvén som fisken i vattnet. Som vi alla vet var han en såväl STOR brevskrivare (tänk på de två brevböckerna utgivna av Gunnar Tern-hag!) som STOR älskare. I synnerhet om han får säga det själv, vilket han gör i ett kärleksbrev till skulptrisen Alice Nordin.

Till Alice Nordin Odaterat, 1898 Kära vän! Du sade det plågar dig att höra människor förlöjliga mig och icke utan ring-aktning tala om min smak angående kvin-nor. Ber dig därför att vid tillfälle säga dessa människor att av alla de kvinnor mellan 17 och 30 år, som skänkt mig sitt hjärta (och de äro rätt många) har det ej funnits någon, som haft så mycken ursprunglig ungdomlighet och friskhet och så pass mycket av kvinnligt värde för att för längre tid kunna vara njut-bar för en man som har så höga krav på kvinnan som jag. Och jag räknar ej ungdom efter almanackan utan efter själens sundhet och friskhet, ty den varar evinnerligen. Och det är den själshöga kvinnan som jag älskar och alltid fått öka måttstocken för. Hugo.

Till Alice Nordin finns ytterligare två brev i anto-login och dessa är klassiskt sköna kärleksbrev (utg. av Per Wästberg i boken Alice och Hjördis, Två systrar, 1994). Alice tillhörde den svenska konst-närskolonin i Paris där Alfvén 1898 spelade fiol i hennes ateljé medan hon skulpterade. Alfvén kallar henne "en sensitiva, som reagerade ytterst känsligt för musik" och hon skulpterar ett kvinnohuvud, "Lyssnerskan", som hon senare skänkte Alfvén som tack för parisdagarna.

[Hugo Alfvén till Alice Nordin, Madame Vesques pension, 31 Rue Vaneau, Paris.] 11maj 1898 Min mycket kära Alice! Det finns en sällsam känsla som jag förr blott känt för mitt ideal inom konsten, för min sångmö, jag tror den kallas längtan. Nu är den även omsatt i mänsklig form och till Paris står min håg och jag drömmer med brännande blod och bultande tinningar och i bröstet känns det så eget. Det är som om en hand trätt in fingrar-na i nätet av nerver och den knyter sig så ofta. Har du känt något dylikt nån gång? Nej, helt visst icke, ty den förbaskade Rullenius är ju kvar i Paris ännu och förut har du blott varit ett barn som svärmat i ljuva obestämda aningar om något drömt, ovetbart. Ack, käraste vän, när skall jag väl få återse dig och dessa till hälften illpariga, till hälften drömmande och ännu en hälft ömma ögon? Endera reser du till Italien eller också till Norrland och i bästa fall får jag råka dig först i höst. Tror du att du kommer att min-nas mig så länge? Din komposition skall jag då ha färdig, och skall jag efter bästa förmå-ga söka göra en, om ock svag, pendant till det outsägligt sköna huvud du skänkt mig."

Men för Alice Nordin, som även gjorde en byst av Alfvén, vore det jordisk lycka "om jag vore gift med honom och hade ett barn, se där upplösningen på den smärtsamma spänningen, se där fulländ-ningen av mitt liv!" Alices dagbok är i flera år runt sekelskiftet, fylld av svärmisk längtan efter Hugos kärlek. Till slut ger hon upp och skriver 28 augusti 1903 att hon känner att "Hugo blott är äkta som konstnär men en rå humbug som människa". Det fjärde, mycket passionerade, kärleksbre-vet av Hugo Alfvén är till Marie Krøyer år 1903. Här står i Attorps inledning till Alfvén-breven att Marie blev Hugos älskarinna i Italien 1892, detta är tyvärr galet, det var 1902. (1892 hade han emeller-tid sett makens porträtt av henne på Glyptoteket i


