.9Llfveniana 2/94rutgiven av J{ugo Jl[fvensä[fsl@pet

Läs om Alfven och Uppsala

Al t v e n i a n a 2/94Utgiven av Hugo Alfven-sällskapet

Ansvarig utgivare:Åke HolmquistRedaktör:Jan Olof RudenSvensk Musik, Box 27327,102 54 Stockholm. Tel: 08-783 88 58,fax 08-662 62 75Prenumerationsärenden:Agneta Ljunggren,S:t Olofsgatan 1B, 752 35 Uppsala.Postgiro: 42 88 52 - 8

ISSN 1101-5667

Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Omslaget:Universitetskantaten uruppförs i aulan den 15

september 1927. Alfven anför en 200-hövdad köroch ett förstärkt Akademiskt kapellOriginalet förvaras i Leksands kulturhus.

2

InnehållHugo Alfven och Uppsala. Av Jan Olof Huden 3Attveris bostäder i Uppsala. Av Jan Olof Huden .. 4Aren på Musicum närmast efter Altven. Av UllaGodin 6irector musices i Uppsala. Av Jan Olof Ruden .. 8

Musikfesten i Uppsala 5-6 maj 1911. Av JanOlof Ruden 11Kantater beställda av universitetet. Av LennartHedwall 13Erland v. Koch intervjuas. Av Jan Olof Huderi.t ?Alfvensamlingen i Uppsala universitetsbiblio-tek. Av Anders Edling 19Hugo Attväns stipendiefond 19Altveris Uppsala-rapsodi. Av Martin Tegen 20Altvens musik för manskör. Av Jan Olof Ruden.23Föreni ngsm eddelanden 23Framföranden av Alfvenverk.-Noter 24

Innehållet i föreliggande nummer av Altvenlanaägnas nästan helt åt Altvens verksamhet i Uppsala,där han varden stora musikpersonligheten mellan1910 och 1939.

Hugo och Karin i Musicum 1939. Fotograf: Sundgren,Uppsala

Hugo Alfven och UppsalaA V JAN OLOF RUDt:N

Det var I Uppsala som HugoAlfven kom att ha sin anställ-ning. Han var director musicesvid Uppsala universitet från1910 till 1939,dvs under 27 år.

Under den tiden skedde omvand-lingar i det svenska samhället. Förstavärldskriget ägde rum och följdes avenmellankrigsperiod. När Alfven blevemeritus stod andra världskriget fördörren. Men Uppsalamiljön underdenna tid måste ha erbjudit en stabiltrygghet både inom den akademiskavärlden och vad stadsbilden beträffar.En viss strävan från studenternas sidaatt snabbt bli färdiga med examen kundeförmärkas under kristiden efter förstavärldskriget. Omvandlingen inom bådadessa områden i Uppsala ägde emeller -tid rum först decennierna efter andravärldskriget.

Alfvens tjänstebostad under Uppsa-latiden var Linneanurn, och - underde sista åren - Musicum.

Vid sidan av de till tjänsten hörandeåliggandena som bestod av föreläs-ningar i musikhistoria och framträdan-den med Akademiska kapellet och Fil-harmoniska sällskapet tog han på sigockså andra uppdrag. Han blev ome-delbartdirigentförOrpheiDrängarochefter en tid även dirigent för manskö-ren Allmänna Sången samt åren 1935-38 även för Uppsala blandade student-kör. Som om inte allt detta var nog varhan dessutom förste förbundsdirigent iSvenska sångarförbundet i mer än 20år och dirigent för Siljanskören i överSOår.

En lång rad kompositioner tillkom iUppsala - både symfonier och kanta-ter och naturligtvis manskörssånger.

Den allra första kontakten medUppsala torde ha ägt rum under enturne 1899 till norrländska och mel-

na ej att förglömma konserttumeema iSverige och utomlands under somrar-na 1912-16, 1919-21, 1924, 1927-30,1934-35, 1938-39, 1943-47.

Det är dessa olika fält som skallbehandlas i detta nummer av Alfvenia-na.

lansvenska städer tillsammans medsångerskan Karin Weber och pianistenMärta Ohlson. De städer som besöktesvar Gävle, Östersund, Falun, Västeråsoch Uppsala. Ännu en solistkonsertägde rum i mars 1904 tillsammans medsångerskan Valborg Svärdström ochpianisten Wilhelm Stenhammar. Detvar samma program som i Stockholmden 10 mars i Musikaliska akademienshörsal och upptog romanser, violinso- ~~~----~~~~--------~naten och pianoverket SkärgårdsbilderI..itteråH.Jl"cif~rå<liaetf.1n~eI":>(Hedwall 1972, s. 44). Även sedant\lfven,f:{#g9~te1rlJ7å;turi()s{).YStljlIl1Alfven fått fast fot som director musi->1948ces framträdde han i domkyrkan i bör-jan av februari under ett antal år från1914 med kyrkomusikaliska program.I detta sammanhang dirigerade han ochspelade och fick även egna verk fram-förda (ibidem s. 69, 73)

En mer substansiell kontakt blev medanledning av Linnejubileet 1907 tillvilket Alfven fick i uppdrag att kompo-nera en kantat. Efter ett långslitet till-sättningsärende blev han så directormusices 1910 vid 38 års ålder. Han ~~~~~~~~~~~~~~hade sökt den tjänsten därför att hanvar i behov av fasta inkomster för sinfamilj men även för att ha råd medTallbergs-gården.

Redan 1911 anordnade Alfven enmusikfest i Uppsala, där stadens kraft-er samt ett uppbåd sångare från närbe-lägna orter under två dagar genomför-de ett ståtligt program, däribland fleraverk av Alfven som på detta sätt kundepresentera sig både som dirigent ochtonsättare.

Även i fortsättningen fick Alfvendirigera orkesterkonserter utanförUppsala förutom de gånger han dirige-rade sina egna kantater. Med OD fram-trädde han regelbundet både i Uppsalaoch någon dag senare i Stockholm underde traditionella vår- och höstkonserter-

-:../.duf.iJCh ••I11OII .•••Stblll1 •••1949·... , '- ",.

;...FinåDSthlriiXQS2 .>13()hlin,fOlkr~€,.a1t1iaejJnertillt!1f-<ven.I:f\kadrtniS~akapeneti~ppsala<

u~~r3ooW'·IJ~BSW~1?-'77:;>...>fI~de~~us'h1FtW:(lf~tI~glllIlffi7j9(lf:

.19Wl,~tt%WJtllIR"!flY:gofilfyenftid.:I:~3(1emiS1c(l:kapellytiIJPPsala.:···lIe<!\ValhteJ1llarylst7f'lluePkWfiven.)

··~~.~<t~.~III[~i~r~~··

3

Alfvans bostäder i UppsalaAV JAN OLOF RUDEN

Director musices' tjänstebo-stad var sedan Haeffners tidLinneanum på svanbäcksea-tan. Huset hade ursprungligenbyggts av Olof Rudbeck menombyggts för att bli professors-bostad åt Carl von Linne. Påden stora tomten finns ocksåLinnes botaniska trädgård ochOrangeriet.

Alfvens företrädare som directormusices, Ivar Hedenblad, hade varitungkarl och hade utnyttjat endast ettrum som bostad och ett som arbetsrumen trappa ned. Huset rymde dessutomkapellsalen, där Akademiska kapelletrepeterade sedan 1857, på J A Joseph-sons tid. Musikvaktmästaren hadeockså ett rum och kök i bottenvåning-en. I huset fanns också ett museum föregyptiska fornsaker, det s.k. Victoria-museet. Det fanns till en början inte ut-rymme nog för familjen Alfven. såHugo fick först bo på hotell Gillet ochMaria och Margitahos släktingar iBres-lau.

I november 1910kunde Victoriamu-

rum, bad och toalett. Bohaget kom frånDanmark och den l oktober 1911 "hadejag blivit fullständigt installerad iLin-neanurn, där jag nu fått ett idealiskthem i två våningar" (s. 29).

Det var en ståndsmässig bostad fören director musices men svår att hållavarm. Familjen bodde där under tenn i-nerna t.o.m. vårterminen 1929 medansomrarna tillbraktes i Tällberg iDalar-na Maria satte sin prägel på båda dessahem.

Enligt Ingemar Hedenius trivdesHugo iLinneanum, där han också före-läste och repeterade med Akademiskakapellet och OD men han trivdes al-drig något vidare bra i det nyuppfördaMusicum, som han tyckte var för stortoch ödsligt (Hedenius & Haglund 1977,s. 68). Nu hör till saken att Hugo ochMaria låg i hemskillnad 1930-36 ochunder de åren måste Hugo avstå Musi-cum till Maria medan han i kapellsalendär höll övningar med Akademiskakapellet. Först när skilsmässan var ettfaktum och Hugo gift sig med CarinWassberg den 10 augusti 1936 kunde

seet flytta genom en aktion av akade- han ta Musicum i besittning och bo därmisekreteraren Johan von Bahr. Hugoflyttade då in ensam i Linneanum ochefter reparationer under sommaren1911 kunde hela familjen installera sigvid höstterminens början. Så här be-skriver Hugo bostaden (l dur och moll,S 7):

"Director musices bostad rymde femrum och ett kök. Fyra av rummen ärsmå och ligger parvis vid husets gav larmot trädgården och Svartbäcksgatan.Mellan dessa rumspar sträcker sig ennågorlunda stor sal med utsikt mot Lin-negatan, och i våningens andra långsi-da ligger köket och en liten tambur,från vilken en trappa leder upp tillvindsvåningen" .

Efter ombyggnaden hade vindeninretts till bostadsvåning enligt famil-jens önskemål med dagligstue, sov-

4

till deras definitiva avflyttning frånUppsala den 7 september 1939. Hem-met i Musicum kom att präglas avKarins omsorger.

Hugo beskriver huset på följandesätt."Liksom i Linneanum låg även idenna byggning institutionen jämtevaktmästarens bostad i bottenvåning-en, och denna hade nu tagits i bruk.Kapellsalen var mycket stor, väl fyragånger större än den gamla vid Svart-bäcksgatan; och det var högt i taket,vitstruket liksom väggarna. Interiöreni sin helhet gjorde intryck aven ljus,iskall rymd och saknade fullständigtden gamla lilla kapellsalens ålderdom-liga och intima trevnad. Här mötte jagdet nya, moderna Uppsala, en för migfrämmande värld, i vilken jag aldrigskulle komma att slå rot."(Final, s.204)

Enligt Ejnar Haglund tillkom Musi-cum på Observatoriets tomt på Kyrko-gårdsgatan som resultat aven dona-tion. "Det var vid något tillfälle, jagtror det var när OD hade något av sinaotaliga jubileer, som de hade inbjudit

en brorson till Jacob Axel Josephson,som var miljonär. Han fick höra att detbehövdes ett nytt musikhus och fick försig att det var till OD han skulle skänkapengar till att bygga ett hus. Men HenrikSchuck, som då ännu var rektor-ja, detmåste ha varit på 1910-talet-förklaradedå för denne förmögne man, att hanskulle skänka det till universitetet. Såsmåningom byggdes huset och det blevfärdigt i slutet av 1920-talet". (Hede-nius & Haglund 1977, s. 67)

Under hemskillnadsåren var Hugotvungen att bo på hotell. Under någontid kunde han ta sin tillflykt till Linnea-num, men när detta skulle bli Linnemu-seum blev han slutligt utkörd den 22juni 1935 (l dur och nwll , s. 203).

1935-36 fick Hugo genom universi-tetets förmedling bo i professorsbosta-den i meteorologiska institutionen sompassande nog låg i Observatorieparkeninvid Musicum, där han repeterade.

Interiörer från Linneanum.Ovan: salongenMitten: Maria, Margita och Hugo isamspråkNedan: Margita och Hugo vidflygeln.Original i Leksands kulturhus

Till vänster:Linneanum . Akvarell 1930 av HugoAlfven. Originalet i Leksandskulturhus

Interiörer från Musicum med Hugo och Karin tagna 1939 av fotografenSundgren. Nu i Leksands kulturhus

6

Åren påAlfvensom Ulla

1939, när jag var 14 år, efter-trädde min pappa, Sven ESvensson, Hugo Alfven somdirector musices i Uppsala,något som borde ha skettnästan två år tidigare om inteen utdragen och plågsam be-fordringsstrid hade försenat ut-nämningen. Härmed flyttade viin på Musicum.

En tämligen storslagen byggnad: pånedre botten en övningslokal för Aka-demiska kapellet samt en vaktmästare-bostad på kanske 30 kvm och utanbadrum - där ingen har velat bo desenaste decennierna, som enbart kun-de nås via en smal kökstrappa på ga-veln och var avsedd för "bud med varorsamt tjänstefolk" som det stod på en-tredörrens skylt.

Men entren var desto mer magnifik.Genom den kom man via en bred ek-trappa upp till en stor hall, varifrån mangenom en dörr kom in i vardagsrum-met med öppen spis, "lyan" och genomen annan till sällskapsrummen, en storsalong och en matsal, åtskilda medstora skjutdörrar. Där kunde man dukaför 50 personer rakt igenom. Innanförlåg sovrumsavdelningen med ett stortbadrum av den sort som man då barahade sett på amerikanska filmer. Fort-satte man en trappa upp från hallenkom man till det s.k. kompositions-rummet, en enorm vitkalkad klostersalmed takvalv och en rad ateljefönster,Allt som allt måtte bostadsytan ha rörtsig om 400 kvm eller så och byggt efterHugos intensioner aven arkitekt Holm-gren.

Dit kom vi från en ganska liten tre-rummare och nog tyckte vi att det varganska ödsligt innan vi hade lyckatsbyta ut våra pinnmöbler till något mer

Musicum närmast efter Hugo

Godin minns dem

passande. Att Hugo fann huset ödsligthade nog andra skäl: det var utformatsom en plats för storslagna fester ocht.ex. balkongen ovanför entren kundeknappast användas till annat än att mottafolkets jubel ifrån. Men festerna ute-blev under Hugos äktenskap med Ma-ria av speciella orsaker. De infann sigförst under de tre år han bodde där medhustru nr 2, Carin, som var en sällsyntfestbegåvad person. Då glödstekteslaxar i öppna spisen etc.

Jag vågar påstå att huset blev merlevande under vår tid. Det genomström-mades ständigt av musiker och studen-ter. S .E.S. ville bryta den dittills förhär -skande traditionen att Uppsalas musik-liv skulle vara en exklusivt akademiskföreteelse. Han startade en kammarmu-sikförening och framför allt en konsert-förening, den senare med vad som stodtill buds, Akademiska kapellet, vilketpå den tiden var mycket vitalt med idelunga studenter. Det gjordes symfoni-konserter med varierad framgång. Sli-tet belönades med en fest, då alla kapel-listerna satt vid ett dukat långbord uppehos oss. Frampå natten brukade någraförsvinna ner till kapellsalen och spelastråkkvartett och jag tror det finns åt-skilligalärareetc. ute i landet som minnsde här festerna med en viss nostalgiskglädje.

Och det spelades kammarrn usik hososs, för nöjes skull. Sven Kjellströmkom t.ex. ett par gånger om året och dåspelades det i tre-fyra dygn - spela-des, åts och pratades. Under kriget dökspelsugna flyktingar upp och allt dettagav en ung person som mig en kammar-musikalisk orientering som är oskatt-bar.

Idag har - efter renovering ochombyggnad av Musicum - den nuva-rande director musices, Per Åke An-

dersson, en modest tvåa i den f.d. sov-rumsavdelningen. Resten är en stiligsamlingslokal för Akademiska kapel-let. Efter Carl Rune Larssons frånfälle1989 stod det klart, att ingen efterfölja-re ville bo i denna kraftigt överdimen-sionerade bostad, som borde ha minstett hembiträde inbyggt men inte hardet.

Men jag minns än från 1940-talet enliten krokig gubbe som stödd på sinkäpp brukade stå långa stunder på ga-tan utanför Musicum och betrakta huset.Det var arkitekten Holmgren.

Alfven i kompositionsrummet. Foto:Sundgren

Director musices i UppsalaAV JAN OLOF RUDEN

Denna befattning som universitetetsexercitiemästare i musik - en titel från1600-talet- skulle enligt instruktionenfrån 11/6 1900 omfatta "två öfningar iveckan uti instrumentalmusik med destuderande, som därtill anmäla sig. Denena af dessa öfningar får utbytas mot...öfning i vokalmusik ...och i föreningmed andra än akademiska medborga-re, om därvid de studerandes musikali-ska utbildning kan anses befordrad"(Folke Bohlin, Från Haeffner till Alf-ven i: Akademiska kapellet i Uppsalaunder 300 år s. 117). Detta innebarenligt praxis repetition med studenter-na i Akademiska kapellet samt medFilharmoniska sällskapet, denna "bor-gerliga" blandade kör, som sedan J AJosephsons tid som director musicesframfört oratorier och annan musik förkör och orkester i Uppsala. Dessutomskulle director musices föreläsa en gångi veckan, anordna musik vid akademi-ska högtidligheter då sådant önskades,såsom musikalisk fackman stå till uni-versitetets disposition mot särskildersättning samt söka verka för spridan-det av musikalisk bildning bland uni-versitetets studerande ungdom.

I stort sett motsvarade dessa arbets-uppgifter vad som gällt ända sedan1600-talet utom att bandet med kyrkanbrutits och därmed ansvaret för musi-ken i domkyrkan. Organisttjänsten därhade dock tidvis upprätthållits av bådeJ A Josephson och Ivar Hedenblad, debåda företrädarna som director musi-ces (ibidem s 50,51).

TillsättningenHedenblad avled år 1909 och till

hans efterträdare utsågs Wilhelm Sten-hammar. Han var då förste dirigent förden unga Göteborgs orkesterförening.Stenhammar övertalades att mot högrelön stanna kvar i Göteborg så tjänsten

utlystes pånytt. Nu tävlade den uppsa-lafödde tonsättaren och dirigentenRuben Liljefors, kördirigenten och ton-sättaren Erik Åkerberg, musikdirektö-ren Wilhelm "Paganini" Lundgren, somvikarierade som director musices efterHedenblad och Hugo Alfven somavgick med segern efter förord frånMusikaliska akademien. Utnämning-en skedde den 7 juni 1910.

FöreläsningarDen efterföljande sommaren ägnade

sig Alfven åt att författa föreläsningari musikhistoria, ett arbete som till slutkom att omfatta mer än hundra föreläs-ningar när han slutligen nått fram tillsin samtid och då började föreläsaomigen om de gamla grekerna (l duroch nwll, s. 8). Dessa föreläsningarhölls i Linneanum. (Jämför även Alf-veniana 1;94, s. 14.) År 1928 övertogCarl-Allan Moberg dessa föreläsning-ar till stor lättnad för Alfven.

Akademisk musikProfessorsinstallationerna före Alf-

vens tid hade varit helt utan musik.Rektor, professor Schiick bad Alfvenatt förgylla ceremonin med musik."Schemat var sådant, att det först var enintågsmusik. Det var ett standardför-råd aven fem, sex marscher som alter-nerades när det tågades in och sedanskulle det spelas ett musikstycke. Detvar ofta en sats ur någon symfoni ellernågon svit...En festlig utgångsmusikavslutade installationen" (I Hedenius& E Haglund, Ett samtal om HugoAlfvens tid i Akademiska kapellet iUppsala under 300 år s. 63). Den ägderum på lördagar kl 12.

Doktorspromotionerna ägde underAlfvens tid alltid rum den sista maj.Före 1935 var det endast den då oupp-delade filosofiska fakulteten, som hadepromotion i aulan. De övriga fakulte-terna hade sina särskilda promotionerför varje fakultet under enklare formeroch i särskilda rum på universitetet.