Köpenhamn). Men sant är emellertid, som Attorps skriver, att Marie efter många olyckliga år lämnade sin man, den manodepressive målaren Søren Krøy-er, födde Hugos dotter och blev sent omsider hans hustru (1912). Med facit i hand vet vi att detta äk-tenskap med tiden också blev mycket olyckligt och avslutades med en åtta år lång skilsmässostrid. Men låt oss för ett ögonblick glömma detta och återvän-da till den ljuva, omtumlande våren 1903 och läsa brevet där Hugo skriver till Marie:

Åh, Marie, mitt huvud bränner och mina åd-ror vill sprängas. Det är som om allt är in-svept i ett blodrött täcke. Inga människor kan jag vara tillsammans med, bara irra om-kring ensam och plågad i hjärtat... Min vän – jag är sjuk och galen och skriker ut ditt namn på gator och i gränder för det gör så ont i mitt bröst. Jag har en plan som jag inte

kan släppa. Du reser ju i maj till Chemnitz och stannar där cirka en månad. Omkring den 20 maj lämnar jag Spanien. Då kunde vi mötas i Verona och resa några dagar till Ve-nedig. Därefter följer jag med dig norrut (till Tyskland) och – om Søren tillåter det – kommer jag några veckor senare till Skagen och stannar en eller två månader när du har kommit hem från din mor. Du kan väl under en eller annan förevändning lämna din mor en vecka och Vibeke kan väl också hålla tätt. Så drömmer jag och hoppas på det otro-liga och försöker inbilla mig att en älskande kvinnas vilja förmår undanröja alla hinder. Du har vuxit fast i min själ och jag är inte längre herre över mina känslor. Hugo.

BODIL ASKETORP - som läste dessa brev med glädje!

Hugo Alfvén berättar – Anders Hansers bildspel omarbetat till film 2006 När Anders Hanser gjorde sitt första bildspel kom det att förkroppsliga hans läsupplevelse i unga år av boken Hugo Alfvén berättar, Stockholm 1966. För åskådarna av bildspelet blev det en fängslande upplevelse av berättaren Alfvén baserad på de in-tervjuer som gjordes av Per Lindfors för de radio-program som senare utgavs i bokform. Anders Hanser har med god näsa och personliga kontakter funnit ett rikt och tidigare outnyttjat bildmaterial som exemplifierar det som Alfvén berättar. Dessut-om finns i bildspelet en berättarröst som guidar oss i Alfvéngården.

Det som då var en modern teknik som tillät gradvisa övergångar mellan bilder med hjälp av flera projektorer kom efterhand att kännas föråldrat i synnerhet när digital bearbetning av bilder kunde tillåta zoomning och panorering. Därför har Anders Hanser nu tagit steget fullt ut och omgestaltat bild-spelet till film. Därigenom har han också kunnat infoga många filmsnuttar i form av journalfilmer som finns om Alfvén, där man framför allt ser ho-nom som dirigent och i synnerhet repetitör.

Huvudinnehållet är barndomsupplevelser av musik, kärleken till skärgården, utbildning som

violinist, konstnär och tonsättare, om Midsommar-vaka, vistelser i Italien då han komponerar sin sym-foni nr 3 och då han återupptar sitt måleri, om sym-foni nr 4 och tillägnan till dottern Margita, om för-sta kontakten med Siljansbygden, om Dalarapsodin samt Hanser Lina Andersdotter-Göransson och Siljansbygdens körförbund, om Sverges Flagga, om Alfvénsgården i Tällberg och nödvändigheten att tjäna pengar som director musices i Uppsala för att ha råd med den, om sångarresor med O.D., om bekantskap med målarna Zorn och Carl Larsson, om Alfvéngården i Tibble, om Alfvén som bilfan-tast m.m..

En liten reflektion i marginalen hänför sig till hur Alfvén ville synas i bild – och han var verkligen mycket intresserad av att bli förevigad i bild, något som en redaktör för Alfvéniana är honom tack skyl-dig. Han uppträder alltid i oklanderlig kostym med tillhörande slips och ibland hatt och det är en rad olika kostymer som passerar revy i filmen. Man skulle kunna kalla honom klädsnobb. Här kan det ha varit av betydelse att hans far var skräddarmästa-re och att han vant sig vid att få måttsydda kläder.