Som intågsstycke spelades en marsch, ibland Medelssohns Bröllops-marsch och ibland marschen ur Sigurd Jorsalafar. Det kunde växla litet.Under själva promotionsakten skulle det, medan promotor talade latin,spelas "douce musique" som det heter, och till detta valde A~fven ståen-de, år efter år, alltid exakt samma. Det var tre stycken av Gneg, sånger,som Grieg själv hade arrangerat för stråkorkester. Det var Det ferstemete och Våren och något som hette Vuggesang. Ja, det brukade stå påtyska Bei der Wiege. Dessa tre stycken spelades då i rundgång, så längedet behövdes. Men så många gånger om och om igen blev det inte, utanunder hela promotionsakten gicks väl denna ramsa på tre stycken igenomtvå gånger ungefär. Det var utsökt vackert. Ja, särskilt Våren hör till minaälsklingsstycken.

Vid doktorspromotionen 1938 dirigerade Hugo Alfven för sista gångensom director musices Akademiska kapellet. Som avslutning spelades enfestmarsch av Jacopo Foroni, den spirituelle italienaren, som i mitten av1800-talet var hovkapellmästare i Stockholm. Jag minns, hur jag mitt underden festliga musiken kände mig rörd till tårar vid tanken på att den lysandeAlfven-epoken, som givit mig så många oförglömliga intryck, nu oåterkal-leligen var förbi.

Akademiska kapellet

Om repetitionerna med Akademiskakapellet skriver Alfven som följer (ldur och moll. s. 9ff.)

Mitt arbete med det akademiska kapellet blev inte alls denplåga jag hade gjort mig beredd på. Visserligen var det svårt förörat att inte ha en fulltalig orkesterbesättning att leda: där fannsinga pukor, ingen bastuba, inga trumpeter, horn och fagotter -endast en flöjt, en oboe och en klarinett samt stråkar i alla defem stämmorna; men klangluckorna utfylldes av något annat,som gav mig full ersättning, nämligen det brinnande intresse,den spelglädje och önskan att göra sitt allra bästa, som besjäladede musikälskande studenterna. Det fanns endast e n fackmusi-ker i orkestern, och det var kontrabasisten Rulf, en naturalise-rad medelålders tysk, som Hedenblad för mycket länge sedanhade bundit vid kapellet och som under årens lopp fullkomligtsmält samman med den studentikosa andan i dess bästa bemär-kelse, en fryntlig, älskvärd och plikttrogen man, som verkadei den akademiska orkestern ända till sin bortgång.

Enligt ett koncept till mitt diarium från detta första läsår -ett gulnat, med blyerts nedklottrat papper, som jag funnit iminkartong för universitetsskrivelser - utgjordes stråkorkestern avfem förstafioler, åtta andrafioler. tre altfioler och fyra violon-celler jämte kontrabasen, allt i allt ett tjugutal, som i enklaresaker gav en god illusion av fullständig stråkorkester i den lillakapellsalen. Jag kan säga, att de~na oerhörda disproportion mel-lan stråk- och blåsinstrument i genomsnitt blev bestående underhela den tid jag verkade i Uppsala hur än numerären i de bådagrupperna kunde skifta under olika läsår.

Konserterna med Akademiska Ka-pellet hölls inte förrän 1925 i universi-tetsaulan utan i litet blygsammare for-mat nämligen i Östgöta nations storasal. (Hedenius & Haglund 1977, s.54,57). Östgöta nation hade sedan 1902rymt Studentkårens lokaler, där ävenAllmänna sången fick repetera (GKallstenius, Bilder ur uppsalasångenshistoria, s. 211) "Iregel var det marine-konserter på söndagar vid tvåtiden. Detberodde på, att det i Akademiska ka-pellets förstärkning var så många bio-graf- och krogmusiker, som var upp-tagna på kvällen. Fram till 1928 var detalltid matineer" (Hedenius &Haglund,s. 57). "Alfven var otroligt inspireran-de men kanske inte alltid så energisk pårepetitionerna. Men när vi väl kom tillsjälva konserttillfället fick han medbara en liten rörelse och en blick framuttryck och skiftningar, som man intehade anat förut" säger Ingemar Hede-nius, filiosofiprofessor, i sitt samtalmed "allvetaren" Ej nar Haglund. "Öv-ningarna med Akademiska kapellethade han alltid efter middagen, det villsäga på kvällen. Då kom han ner i ka-pellsalen i Linnes gamla hus, stundommed en stor cigarr och började dirigeraorkestern. Nog var han då vanligen rättoförberedd. Jag tror, att han använderepetitionerna till att närmare bekantasig med de partitur som det var frågaom. Men sen, när konserten närmadesig, blev det allvar av. Då fick man fördet första kontakt med hans underbaraslagteknik ..." (ibidem s. 62)

Något som jag också har hört talas om, var det gamla Filharmoniskasällskapet, som hade haft sina glansdagar under Josephsons och Heden-blads tid. Det fanns kvar, när Hugo Alfven kom hit. Nu hade han svårt attdra jämnt med spetsarna i Filharmoniska sällskapet, får det var nu ett såntdär societetssällskap. där det var svårt för även mycket sångbegåvadepersoner att vara med, om dc inte hörde till de "rätta kretsarna". Deuppförde oratorier, men Alfven var nu inte så road av oratorier och såsjälvdog det.

Vid ett av sällskapets sista framträdanden uppfördes Max Bruchs storaGustav Adolfs-oratorium, eller kanske snarare krönikespel. Det var ettpraktfullt stycke, där John Forsell uppträdde som konung Gustav I IAdolf. Det hela utfördes i kostym, och det kom skickandes flera storapacklårar med kläder till kören från Tyskland. Jag hade en gammal tant häri Uppsala, som fick ta emot dessa packlårar. Det var de mest ohyggligtsmutsiga och trasiga kläder, man kan tänka sig, för de hade varit ute ochåkt, och det hade uppförts många gånger i Tyskland. Sedan fick dennatanten så gott hon kunde och med hjälp av andra tanter tvätta och laga där,innan hon kunde förmå de fina damerna i Filharmoniska sällskapet attsätta dem på sig. Det var ju ett stort elände! Men i alla fall uppfördes detoch ännu när jag kom till Uppsala på 20-talet, var det i universitetetskällare, bakom aulan, klädhängare med små vita lappar, där det stod"katolsk präst" och "krigare" och "man av folket" och sånt där. Det vardär kostymerna till detta Gustav Adolf-krönikespel hade hängt på sin tid.

Jag tror det var 1918 eller 1919, som detta uppfördes sista gången. Då varFilharmoniska sällskapet i dödsryckningarna och sedan hände det ingetmer. utan sällskapet avsomnade och efterlämnade en massa skulder.

Konserter tillsammans med O D och Allmänna sången var inte vanliga,men en eller annan förekom, till exempel ett framförande av CherubinisRequiem för manskör och orkester.

Ä ven Josephsons Islossningen är ett exemoel.Ett samtal om Hugo Alfvens tid

Nedan: Nybron i Uppsala smyckadtill Linne/esten 1907. Foto i Uppsalauniversitetsbibliotek

10

Musikfesten i Uppsala 5-6 maj 1911AV JAN OLOF RUDtN

Egentligen var förutsättningar-na Inte de bästa för Alfven attanordna en musikfest - viskulle väl säga festival - iUppsala i slutet av sin andratermin som director musices.Visserligen hade hans verkframförts vid tidigare festivalermen här skulle Alfven dirigerafyra konsertprogram på tvådagar. Avsikten var att visalejonklon för universitetet -och det lyckades också.

Det var ju huvudsakligen amatörerhan hade tillgång till iUppsala, bådevad beträffar musiker och sångare. MenAlfveris tanke att samla alla stadensförmågor i ett gemensamt projekt varnaturligtvis riktig. De professionellakrafter som fanns iUppsala var militär-biograf- och restaurangmusiker, vilkabrukade deltaga i Akademiska kapel-lets konserter. Därför engagerades ävenHovkapellet. Som ekonomisk garantför festivalen stod den s.k. orkesterfon-den, som förvaltades av universitetet.Som festivalkansli tjänstgjorde Mabel,d.v .s. "Harald Adelsohn, värmlänning,jur. stud. och förstabas i OD. Han vardessutom sångsällskapets festmarskalk.men inte nog med det - han var ocksåstudentkårens övennarskalk, en roligmen krävande syssla" (Alfven, I duroch moll, s. 17). Men låt oss höradirector musices egen beskrivning(ibidem s. 25ft).

Redan i början på terminen hade jag bestämt mig för att av-sluta läsåret med en musikfest i Uppsala. Planen vann genast uni-versitetets höga gillande, och en betryggande ekonomisk garantilämnades mig av Orkesterfondens huvudmän. Mabel var eld ochlågor. Han lovade att sköta de praktiska bestyren, så att jag heltkunde ägna mig åt de musikaliska. Men till en början anade ing-en av oss, vilket jätteföretag vi givit oss in i. Efteråt förstod var-ken han eller jag, hur vi hade kunnat genomföra det.

Jag hade blivit vald till dirigent för Filharmoniska Sällskapet.Denna blandade kör och OD bildade kärnan i den kör jag be-hövde, och den förstärktes av medlemmar ur Allmänna Sångenoch ett tiotal körer i Stockholm, så att den stora festkören tillslut räknade bortåt 350 deltagare.

Orkestern utgjordes av hovkapellet, akademiska kapellet ochallt vad Uppsala ägde av fackmusiker. Det blev en orkester påhundra man.

Jag engagerade också följande solister: Valborg Svärdström,N anny Larsen, Julia Claussen, Wilhelm Stenhammar och CarlLejdström.