JAN OLOF RUDÉN


21

Ett Alfvénbrev: Detta är praxis över hela världen

AV GUNNAR TERNHAG

ugo Alfvéns brev är en outsinlig källa till kunskap om föremålet och hans tid. Med en elegans i både språk och stil är breven

tacksamma ingångar till Alfvéns livssituationer, vilka i sin tur ofta kan berätta om större samman-hang. 1917 fick han anledning att skriva ett ganska formellt brev till en folkmusikupptecknare. Brevet skrevs under arbetet med baletten Bergakungen. Under 1900-talets båda första decennier väcktes ett intresse för den inhemska folkmusiken. En väsent-lig del av det ökade engagemanget handlade om uppteckning av visor och låtar. Sångarnas och spelmännens musikaliska kunnande skulle helt enkelt fästas på papper, innan det blev för sent. I bräschen för detta arbete gick den skånske juristen Nils Andersson som började insamlingsarbetet i sin hemprovins, men snart sökte sig norrut. Fastän Nils Andersson var ledande, fanns det många andra upptecknare som med stor entusiasm besökte i första hand fiolspelmän – vissången hade inte riktigt samma status som nationellt kulturgods. En av dem var Carl Gudmundsson, född i Västan-vik i Leksand 1875. Gudmundsson var en musika-lisk mångsysslare: flöjtist och violinist, klassiskt skolad men också spelman. Han deltog följaktligen i både stråkkapell och spelmanskonstellationer. Till yrket var han lärare, under en följd av år i Blyberg i Älvdalen. Senare flyttade han tillbaka till hembyg-den, där han avled 1950. Carl Gudmundsson måtte ha arbetat mål-medvetet på att få sina uppteckningar spridda. Han levererade åtskilliga notbilder till Karl-Erik Forss-lund och hans stortartade bokverk Med Dalälven från källorna till havet. Musikläraren och tonsätta-ren Anders Jobs mottog också Gudmundssons upp-teckningar. En handfull av dem arrangerade han 1916 till sviten ”Mora gästabud”, vilken tillägnades Anders Zorn. Men även Hugo Alfvén fick del av Gudmundssons insamlade låtar. Hugo Alfvén och Carl Gudmundsson bör ha träffats ganska snart sedan Alfvén börjat besöka Leksand och Dalarna mera regelbundet, alltså nå-gon gång efter 1904. Om kontakten dem emellan finns dessvärre inga talande källor, men ett brev av Alfvéns hand skulle kunna tolkas som om relatio-nen inte var alltför varm. Brevet som Alfvén skrev i Uppsala den 23 mars 1917, mitt under arbetet med Bergakungen (som då fortfarande kallades Den bergtagna), har en absolut karaktär av affärskor-

respondens. Bakgrunden är att Gudmundsson för-sett Alfvén med uppteckningar, men ställt krav på användningen av dem. Dessa krav reagerar Alfvén emot, sannolikt sedan han vid arbetsbordet kommit till insikt om kravens konsekvenser. För att förstå Carl Gudmundssons anspråk bör man först och främst veta att allt upptecknings-arbete skedde helt ideellt. I praktiken bekostades arbetet av familjeekonomin. För den andra fanns viss konkurrens mellan upptecknarna – Gudmunds-sons iver att placera sina uppteckningar ska nog ses i det ljuset. Många gånger var det en formlig jakt efter sköna melodier och ålderdomliga låtar. När Hugo Alfvén anför sina argument mot Gudmundssons krav kan han inte stödja sig på någon upphovsrätt, utan han argumenterar med förnuftets hjälp och dessutom utifrån tonsättarens perspektiv. Så här långt efteråt måste man helt enkelt ge honom rätt. Spänningen mellan herrarna måste ha lagt sig ganska snart, eftersom Alfvén senare kom att använda Gudmundssons uppteckningar. Han skrev uppskattande ord i Falu-Kuriren efter Gudmunds-sons bortgång: ”Han var en av de flitigaste och kanske allra bästa låtupptecknare jag någonsin träffat, och personligen står jag i djup tacksamhets-skuld till honom, då jag av honom fått alla de låtar jag använt i min Dalarapsodi och några av dem jag använt i pantomimen Bergakungen.” Hur det sist-nämnda går ihop med ett av påståendena nedan, må läsaren fundera över.

Då jag för några år sedan framställde en för-frågan, huruvida Ni skulle vilja sända mig av Er upptecknade låtar, som kanske kunde an-vändas i ett par av mig planerade orkestrala verk, satte Ni som villkor, härför: dels att Ert namn skulle tryckas med på tonsättningarna i Er egenskap av upptecknare och dels att Ni, när styckena förelågo i manuskript före pre-miären skulle sättas i tillfälle få höra hur jag behandlat de av Er upptecknade låtarna för att kontrollera, att jag icke möjligen enligt Er uppfattning förvanskat dem. Åtminstone har jag så förstått Ert yrkande. Ju mer jag tänkt på saken, dess orimligare förefaller mig Edra önskemål. Om något namn mer än tonsättaren skulle före-komma på titelbladet, så vore det i så fall de spelmäns namn, vilka skapat ifrågavarande låtar, men icke upptecknarens. Ty att skriva

H


ner en enkel melodi som man får sig förespe-lad, är icke någon konstnärlig gärning, utan kan utföras av vem som helst med en smula gehör och hjälplig kunskap i notskrivning. Det är ungefärligen som om jag skulle göra en målare bekant med en lämplig modell, som han sedan behandlade på duken och jag yrkade på: dels att tavlan ska signeras också med mitt namn, såsom varande den vilken funnit något av stoffet till målningen och jag dessutom fordrade att före tavlans utställande få kontrollera, huruvida målaren verkligen avmålat modellen porträttlikt, eller om han på grund av ämnets natur funnit sig föranlå-ten att göra avvikelser från modellens utse-ende. Ingen målare lånar en modell på såda-na villkor. Av samma orsak har jag icke heller begagnat mig i ”Den bergtagna” av de låtar, Ni varit vänlig sända mig, ty i Eder uttalade önskan, att före uppförandet få taga del av det sätt, varpå jag funnit lämpligt behandla ev. av Er lånat folkmotiv, ligger öppet och klar den undermeningen, att Ni vill uppträda som censor över mitt konstnärliga arbete, vilket ju icke vore på sin plats. För att förebygga möjligt missför-stånd, vill jag nämna, att jag i en liten episod använder en Elfdalslåt, som är till största de-len lik en av de låtar Ni sänt mig, men den fick jag av en bekant under en resa i Dalarna i somras. För att komma till en sammanfatt-ning av denna min kanske onödigt utförliga skrivelse, vill jag framhålla, att en uppteck-nares namn bör nämnas endast under rubri-ken ”Samlare av folkmelodier”, men icke sammanställas med tondiktarens namn på ti-telbladet av hans verk, lika litet som en mu-sikaliskt ovederhäftig bör sätta sig till doma-re över det sätt, varpå en skapande musiker – som ägnat hela sitt livs arbete åt att fördjupa sig i musikens väsen – anser sig böra be-handla sitt stoff. När en komponist begagnar sig till-fälligtvis av ett lånat motiv, som hänt under alla tider, gör han det på det vidkommande stället i partituret en upplysande anmärkning, antingen om melodiens skapare, eller, om han är okänd, orten, där melodien antages ha uppstått. Detta är praxis över hela världen. Högaktningsfullt Hugo Alfvén

Songs of the Heart. Romanser av Gunnar de Frumerie, Ture Rangström, Adolf Wiklund, Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger, Emil Sjögren / Leif Aruhn-Solén, Viktor Åslund. - Sterling Grammofon , CDA 1653-2, 2006