Musikfesten ägde rum den 5 och 6 maj med en middagskon-sert och en kvällskonsert varje dag enligt följande program:

FestspelHögtidstal av N athan Söderblom

1. Symphonie singuliere2. Försommar, symf. dikt

3. Konsertouverture4. Drapa5. Pianokonsert II, D-moll

I. Symfoni II, D-dur

2. »Orn lyckan», symf. dikt3. Dityramb4. a) En skärgårdssägen

b) Midsommarvaka

~.* *I . Va Ilfarten till Kevhar2. Decembersaga3. a) Alla mina drömmar

b) Alt vandrer Maanen

4. Blommorna blekna5. a) Jungfru Maria

b) Två sånger6. Styrbjörn Starke

:~ * *

Hugo Alfven

Franz BerwaldOlallo Morales

Adolf WiklundHugo AlfvenWilhelm Stenhammar

Hugo Alfven

Bror BeckmanTure RangströmHugo Alfven

»0 »

August SödermanKarl ValentinEmil Sjögren

»\ »

Erik ÄkerbergRuben LiljeforsHarald FryklöfAndreas Hallen

11

r. Rosa rorans bonitatem2. Flores och Blanzcflor3. a) Stilla skuggor

b) Serenadc) Marschd) Stridssång

Ludvig Norman\'Vilhelm StenharnmarErik Gustaf GeijerJacob Axel JosephsonGunnar WennerbergAugust Söderman

a) Var stilla, hjärta Hugo Alfvenb) Gammalt kväde från Hälsingland » »c) Skogen sover ». »d) Sommardofter »t »Klockorna ». »Sekelkantat » »

* :~ :~

4·

5·6.

Dessa förarbeten! Dessa förarbeten! Den stackars Mabel sovnästan ingenting under den sista månaden. Hans ögon sjönk inen hel tum i huvudet, och öronen hängde som två vissna löv ba-kom hans tidigare så blomstrande kinder. Men hans järnvilja ochseghet växte med den alltmer ökade arbetsbördan. Han läste tilloch med själv korrekturet till biljettsatserna, som omfattadeaulans tvåtusen platser och fyra konserter, slutsålda redan envecka i förväg. Han glömde inte ens att anskaffa rum åt allade medverkande från Stockholrn, och det var en hel del bådedamer och herrar. Festprogrammet svällde till en hel broschyrpå trettio sidor, som bland annat innehöll sångtexterna och bio-grafiska uppgifter över de tonsättare, vilkas verk skulle upp-föras. Dessa notiser hade Olallo Morales författat, men så blevhan också i tidens fullbordan Musikaliska Akademiens sekre-terare.

Min arbetsuppgift var huvudsakligen att slå i mig partituren,av vilka de flesta var synnerligen artistiskt skrivna manuskript- det vill säga nästan oläsliga - och att föra ett diplomatiskträvspel med de tre sånggudinnorna, ty ingenting på jorden är~å överkänsligt som en operadiva. Har man då, som i mitt fall,med t r e att göra, ja, då gäller det att hålla tungan rätt i mun-nen. Jag klarade mig också riktigt bra ända till den sista kon-serten, men då trampade jag desto grundligare i klaveret.

Att märka är att Alfveris helsvenskaprogram innehöll verk av hanskonkur-renter om director rnusices-postennämligen Erik Åkerberg och RubenLiljefors och dessutom av WilhelmStenhammar, som ju avsade sig befatt-ningen (och dessutom var Alfvensstudiekamrat och vapendragare). An-dra jämnåriga med Alfven var OlalloMorales, som också hörde till "s tock-holmskolonin" i Tällberg och BrorBeckman, som 1911 var direktör för

12

MUSIKFESTENI UPPSALA

Musikkonservatoriet samt Adolf Wik-lund, nybliven dirigent på Operan.Däremot saknades verk av WilhelmPeterson-Berger vilkens musik Alfvenhade svårt att förlika sig med och där-för bedömde att han inte kunde görarättvisa.

Till de yngre hörde Ture Rangström,som 1911 även var recensent i Stock-holms Dagblad och Harald Fryklöf,organisten iStorkyrkan med sprittnyaTvå sånger.

PROGRAMo

TEXT TILL SANGERNABIOGRAFISKA UPPGIFTER

Till de äldre, ännu levande räknadesmusikforskaren Karl Valentin, härrepresenterad med en sång till orkesteroch Andreas Hallen, kompositionslä-rare vid Musikkonservatoriet medmänga operor på meritlistan samt EmilSjögren, den tonsättare som Alfvensjälv stod närmast.

Av 1800-talstonsättarna hade Gei-jer, J A Josephson och Gunnar Wen-nerberg tydlig Uppsalaanknytningmedan Berwald, Ludvig Norman ochAugust Söderman representerade densymfoniska traditionen samt "oratorie-traditionen" med verk för blandad köroch orkester.

Och så Alfven själv med ett bretturval verk.

Det var alltså ingen slump att pro-grammet för festivalen hade detta ut-seende •

Kantater beställda av universitetetUr Lennart Hedwalls Alfvenbiografifrån 1972 har vi hämtat nedanståendebeskrivningar av Refonnationskanta-ten och Universitetskantaten

Alfven skulle med tiden kompo-nera tio kantater, vilka varbeställda för att sprida glans åtjubileer av olika slag. Många avdem komponerades i Uppsala.Här skall vi uppmärksammadem som har universitetsan-knytning . De två kantaternasom skall behand las här kanses som ett utflöde av tjänste-instruktionens formu leringar"att stå till universitetets dispo-sition mot särskild ersättning".

Hans första arbete åt Uppsala uni-versitet var Uppsalarapsodin år 1907med anledning av Linnejubileet (seartikel på annan plats i detta nummer).På den tiden bodde han ännu inte iUppsala.

Tio år senare, 1917, ägde refonna-tionsfesten rum, en högtidsfest till 400-årsminnet av Luthers teser. Och ytter-ligare 10 år senare, 1927, firades Upp-sala universitets 4S0-årsjubileum medhjälp aven ny kantat av Alfven.

Reformationsjubileet blev för Alf-ven extra festligt därför att han vid dendoktorspromotion som ägde rum iUniversitetsaulanden 31 oktober 1917blev promoverad till filosofie heders-doktor. Följaktligen betitlades han ifortsättningen "Doktor Alfven".

Lennart Hedwall, som betecknardenna kantat som en av de starkaste ikantatserien (Hedwall 1972, s. 312)beskriver den på följande sätt:

Kantat vid refor.mationsfes-ten i Uppsala 1917~ opus 36, hör till Alfveris tyngst vägande verk igenren, mycket därför att han genom verkets tvådelade uppläggningoch textliga utformning kunde få utrymme för båda sina specialitetersom kantatkomponist: det polyfona arbetet i klassisk anda och detfritt måleriska i smått dramatisk form.

Ärkebiskop Nathan Söderblom hade sammanställt texten till kan-tatens första del, som består aven långsam fuga med koral över "Avdjupsens nöd" och en bred koralsats över "Var man må nu välglädja sig", medan som underlag för andra delen tjänade en nyskri-ven dikt av Erik Axel Karlfeldt, "Luthers hammare". Eftersom Alf-ven låter även denna del utmynna i en koralmelodi, Luthers "VårGud är oss en väldig borg", använd först till den Karlfcldtska textenoch sedan sjungen i högstämd koralsats, är kantatens helhetsverkanlika påfallande som dess många skiftande detaljmoment.

Den smärtsamt uttrycksfulla fugan över "Av djupsens nöd", somi sig är ett av Alfvens bästa kontrapunktiska arbeten och som nämntsskrevs redan under studietiden för Lindegren men nu delvis om-strukturerades för sitt nya ändamål, föregås aven stramt hållen or-kesterinledning, där element ur koralmelodin till samma text (SvKor 278, förmodas vara av Luther) tages upp. Själva fugan är där-emot byggd över eget melodiskt material.l ) Det intervallmässigtväxande temat med dess expressiva rytmiska tänjningar genomföresmed alla upptänkliga tekniska medel men ändå i en genomskinligtklar och dynamiskt verkningsfull sats. Den avbrytes av ett mer dekla-matoriskt köravsnitt över orden "Ty om Du synden räkna vill", somöver en kromatiskt betingad stegring leder fram till koralsatsenströsterika "Fastän min synd är ganska stor", femstämmigt anlagd(med delad tenorstämma) i ungefär samma stil som en Mendels-sohn-koraI efter Bach-mönster. Om Mendelssohn och andra roman-tiska oratoriernästare erinrar också ytterdelarna i koralfantasin "Varman må nu väl glädja sig" över en melodi (Sv Kor 37), som antasvara en av Luther gjord omarbetning aven folkmelodi. Koralensfraser ligger här i överstämman, medan understämmorna rör sig frittoch koralfraserna interfolieras av orkesterrriellanspel, som emellertidmed sina många allmänt hållna och därför ganska intetsägande fanfar-motiv hör till kantatens svagaste punkter. Mera intressant är då själva

1) Sven E. Svensson har påpekat temats likhet med temat i J. S. Bachs ciss-moll-fuga (ur "Das Wohltemperierte Klavier" I), men denna likhet inskrän-ker sig till de första fyra tonernas intervaller; däremot föreligger inga ryt-miska eller agogiska likheter. Bachs tema består Lö. av endast dessa fyratoner, medan Alfveris är betydligt längre utspunnet.

13

körbehandlingen, som ger ännu en aspekt på tonsättarens kunnande- en motsvarighet återfinns dock i den Motett) som han skrev tillNathan Söderbloms ärkebiskopsinstallation 1914. Som mellansats ikoralfantasin fungerar en mörkfärgad och dramatiskt uttrycksfulld-moll-sats över "Jag under Satan fången låg", ett textavsnitt, därord om förtvivlan, dom och helvetesfasor manat fram Alfvens allakraftresurser men där också vid frasen "Men Gud av sin barmhärtig-het" damkören i mjuka tongångar får erinra om den serena håll-ningen i Uppenbarelsekantatens "himmelska körer".

Tonsättningen av Karlfeldts dikt "Luthers hammare" inleds medett barytonsolo, som mot ett arkaiserande utformat orkesterpartitalar om dov väntan, som väcks av dånande hammarslag. Kören fal-ler in vid de gripande textraderna

"Du vandrare, stå still och hördess fasta hammarklämt.En värld som föds, en värld som dörjust här ha möte stämt",

och efter koralfraser i orkestern får en spröd damkörssats ge profilåt orden "Den första klang aven signad dag". Hela detta avsnitt är ..trots sin lugna ton så äkta dramatiskt känt, att man har skäl att änen gång beklaga, att Alfven aldrig på allvar fick ägna sig åt musik-dramatik.

Så bryter kören fram med imiterade insatser till orden "Nu loss-nar vid slagen den första sten i påvekyrkans mur", ett körparti somi enlighet med texten blir rikt på dynamiska moment. Baryton-solis-tens jublande "Stån upp, I själar" har samma grandiosa ton somen prissång vid sångartävlingen i Wartburg, och det förefallerfaktiskt här, som om Wagners "Tannhäuser" medvetet eller omed-vetet runnit Alfven i hågen. Körsatsen före slutkoralen är fylldav obändig kraft, och även i de svaga nyanserna arbetar tonsättarenmed sina motiv på ett sådant sätt, att känslan av energi inte för ettögonblick mattas. Endast hans något olyckliga förkärlek för fanfa-rer och mer troskyldiga än konstnärligt motiverade marschrytmerförsvagar intrycket en smula, men den kan knappast i högre graddämpa intresset för satsens nästan symfoniskt pådrivande flöde.

Det första framförandet av Reformationskantaten ägde, somnämnts, rum vid den doktorspromotion, då Hugo Alfven själv pro-

moverades till fil hedersdoktor. Uppförandet var vid detta tillfälledelat i två delar: kantatens första del framfördes som högtidlighe-tens inledning och dess andra del som avslutning. Tonsättaren diri-gerade själv en 200-mannakör med medlemmar ur FilharmoniskaSällskapet och OD och det förstärkta Akademiska kapellet, ochbarytonsolist var Petrus Österberg.

14

Universitetskantaten komponeradestill jubileet som firades den 15-17 sep-tember 1927. Uruppförandet skeddeden 16 september med ett förnyat fram-förande den 18. Dessutom framfördesJ A Josephsons jubelfestkantat.

Lennart Hedwall beskriver den så-lunda:

Dominerades Postkantaten av ett tämligen internationellt oriente-rat högromantiskt tonspråk, är Kantat vid Uppsala Universitets 450-årsjubileum 1927, opus 45, genomsyrad aven sval nordisk ton, somväl överensstämmer med Gunnar 'Mascoll Silfverstolpes dikt och somgör hela verket till ett av Alfveris mera personliga. Man anar, atttonsättaren här givit åtskilligt av sig själv för att hylla den miljö,som kom att bli hans och som han onekligen trivdes med, även omden nog inte motsvarade vad han i sin ungdom drömt om. Så harUniversitetskantaten blivit ett verk, som gott kan tjäna - ochkanske också redan någon gång gjort det - som ett mönster för ettjubileumsverk i ord och ton. Silfverstolpes dikt rymmer långtifrånenbart jubileumspompa utan äger också ett poetiskt egenvärde, därkantattextens ofrånkomliga tema om forntid och framtid utformatsmed stor kräsenhet i såväl ordval som verskonst.

Alfven har själv berättat, hur Uppsala domkyrkas klockor komhonom till hjälp och gav honom det musikaliska uppslaget till inled-nings- och slutkörerna och dessutom till verkets slutliga klimax, somallvarligt äventyrades av de alltför milda diktorden

"Du hjärtats gamla lära, givditt enkla, stilla ordtill motto åt ett jordiskt liv,som snart blir bara jord!"

Tonsättaren, som givetvis ville ha en ståtlig kulmen och inte den-na stilla bortdöende avslutning, inspirerades av den dånande klock-klangen att ta upp ett tidigare motiv i dikten, så att verkets slutsteg-ring fick näring "av nya tankars eld"! (Helt i enlighet med dessaintentioner brydde sig f ö Alfven aldrig om att över huvud skrivamusik till den sista strofen i Silfverstolpes original, som handlar omdöden och anden som likt lågan försvinner i en omätlig rymd.)

Klockrnotivet, som är avsett att intoneras av slagverk och fyra (!)flyglar, dominerar som ett basostinato första satsens början, "Nudåna gamla klockor", som har drag av processionshymn med en vissarkaiserande ton. Men de tungt majestätiska tonfallen brytes aveninnerlig idyll vid orden "Vem räknar alla kvällar", och en i och försig enkel övergång från C-dur till Ass-dur blir till ett av de Alfvens-ka kantatverkens sublima ögonblick. Idyllen följs av ett överlednings-parti, som för tillbaka till processionshymnen, och i detta avsnitt,som handlar om tankarnas tuktan till dikt, lägger man märke ti11satsens enda och mycket korta kontrapunktiska ide, 'Som ändå för ton-sättaren måste ha inneburit den självklara musikaliska illustrationentill textens mening - ett svagt återsken av ideerna bakom bl a denstora fugan i Herrans bön.

Ett barytonsolo, "De drogo ut i världen", är lika rent och klart- iuttrycket som den föregående kören, och även om det inte når någrastörre musikaliska höjder, får man en bestämd och positiv känslaav uppriktighet, som adlar också den något triviala pompan, t ex denbrett ståtliga nyansen vid det hymniska slutet, som nog en modernlyssnare har litet svårt att smälta. Solot följs aven körsats över

15

"Alma Mater, under sekler sände du din ungdomsskara", där "AlmaMater-motivet", ett rytmiskt upprepat d (senare oktaverat ), fårbilda utgångspunkt för en kort tvåstämmig sats mellan tenor ochsopran. Ett recitativiskt, .kromatiskt stigande parti för så till etteffektfullt tutti till orden "där var verket, som vi hylla", som i sintur efterföljes av ett kort högtidligt efterspel, varefter vidtar kanta-tens säkerligen finaste körepisod, "Seger vanns i ödemarker".Fyrstämmig damkör, ackompanjerad av flöjt, klarinett och basklari-

nett, inleder i känsligt formade harmonier, och när damkören förtsin strof till slut, övertas den av manskören, som upprepar den medinterfolierande inpass från damstämmorna. Alma Mater-motivetåterkommer, och den första avdelningen av kantaten förs till ettmäktigt slut.

Andra avdelningen öppnas med ett altsolo, "Dagen är helgad och

vigd åt ett minne", där erinringens stund skildras med tonfall, somär besläktade med uttrycksmedlen i t ex Sekelskijteskantatcns solo-sats "Världarnas offer". Men skillnaden mellan det nya solopartietoch det nästan 30 år tidigare är påfallande: det osjälvständigt ro-mantiskt-svärmiska tonspråket har under åren förenklats och blivitbetydligt sakligare men ändå behållit sin uttrycksrikedom! Så hörman än en gång klockornas dån, nu i en långsamt stigande ackom-pan jemangsfigur (inledningssatsens ostinato var en fallande skalfigur ) .Alfven har själv karakteriserat detta avsnitt som en uppbrottspsalmefter textens ord: "Vi samla i en uppbrottspsalm vår längtan och vårtro". Körsatsen är här också rent koralartad med en tung kraftfullhet,som endast avbrytes vid ett dramatiskt utbrott till orden "Än skum-mar världen hård och vild av hat och övermod". Satsens och kan-tatens avslutning är som nämnts en "licentia musica" av tonsättaren.När koralsatsen slutat till de ovan citerade orden, tar han upp klock-motivet på nytt, och låter nu kören upprepa sista köravsnittets be-gynnelseord och kopplar därefter djärvt över till andra strofens bör-jan för att nå fram till det kraftfulla uttrycket "nya tankars eld".Det blir i sin tur signal till ett kort och verkningsfullt orkesterefter-spel, där Alma Mater-motivet kombineras med ståtliga trumpetfan-farer.

Uppsala Universitet celebrerade sitt 450-årsjubileum den 15 sep-tember 1927, och på universitetsaulans podium stod då en 200-höv-dad kör och satt det förstärkta Akademiska kapellet. Tonsättarendirigerade själv sin kantat, enligt partituret färdigkomponerad förstden 5 september men under arbete praktiskt taget hela året, ochsolister var Elsa Larcen, alt, och Sam Waernulf, baryton. Fram-förandet upprepades mera konsertmässigt tre dagar senare, ochmars 1929 lät Alfven uppföra Universitetskantaten Stockholm.

16

Erland v. Koch intervjuad om HugoAlfven

AV JAN OLOF RUDEN

Erland v. Koch tilldelades Alf-venpriset redan 1981. Det harinte blivit av aH intervjua ho-nom tidigare men bäHre sentån aldrig.

JOR: Hur är ditt förhållande tillfolkmusiken egentligen? Du är välden svenska tonsättare idag som manmest associerar med svensk folkmu-sik.

EvK: Folkmusiken kan man närrnasig på olika sätt genom att studeraden ingående och långvarigt assimi-lera den så att man får ett. materialatt hämta inspiration av. Kodaly harskrivit om det ganska ingående i enbok. Och man kan göra variationerpå en känd folkvisa. Däremot lämparsig inte en folkvisa med sin slutnaform att.göra symfonier av. En sådanfordrar korta, karakteristiska motivatt bygga på, bearbeta.

Mitt intresse för folkmusikenväcktes redan på 30-talet, det var julångt före Alfven. och särskilt 1934när jag i Stockholm hörde Bela Bar-tok spela sin andra pianokonsert ochhålla föredrag om folkmusik. Då varjag ju bara 24 år gammal. Då blevjag intresserad på allvar och sedanhar jag ju fått alla möjliga impulserfrån annat håll. Jag har fått folkmu-siken i blodet och bryr mig inte såmycket om· varifrån impulsernakommer.

Både Saeverud och Alfven harförklarat att de skriver sina egnafolkmelodier och det är riktigt ochdet har många andra också gjort. Dethar jag också. Jag har en Cantilenasom finns i många versioner och dåfrågar folk ofta vad det är för en

folkmelodi, men det är min egenuppfinning. Det där är inte så ovan-ligt. Om man har folkmusiken lik-som inom sig så kommer det utan attman tänker på det Då kan folk upp-fatta det som en folkmelodi.

JOR: Det är väl det bästa beröm mankan få.