Det ”Nordiska ljuset” med sin naturlyrik, sin kärlek och sitt vemod vilar över denna skiva såväl genom repertoarvalet som genom artisteriet. Leif Aruhn-Solén och Viktor Åslund framför en bukett svenska romanser, många tillhörande de mest kända och älskade, alla på svenska utom Emil Sjögrens sex dikter opus 12 ur Wolffs Tannhäuser-epos, som framförs på tyska. Bl. a. borde Hugo Alfvéns sånger Skogen sover, I stilla timmar och Saa tag mit Hjerte särskilt intressera Sällskapets vänner. Det finns ett skimmer över Leif Aruhn-Soléns stämma, som passar väl in i valet av sånger. Han kombinerar lätthet och lyster i rösten med intensiv energi. Han har ett angenämt öppet sångsätt, fjärran från tenorers faiblesse för ”täckning”, vilket gör hans textning föredömlig. Herrarna är väl samspelta med ett samstämmigt flytande legato och ett nyansrikt framförande. Vik-tor Åslund ackompanjerar just så som man önskar, leder och ligger bakom i rätt balans. Han har en elegant flykt över spelet. Det medföljande häftet är informativt med korta levnadsbeskrivningar över kompositörer och musi-ker. Sångtexterna finns med, även översatta till engelska. Tyvärr är sångerna inte genomgående numrerade, vilket är synd, i synnerhet som de vid ett par tillfällen inte har samma ordningsföljd på skivan och i häftet. Man får numrera själv. Lyssna på denna skiva, när Du känner Dig drabbad av vårlikt vemod eller någon annan gång.

BERIT LINDHOLM


23

Sven Wilson intervjuad av Jan Heimer Wilson, OD-ist, radiopionjär och STIM-chef under lång tid berättar.

et var en ung man i Upp-sala som gärna ville vara med och sjunga i Allmän-

na sången men han hade ingen röst men provsjöng ändå för Hugo. Det var inte mycket till sång men Hugo sa: ”Jag förstår att ni är så ivrig på att vara med och sjunga. Ni får det men ni får inte göra annat än sjunga förstabas”. En gång sjöng vi i OD ett stycke av den finländske kompositören Törnudd som hette Trollrunor som innehöll ett långt glissando. När Hugo skulle instruera oss basar hur vi skulle sjunga detta sa han: ”Tänk er att ni sitter på ett högt moln och så störtar ni er ner och så skall ni åka ända ner i helvete och där ska ni ligga på kontra-c”. Hugo brukade säga att segrarna vanns i repetitionslokalen och inte på podierna men själv var han inte någon energisk repetitör. Han levde mycket på sin personliga strålglans. Han var ju den förste som gjorde OD:s repertoar interna-tionell. Jag minns en konsert när vi sjöng på sju språk, allting skulle ju vara original. OD var inbjudna att sjunga i Bar-celona vid något jubileum och då åkte vi ner med en kör 1929. Det gjordes en svensk konsert där Hugo dirigerade Midsommarvaka och vi sjöng några sånger som avlyssnades av dåvarande kung Alfonso. Då sa Hugo efteråt: ”Jag har aldrig dirigerat en så bra orkes-ter förr som det spanska hovkapel-let”. Han berättade att när de repe-terade så kommer de till ett ställe i Midsommarvaka där fagottisten har solo. Hugo sa till honom: ”Nu ska du inte bara spela efter noter-na. Tänk dig att det är en spelman som kommer hem och varit ute och är lite full och då ska det höras”.

Orkestern var full av beundran för Hugo och gladde sig åt att spela under hans ledning.