EvK: Det vet jag inte. Jag har fåttmycket skäll för det här också. Ochnog har både Alfven och de somsysslar med folkmusik fått mångapåhopp under årens lopp. Skriverman en rapsodi så ligger det ganskanära till hands att man lånar från re-dan kända tema, t ex Alfvens Dala-rapsodi. Ja, nu för tiden skrivs detinte så mycket rapsodier, det kanskeär någonting som hör 1800-talet el-ler början på 1900-talet till. Självskrev jag SvenskDansrapsodi (1957)byggd på gamla genuina da1alåtarsom nyligen inspelats på Phono Sue-cia med Radiosymfonikema Det är

på den här PSCD 55. Så sent som'93 komponerade jag på beställningav Dalasinfoniettan mitt Dala-Rondo. Här jag kommit in på någotnytt, jag kallar det för en slagssyntes av egna teman och citat avfolkmotiv. Skillnaden är väl den attden äldre generationens tonsättarevar mer nationalromantiker medkänslosvall och yppigorkesterapparat, de yngre ser merarealistiskt på problemen. Alfven tex hade en kolossal apparat där iDalarapsodin, kanske inte såmycket i Midsommarvaka men iBergakungen hade han ju hela re-gistret Det är ju fantastiskt skick-ligt gjort.

JOR: Bergakungen är ju fantastisktfin tycker jag. Dels den här folkligamiljön och sagostämningen, och senhur han lyckas infoga folkmelodieroch göra egna melodier och bygga utdet hela till en story. Det handlar omdet eviga temat pojken och flickan,som intresserar Alfven. Och ocksåstämningen i skogen.

EvK: Den skulle spelas mer den härtycker jag.

JOR: Det vore roligt att se den sombalett

EvK: Javisst, det tycker jag också.Jag har sett den men det var såmånga år sedan, jag har inte såmycket minne av det, men jag minnsatt det var mycket suggestivt Senhar den ju gått som konsertsvit i ra-dio, det har jag hört också, det skullevara roligt att se den också.

17

JOR: Kanske skulle man bli besvi-ken. Det mesta händer ju i orkestern.

Hur kom du att komponera såmycket körmusik?

EvK: När jag efter min anställningpå Radiotjänst 1943-45 blivit inkal-lad till militärtjänst beslöt jag sedanatt flytta upp till Rättvik i Dalarna.Radion gav mig då uppdraget attskriva rapsodier på dalamelodier.Det var Nils Castegren som tyckteatt när jag ändå var där uppe såkunde jag väl skriva lite dalarapso-dier. Då måste jag ju sätta i gångmed det där, jag hade ingenting an-nat att leva på egentligen. Jag plöjdeigenom 4.000 låtar och arrangeradeen del för soloröster och kör med or-kester som jag själv dirigerade. Detblev fyra rätt stora rapsodier somgick i radio ganska mycket.

JOR: Var det inte ovanligt att manhade både solister, kör och orkes-ter?

EvK: Jo, vi hade ju en liten radioor-kester på den tiden. Den lämpade sigrätt bra som ackompanjemang försådana som sjöng folkvisor och såkom det en kör emellanåt och så ettlitet orkestermellanspel med polskaeller vallåt eller vad det nu blev. Detgjorde att många melodier som jaghade hittat kom för första gången iradio. Folk hade aldrig hört domförut. Det väckte ett visst uppseende.Annars var det inte så vidare märk-värdigt med dom där rapsodierna.När jag sedan 1953 blev lärare iharmoni- och satslära på Musikhög-skolan demonstrerade jag bl a Alf-vens utomordentliga körsatser förmina elever.När jag berättade attmina elever studerade hans körar-rangemang och var väldigt impone-rade och förtjusta skickade han enpacke med körnoter, det stod dedika-tioner på massor, till Erland frånHugo med bläckplump och allt möj-ligt. Jag skickade en del av mina eg-na körsaker. Då gav han mig råd hurman skulle göra med körtekniken.Han sa särskilt att instrumentalistersom kan hålla sig till tangenter ellersträngar de vet precis vilka tonerdom ska ha, men körsångare är ju

18

helt hänvisade till sitt gehör. Skriverman då för svårt är man ute i geo-grafin, sa han. Men nu sjunger de juvad som helst Jag såg en kör i TVsom sjöng en fruktansvärt svår sak,varenda en hade stämgaffel. Jagtycker det har gått till överdrift närman skriver så svårt att varje sångaremåste ha stämgaffel.

JOR: Har Alfven varit din förebild?

EvK: Ja, men inte i början. När jag1937 återvände till Sverige efter tvåårs utlandsstudier var jag påverkadav bl a Sjoskakovitj och Hindemith-skolan. Jag gick hos en kollega tillHindemith. Han själv måste ju emi-grera och var ganska antiromantisk.Jag hade också hört en del äldre kol-legors avundsjuka kritik av Alfvensstora framgångar. Jag var själv på-verkad av detta förtal men beslöt attbilda mig en egen uppfattning. Närjag 1945 efter militärinkallelsen träf-fade Alfven i Mora började jag för-stå vilken mästare han var och jagundrar om det i svenskt musiklivfunnits någon tonsättare som så full-ändat behärskat både kör- och orkes-tertekniken och melodins utform-ning. Visst har han varit en av minastora förebilder. Jag träffande honomför första gången i Mora 1945. Detvar när han dirigerade Siljanskörenefter Vasaloppet. Då fällde han juganska roliga repliker när jag gickfram och tackade och var väldigtvördnadsfull. Då sa han: Jag harlyssnat på era folkvisearrangemangoch jag har inte på mycket längehört några bättre - utom mina egnaförstås.

JOR: Han visste vem du var i allafall.

EvK: Ja det visste han. Han hadetänkt skriva till mig, berättade någoni Dalarna, men det blev inte av. Jaghade inte alls haft någon kontaktmed honom förut. Han var mycketvänlig. Sen sa han till mig: Jag är in-te bortskämd med beröm från minakollegor. Dom var ju bara avund-sjuka på honom. Han var aldrig påFST i Kryptan eller på några sam-kväm. Det vågade han inte. De bara

kom och gnällde på honom hela ti-den.

JOR: Han var vä1litet av relik redandå.

EvK: Han kände väl på sig att hanstod utanför allt det där. Jag frågadehonom en gång om elektronmusikenpå 50-talet. Då sa han att det lät somlördagskväll i helvetet, men såmycket bättre för oss andra.

JOR: Jag satt och tittade igenom dinverkförteckning i dag och du harskrivit mycket för piano och orgel,du har skrivit bra mycket för stråkin-strument, mycket för blåsare också, to m för gitarr som inte är så vanligt,lite mindre för ensembler, stråkkvar-tetter, brasskvintetter osv, 6 symfo-nier och 12 solokonserter och enmassa sånger, mycket körmusik.

Jag vet inte om det är rätt typiskt,om vi nu återgår till Alfven. att hanaldrig skrev särskilt mycket solistiskmusik eller konserter. Möjligen pas-sade det inte för hans kynne, tempe-rament, eller hans vilja att måla i to-ner. Det är ju lite annorlunda omman har ett solistiskt instrument, omvi nu ska tänka oss en violinkonsert,vilket väl låg närmast till för honom.

EvK: Javisst, han var en skickligviolinist

JOR: Det har uppenbarligen intelockat honom ett enda dugg. Han harinte skrivit någon stråkkvartett hel-ler, utan det är alltså rapsodier ochsymfonier.

EvK: Det är ganska egendomligt detdär. Han satt ju i Hovkapellet rättmånga år och lärde sig ju både or-kesterns, körens och solisternasstämmor, han kunde ju hela reper-toaren.

JOR: Vad tycker du idag om hansmusik?

EvK: Den är lika levande idag somför 100 år sedan, och det tycker noginte bara jag utan hela svenska fol-ket. Alfven är helt enkelt en stormästare.

AlfvensamlingenUppsalau niversitetsbibl iotekAV ANDERS EDLING

"Med tanke på min säkerligen rätt snartförestående hädanfärd, har jag dettaår börjat bränna en del manuskript ochämnade fortsätta därmed, då den godeErik Hemlin en vacker dag uppenbara-de sig i mitt hem. Med biblioteksman-nens fina näsa vädrade han vad somföregick, varvid han upprörd höll etttal, värdigt Cicero, om att manuskrip-ten och andra samlingar måste beva-ras åt eftervärlden. På stående fotbörjade han gräva i och ordna manu-skripthögarna allt medan han pratadeomkull mig ...Jag slutade bränna ochsänder Eder i stället ett gåvobrev un-der veckans lopp."

Så gick det till, enligt ett brev frånHugo Alfven 1955 till Uppsala univer-sitetsbibliotek, när hans kvarlåtenskapräddades till eftervärlden i stället för attspridas för vinden. (Det var kanske intebara fråga om att bränna, utan ocksåom att sälja attraktiva autografer stycke-vis för att förbättra en usel ekonomi.)Erik Hemlin var överbibliotekarie vidChalmers bibliotek i Göteborg, mendet var Carolina som fick ta över Alf-vens notmanuskript, hans brevsamling,hans samling av tidningsklipp. Dettavar delar av kvarlåtenskapen som haninte ville skulle ligga i Alfvengården iTibble, både av säkerhetsskäl och avtillgänglighetsskäl.

Det allra mesta av Alfvens musik-produktion finns i autograf i bibliote-ket, ibland i flera versioner, varav någoni skissfonn. Man hittar också en radskissböcker med uppteckningar av folk-melodier från 1891 och en bit fram på1900-talet.

Att Hugo Alfven hade en noggrannsida trots sin slarvighet i vissa avseen-den, det kan man inte bara se på hans

oerhört fina notpiktur. Det framgårockså av det faktum att han bevaratsina inkomna brev i så stor utsträck-ning och ofta genomslagskopior av sinaegna svar. Brevsamlingen upptar ettpar hyllmeter och är en mycket rikdokumentation av svenskt musikliv ochkulturliv kring Alfven.

Klippsamlingen är likaledes ordning-samt förd genom tonsättarkarriären.

Det finns också annat material frånAlfven på universitetsbiblioteket, där-ibland dagböcker, textmanuskript,räkningar och kompositioner som til-lägnats Alfven.

UPPSALA

UNIVERSITETS 19

BIBLIOTEK

Altvans Uppsala-rapsodiAV MARTIN TEGEN

Hugo Alfven skrev sin Uppsala-rapsodi våren 1907. Verket hade be-ställts av Uppsala universitet, menursprungligen hade man tänkt sig enkantat till tvåhundraårsminnet avCarl von Linnes födelse. Alfven varju redan i någon mån känd som kan-tattonsättare tack vare sekelskif-teskantaten, uppförd på Kungl. Tea-tern den 1 januari 1900. Men text-författaren, Erik Axel Karlfeldt,dröjde, och när det dröjt tillräckligtlänge var man tvungen att avskrivakantatprojektet Tiden fram till fest-ligheterna var kort, och nu bad man istället Alfven att skriva en akade-misk festuvertyr . Director musicesHedenblad sände ett exemplar av"Studentsången" för att underlättaAlfvens val av lämpliga melodier.Han var vid denna tid inte så väl in-satt i studentrepertoaren. Det varförst några år senare (1910) han till-trädde sin tjänst som director musi-ces vid universitetet

Universitetsfolket hade säkerligentänkt sig ett orkesterstycke i stil medJohannes Brahms' akademiska fest-uvertyr. Men tiden var knapp ochAlfven valde en annan linje. Mankan förmoda att han tvekade införuppgiften att skapa en uvertyr medden symfoniska genomarbetningsom Brahms presterat. Till detta be-hövs tid. Det var lättare och gicksnabbare att göra ett symfoniskt ar-rangemang av ett antal lämpliga me-lodier, ungefär i stil med JohanSvendsens fyra norska rapsodier.Alfven satte sig till verket och kundeavsluta sitt partitur för stor orkester i"Saltsjöbaden 30 april 1907". Fak-tum är att alla melodierna, utom en("Ulla, min Ulla"), står i första ban-det av "Studentsången".

Rapsodin börjar med Adolf Fred-rik Lindblads "Över skogen, översjön", en av tonsättarens få mans-kvartetter, publicerad 1836. Alfvenhar först tagit fasta på det naturly-riska innehållet i sången och pre-senterar den fyrstämmiga sättningen

20

1.Larsrhetto «z:»;

{I'J ~ +t o-t -t·rn ~ ~"If-:

.; iLI.~.~ ~~.•....L_

tJPI ====-

lo. I '" I I ~ i i

I " I i- I"

3

J

1.

s.Allegro scherzando.

för fyra horn, utan någon inledande det starkaste trombon-blås et, som tel nr 30, notex. 6). Men nu harpreludiering (notex. 1). sparas till de följande takterna (91), Alfven påbörjat ett flerstämmigt

Efter några överledande takter då slutfrasen av studentsången kontrapunkterande som nästan låterkommer sångmelodin i sin helhet en kommer i fortissimo. melodifragmenten drunkna i de rör-gång till (takt 21), nu i varm och Nu sker en abrupt övergång till en liga stämmorna. Det börjar likna nå-mjuk stråkklang. Stämningen bryts helt annan stämning. Först antyds i got avsnitt ur Mästersångar-uverty-av några överraskande takter, som basen (95) och sedan följer i violi- ren.antyder den följande melodin. Efter nerna (99) den behagfulla Bellman- Men så avbryts utvecklingen avenen kort generalpaus följer nu prins melodin "Ulla, min Ulla" (Fredmans återgång till de patriotiska tonfallenGustavs studentsång "Sjung om epistel nr 71, notex. 4). Minore-de- (165) och en uppladdning sker till enstudentens lyckliga dag" (52, notex. len "Äke det gudomligt" presenteras ny melodi. Men blandningen av kon-2) i en luftig och lätt instrumentering i träblåset Plötsligt uppträder i litet trapunkt och visa fortsätter. I självaför staccaterande klarinetter, fagotter snabbare tempo (116) en parafras på verket är det ett slags fullföljande avoch horn plus pizzicaton i cellon. en annan Bellman-melodi, "Joakim det som skett nyss i en fyllig kontra-Efter hand utökas orkestern något uti Babylon" (Fredmans sång nr 41). punkterande stämväv. Så presenterasoch nyansen stegras från piano till Först liknar det den andra frasen i Wennerbergs "Hur länge skall i Nor-forte, men slutet på melodin följer melodin (i träblås), och inte förrän den den döda frid bestå?" (176,aldrig. I stället sker en övergång till senare (128) uppträder melodins bör- notex. 7), en manskör som korn-ett fragment ur Gunnar Wennerbergs jan fullt igenkännlig (i viole, fagott ponerades 1848 i samband med den"Hör oss Svea", nämligen vid orden och klarinett, notex. 5). Parafrase- dansk-tyska konflikten. Alfven"Med liv och blod försvaras skall" ringen fortsätter ända tills man använder bara den första frasen.(74, notex. 3). Här hyllas det skönjer en tredje Bellman-melodi Temat kommer först "robustamente"patriotiska sinnelaget i forte-klanger (153), nämligen andra frasen ur i kontrabas och fagott och utvecklasoch med trumpetstötar, dock utan "Drick ur ditt glas" (Fredmans epis- snart till en fyrstämmig fuga.---.....:!------------------------. Tonsättaren demonstrerar sitt

kontrapunktiska mästerskap, inteminst mot fugans slut, där tematuppträder allt oftare i s.k. trång-föring. Man har också lämnatfugans inledande tonart F-dur ochhamnat i Fiss-dur, fortissimo och enslutkadens i E-dur. Vid det härlaget börjar man ana att Alfven hafti tankarna den vanliga nyare textentill stycket: "Hur länge skall påbordet den lilla halvan stå?"Misstankarna bekräftas till fullo avfortsättningen, de fyra hornensunisona "Helan går!", efterföljt aven kromatiskt nedåtrinnandepassage i flöjt och klarinett (212,notex. 8) och en guppandehomkadens.

Nu är det dags för en återgång tillordningen. Prins Gustavs student-sång antyds över en lång orgelpunkt(221), och efter ett crescendo kom-mer melodin fortissimo i full or-kestral glans (238). Liksom förragången avslutas detta parti medfragmentet ur "Hör oss Svea",trumpetstötar och kadensackordfram till slutet (265).

I sina memoarer (Tempo furioso,1948) har Alfven berättat om mot-tagandet i Uppsala, när rapsodinspelades för första gången i univer-sitetets aula. Den akademiska för-samlingen log och uppskattade"supmelodiema" - utom en i

7·Moderato. ~:.

il Iento.:::.:::.

ff~.

21

församlingen. "... rector magnificus,professor Schiick, var alldelesrasande, det kunde jag inte ta mistepå. Han ansåg tydligen att jagskämtat med den akademiskavärdigheten och dragit ned jubileetshögtidliga form. Han talade sedanmycket illa om mig för detta, menjag har anledning tro att han intefick mycket medhåll. Visst hade hanrätt, när han påstod att jag skämtat,men detta skämt hade inte stöttnågon annan än honom, det hade jagsett med egna ögon; och mittciterande av de båda sångerna hadepå intet vis verkat neddragande påjubileets högtidliga form, endastlättat något på den tunga stäm-ningen."

Partituret till Uppsala-rapsodinfinns bara .i tonsättarens prydligamanuskript, men Abr. 'Lundquisttryckte samma år (1907) ett klaver-utdrag, som mycket troget återgermusiken, dock utan några instru-mentangivelser. På noterna angesinte vem som arrangerat klaverut -draget, men troligen var det Wil-helm Stenhammar , om man får dö-ma av ett brev från denne, återgivet iAlfens memoarer. Det är daterat Gö-teborg 2 okt. 1907 och lyder:

"Käre vän! Förlåt att jag slarfvatmed din Uppsalarapsodi, men jagär nästan ursäktad, ty jag har haftett sabla knåp sista tiden och haralltjämt en tid bortåt. Visst ärrapsodien nedrigt svårspelt på si-na ställen, men jag fruktar attdäråt ingenting är att göra; just desvåraste ställena kunna icke änd-ras - man kan ju inte strykastämmor ur en fugerad sats. "

Stenhammar syftar på fugeringenvid "Hur länge skalL .. II

, som onekli-gen är mycket svårspelt på piano,men gör sig utmärkt i orkestern. Påandra ställen har däremot Stenham-mar slopat mindre viktiga stämmor.

På klaverutdraget har stycket sindefinitiva titel, Uppsala-rapsodi,fastän den ursprungligen var"Akademisk uvertyr". Men Alfventyckte nog att benämningen"rapsodi" passade bättre, med tankepå den föga symfoniska hållningen imusiken. Verket ansluter sig mereller mindre till den tradition somskapades genom And.reas Hallens"Svensk rapsodi" (1882), där ju

22

också lyriska och lustiga melodierblandas, och Johan Svendsens fyra"norska rapsodier" (1872-77).Alfven ansåg själv att rapsodin varett hastverk, eftersom tiden varit såknapp, men inte desto mindre visarvarje takt tonsättarens suveränahandlag med orkestern. I memoa-rerna har Alfven en dråplig skildringav director musices Hedenblads re-aktion på partituret Denne förstodinte Alfvens moderna sätt att skrivaför valthornen och sände "ett upprörtbrev II med diverse anmärkningar.Alfven skriver elakt: "Jag grät avförtjusning, när jag läste brevet, förså mycken okunnighet hade jagaldrig förr sett samlad på ettpapper."