En gång har jag varit med och sjungit i den kungliga trädgården i Belgien där drottningen hade en mottagning. Resemarskaalken fick komma fram och hälsa på drott-ningen som också bjöd på frukost och då frågade hon Hugo: ”Vad dricker körmedlemmarna? Vad får jag bjuda på? Hugo svarade: ”Ett glas mjölk eller vatten. De är så förfärligt noggranna med att inte dricka något alkoholaktigt i sam-band med konserter”. Och när han sa det gapskrattade kören. Drott-ningen frågade: ”Vad skrattar dom åt?” Hugo svarade: ”Det var bara en liten anekdot”. Det har ju varit mycket prat om Hugos kvinnoaffärer men det var något som vi inte såg något av men det skojades om att det inte fanns en buske i Rättvik och Mora där han inte hade hånglat med någon dalkulla.

Sina sista år hade han Anna Lund som flyttade ner till Tibble och hjälpte till. Mitt sista minne av den levande Hugo var när vi satt nere i vardagsrummet i Tibble och han sa att han skulle gå och lägga sig. Då hade han svårt att gå upp-för trappan, så då tog jag honom som ett barn och bar upp honom men bakom gick hela tiden Krök-Jerk för att ta emot om jag skulle tappa balansen. Krök-Jerk, som ju hette Olssso, men ingen kände honom under något annat namn än Krök-Jerk, var en mycket fin per-son. Han var kyrkvärd i Leksands kyrka och OD sjöng vid hans jord-fästning. Kören stod utanför kyrk-porten när kistan bars ut ur kyrkan. Man trodde att det inte fanns något djup i Hugo, att han levde på att vara glansfull. När OD skulle-sjunga på prins Gustaf Adolfs jordfästning i Storkyrkan. Vi skul-le ha frack på oss. Så började det

närma sig att vi skulle sjunga. Vi stod uppställda i koret men Hugo fanns inte där. Han hade gett sig springande iväg till Rege-ringsgatan där Carlman hade sin juvelerarbutik och levererade ord-nar. Han hade upptäckt att han hade glömt en kraschan som han skulle ha på frackbröstet. Han fick låna en kraschan och han kom i tid. Han var svag för att pryda sig.

Alla trodde att han bara trivdes i glansen kring sin person. Men jag var ofta under hans sista år uppe hos honom i Tibble och då kunde vi sitta på kvällen och prata och det visade sig att han kunde myck-et och njöt mycket av de gamla filosoferna och det ville han gärna tala om. Det var en sida som folk inte kände till. Hugos ekonomi Hugo slarvade och skrev på växlar men så sa jag åt honom en dag: Om du lovar att inte ha utgifter för rysk kaviar och sån´t där och inte skriver på några växlar så ska jag förskottera av dina STIM-pengar för jag känner på mig att de kom-mer att räcka ganska länge. ”Ja, ja, det, det ska jag göra, jag ska inte dra på mig något” sa Hugo. Det dröjde ett år så var han nere h os mig igen och då tog jag i med hårdhandskarna och då fick han 500 kr i månaden att leva på och äta och dricka för. I övrigt betalade jag alla räkningar och skatter från hans konto. Och det gick bra. Han brukade säga: ”Sven Wilson är mitt intressekontor”. Han var mycket tacksam och när Roslags-vår blev populär i hela världen höjde jag hans personliga apanage till 1000 kr. Men det kunde han inte njuta av mer än två år innan han dog.

Sedan hade vi ju Anna Lund. Det var ett problem, det. Oj, oj. oj! Hugo hade skrivit ett testamente men då kom det en gammal OD-ist som hette Gunnar Hultman som dök upp och förledde henne till att

D


annullera testamentet till förmån för henne så att hon kunde disponera medlen. Det var mycket besvärligt, men så småningom tog hon sitt förnuft till fånga.

Det är något som är verkligt konstigt. Den korrespondens jag hade med Hugo har försvunnit. Nordmark blev ju min efterträdare och han ordnade till en stiftelse när Anna tagit sitt förnuft till fånga. (Redaktörens anmärkning. Den finns fortfarande på STIM.) Om Eric Ericson i OD Runar Brenning som var OD:s ordförande ringde till mig och sa: Kan vi inte träffas för vi har diri-gentproblem. Carl Godin är bra men det lyser inte om honom. Vet du någon du skulle kunna föreslå? Då svarade jag: Den ende jag kan tänka mig är Eric Ericson. Han är dirigent för poliskören nu och därifrån har jag väldigt goda vits-ord om honom. Så då bjöd jag Runar Brenning och Eric Ericson på lunch på Tegnér och efter ett samtal så sa Runar Brenning: Då ska vi be att Eric kommer upp till Uppsala och möter gossarna, vilket han gjorde. De var positiva och då sa jag till Eric: Ta nu detta erbju-dande, det kommer du aldrig att ångra. Och det gjorde han ju inte heller. Men om jag får skryta så är det tack vare mig som Eric Ericson kom till OD. Radiominnen Innan jag kom till STIM hade jag varit på Radiotjänst i 13 år. Jag tillhörde det första gardet med Jerring, Willners och Bohman, Wadsten och jag. De var de enda programtjänstemännen då. Lite annorlunda mot de kanske tusen-tals som arbetar på SR idag. Vi fick göra allting från barnprogram till program om pensionärer. När olympiaden i Berlin 1936 skulle bevakas var det Jerring och jag som gjorde allting där nere. Vi

hade lite hjälp av en tekniker. Hur många är de nu, tro? Om vi var två är de säkert 300 nu. STIM-minnen Man hade tänkt starta STIM 1914 men då kom kriget emellan men sedan började man bygga upp under 20-talet och 1923 offentlig-gjordes STIM. Eric Westberg var den förste STIM-chefen. Han var lite bohemisk.

När jag tillträdde som 39-årig chef hade STIM ett ganska dåligt rykte för att någon medarbetare hade skrivit kravbrev på ett otrev-ligt sätt så jag föresatte mig att försöka återställa det goda ryktet och det lyckades så vi fick en fin roll till slut. Läs vidare om Krök-Jerk och Alf-vén samt Siljanskören i dottern Anna-Greta Heymans bok Kultur-bevararen : Krök Jerks livsmöten, Stockholm 1997, s. 77-114, om Alfvéns ekonomi särskilt s. 105f.

Alfvénsällskapet instiftar stipendium Alfvénsällskapet har beslutat instifta ett stipendium att till-delas unga musiker som visat intresse för Alfvéns musik. Stipendiet utdelades för första gången den 17 maj 2006 på Alfvénsällskapets årsmöte. Det är på 1500 kr och åtföljt av ett diplom. Caspar Engdahl (t.h.) studerar sång på Kulturama och Mattias Nilsson (t.v.) är ackompanja-tör där. Stående på bilden är Kultura-mas representant Ilóna Maros och Alfvénsällskapets sekrete-rare Jan Olof Rudén. Foto: Miklós Maros

Lars Abelin (red),

Svenska pärlor : en resa till vårt rika kulturarv. Dalarna. Stockholm : Designförlaget, 2006. 82 s., ill. Svenska pärlor är en guidebokse-rie i A 4 format som ges ut i sam-arbete med STF. Början gjordes 2005 med delarna Uppland och Jämtland-Härjedalen. Efterhand skall övriga landskap behandlas. Vi slussas i boken Dalarna genom de 15 kommunerna från Smedje-backen i söder över Falun i cent-rum till Älvdalen i norr. I söder präglades bygden genom bergs-hanteringen och i norr var fäbod-väsendet utmärkande. Falun som världsarv har en berättigad tyngd. Men Dalarna har också berikats av kulturpersonligheter som ofta var inflyttade, inte minst i Sil-jansbygden. Författaren har stan-nat till vid sevärdheter som hänför sig till människors verksamhet i bygderna och fotograferat och beskrivit. Varje objekt har vägbe-skrivning, telefonnummer till ansvarig och adress till hemsida. Alfvéngården finns naturligtvis med som nr 171. Där finns även en ”bonus” som hänvisar till Alf-vénrummet på Grand Hotel i Stockholm. JOR

Documents

Alfvéniana 1-2/06