Inte desto mindre var det Heden-blad som dirigerade Alfveris Upp-sala-rapsodi den 23 maj' 1907, 200-årsdagen av Linnes födelse. Bådeden dagen och den följande ägnadesåt hyllningar för Carl von Linne,som ju en gång varit den mest ly-sande vetenskapsmannen vid, uni-versitetet Festligheterna hör till detmest storslagna som förekommit iUppsala. En mängd inbjudna gästerfrån utlandet hörde till dem som tå-gade in i aulan vid 12-tiden till enfestrnarsch, som förmodligen fickbisseras. Det tog nämligen ganskalång tid innan alla, inklusive dekungliga, funnit sina platser. Däref-ter sjöngs kungssången till orkesterunder Hedenblads ledning och såföljde Uppsala-rapsodin, spelad avakademiska kapellet och musikerfrån några musikkårer. Men det stodmera musik på programmet En körfrån Filharmoniska sällskapet sjöngen dikt om Linne, som skrivits avfysiologen och författaren FritiofHolmgren till den gamla "dalvisans"melodi. Efter det långa högtidstaletav rector magnificus Henrik Schiickuppfördes så kantaten Blomster-fursten till text av Snoilsky av den iGöteborg verksamme Ruben Lilje-fors, en kantat som enligt DagensNyheter hade "starka klangeffekteroch omisskännligt nordiskt drag" .Den fick ersätta den uteblivna Karl-feldt-kantaten. Festen fortsatte medlyckönskningar från utländska ochinländska deltagare - och "mankunde icke undgå att se hur fögahjärtligt mötet mellan rector mag-

nificus och Svenska akademiensspiritus rector, hr Wirsen. gestaltadesig". Till slut följde en Linne-dikt avSnoilsky i Hedenblads tonsättning -"en något enfärgad musik" (D.N.).Det blev således en matt avslutningpå en i övrigt lyckad fest, somgenom Uppsala-rapsodin llfått sinrätta prägel, som den sedan behöllalltigenom" (D.N.).

Upsala Nya Tidning bekräftardetta genom upplysningen att "tilloch med bland rikets herrar ses ensynbar glädje fara över anletena, närman till sin glada överraskning fin-ner sig förstå musiken och kännerigen sådana melodier som "Joachimuti Babylon" och "Hur länge skall påbordet" ... (den senare) använd tillen mycket rolig fuga. "

Samma dag, den 23 maj, höll stu-dentsångarna konsert på eftermid-dagen i Botaniska trädgården, ochunder kvällens fest hos rector mag-nificus uppfördes också musik. Stu-dentsångarna gav återigen konsertföljande dag, men den stora begiven-heten var promotionen i domkyrkan,då man uppförde den kända promo-tionskantaten av Viktor Rydbergmed lA. Josephsons musik. Blandde många promovendi var ocksåprins Eugen och Selma Lagerlöf.

Men Linnefester hölls överallt iSverige. Skolor, körer, samhällen bi-drog med sång och tal. Kungl.Vetenskapsakademien i Stockholmpräglade en Linne-medalj och höllsin fest 25 maj i Musikaliska Aka-demiens sal. Till den hade Karl Va-lentin komponerat en kantat till textav Gustaf Retzius. Här medverkadehovkapellet "under kompositörensegen intelligenta ledning". Kantatenhade "en både pompös, frisk ochlättsmält musik med mycken med-ryckande fägring och avgjort nor-diskt kynne" (D.N .).

Det var en sådan kantat somAlfven skulle ha skrivit

Altverts musikför manskörAV JAN OLOF RUDEN

Om man tittar i Alfvens verkförteckning når hanssånger för manskör komponerades, visar det sigsnart att nästan alla tillkom under hans tid somdirigent för Orphei Drängar 1910-47. Det blev 28originalverk, 32 arrangemang av folkvisor samt 7arrangemang för manskör av andra tonsättaresverk. Mot detta skall ställas 7 originalverk och 2arrangemang dessförinnan och 4 originalverkoch 1 arrangemang därefter.

Under aD-tiden, som varade hela 36 år, tillkom 67 verk!arrangemang för manskör a cappella. Elddopet kom medGustaf Frödings jordafärd, som komponerades under stortidspress för att några dagar senare framföras vid Frödingsjordfästning i Stockholm den 12 februari 1911.

Man kunde tro att Alfven regelbundet komponerade ettverk att framföras vid OD:s höst- resp vårkonsert, men såvar inte fallet. Fram till 1930-talet blev det bara sporadisktverk för manskör a cappella. Huvuddelen av verken åter-finns under åren 1933-1943, d.v.s. under Alfvens senare årsom director musices (han pensionerades ju 1939) och underde första åren därefter. Och inte alla hans verk för manskör

~ var avsedda för 00. Några var beställningsverk som Sver-ges [lagga (1912) och andra tillägnades t.ex. AllmännaSången som Fem körer för manskör (1923-26).

När det var 00 som framförde sångerna skedde det intebara vid de ordinarie höst- och vårkonserterna utan ocksåunder turneer eller vid Stor-Olr, som var festliga sammank-omster av aktiva sångare och "farbröder".

De många manskörsverken från 1930- och 40-talet har enparallell i verk för blandad kör. Många folkvisearrangemangför kör fmns i version både för manskör och för blandad körtillkomna samtidigt - ja ibland också iinstrumentala versio-ner. De vittnar om Alfvens omsorger att bevara folkvisornagenom att harmonisera dem och därmed göra dem rumsfä-higa.

Samtidigt var detta ett sätt för Alfven att genom instru-mentet 00 göra sig påmint i Uppsala som tonsättare när hansom emeritus lämnat staden. Och naturligtvis kunde han fåinkomster från sitt förlag när kontrakt skrevs och från STIMnär verken uppfördes.

Men det var alltså inte till en början en medveten satsningfrån Alfvens sida på framföranden av hans egna verk för kör.Samtidigt kan man naturligtvis spekulera i om Alfven hadekomponerat så många verk för manskör om han inte varitdirigent för 00, och förmodligen hade sådana mästerverksom Gryning vid havet aldrig blivit till utan detta inspireran-de instrument.

Föreningen Hugo AlfvensällskapetVerksamhetsberättelse för år 1993

Styrelsen har under året bestått av Åke Holmquist (ordföran-de), Gunnar Ternhag (vice ordförande), Jan Olof Ruden(sekreterare), Agneta Ljunggren (skattmästare) samt avledamöterna Gösta Alfven. Hans Henrik Brummer, GöranFuruiand och Jan Heimer. Vid Föreningsstämman 9n 1993utsågs Hans Nordmark till hedersordförande. Protokollför-da styrelsemöten har sedan föregående Föreningsstämmaägt rum sn, 20/9, 26/111993, 28/1, 22/4,30/5 1994.Föreningsstämman valde till revisorer Margit Hellman ochHans Gyllang och till valberedning Hans Nordmark ochGunnar Petri.Medlemsantalet uppgick den 31/12 1993 till ca 100 medlem-mar (1992 ca 95).Föreningen är för sin verksamhet alltjämt beroende avbidrag från Hugo Alfven Fonden. Beträffande den ekonomi-ska förvaltningen hänvisas till vinst- och förlust- samt ba-lansräkning.

AktiviteterFöreningen har utgivit Alfveniana 1993: 1-3 under redaktionav Jan Olof Ruden.Vårmötet 1993 utgjordes aven utflykt under Alfvendagenden 7 juli då Ola Nordenfors höll ett lysande föredrag i Ullvibystuga om Hugo Alfveris romanser samt ett besök påAlfvens fäbodställe i Moberg (se Alfveniaria 3/93). Dettavar ett samarrangemang med Musik vid Siljans Vänner ochett 20-tal personer deltog. Höstmötet ägde rum på Walde-marsudde den 4 november där Hans Henrik Brum mer taladeom Arnold Böcklin, vars verk utställdes där och Jan OlofRuden på grammofon spelade de symfoniska sviter sominspirerats av målningen "Dödens ö" (se Alfveniaria 1/94).Detta var ett samarrangemang med Prins Eugens W aldemar-sudde som besöktes av ett 30-tal personer.Under året har färdigställts medlemskort, till vilket knutitsrabatter av olika slag och ny värvningsfolder med syfte attutöka medlemsantalet till det dubbla.

Stockholm i maj 1994Styrelsen

23

lr-amfir-amleOCii., - _ , " - .

.. ::.:.:.:.:.:.: ..::.:.: <::-:-::-:.:.: .. -:-:; ,.'"';':-:-:-:'::'-':-:::-<:::-:-::-::-.:::::-:/::.'::-:-'

..•::::.::::.:.:::.:::.: ::.: •.::,.::.::,.:::.·1··.' ·:·.:.·,··.·:·:··.·,:.·,:····::.:·::··:···:··::•..•.:.:..,.::::: , ::..•:::.:::.. :.. :•.:::::.::•.•:, :::::•.::...•.:..••.••.••...::..:..:,:.••••:•...: :,.•::.::•.....:::..::,.::.:::.::..:::.:..'..:.:: .. ::.: :.::,•."•... ::::.:..1< : ':Iedll1:IJSI ·1994

Minnesota Public Radio som deltar i firandet av SwedishMusic Day passar i detta sammanhang på att framföra inspel-ningarav alla Alfvens symfonier den 1/5, 11/5, 19/5, 22/5 och28/5

Den 17/8 framför K Filharmoniska orkestern under dirigentenJonas Dominique Midsommarvaka

,'- • - ..- - ';.:.:-.:-:--: .. ,.:.:.,.,-::- .. '.- .. -- - ..

···:·: .• ,·:·:.·,·:.·:.·:.·:.rII··:.·.· .•.•·•··.•··.·•.• .• ···.·.·.a·.·.···········.··.····.·.·.·~·.:.·:·:······ .•. ~.,•.•...•...•.•.•.•.....•..•.•..•. :~....•... :.•..• ::., •.•.•.•..•••.•

. . . .. . . - •

•... ::-:-. ::: ..•.• -:-: "'," ",- o', _ .. , •

• " "0'0 '0'0 , ••••

Edition Reimers har med stöd av Alfven Fonden utgivit stu-diepartitur tillSymfoni nr IV. 196 s. Bromma 1994.Som medlem i Sällskapet får du rabatt fram till 6 juni. Tel08-704 02 80.

Musicum i Uppsala, Alfvens bostad 1936-39

Gustaf SjökvistAlfvenpristagare1994

Gustaf Sjokvist. Foto: atelje Uggla

Kantorn i Stockholms Storkyrka, den mångårige ledaren förRadiokören, jazzkännaren m.m. har av Alfven Fonden till-delats 1994 års pris på 75.000 kr och guldmedalj som utdelaspå Alfvendagen i Tibble den 7 juli.

Kom med i Hugo AltvensällskapetlAlla som vill lära känna Hugo Alfven och hans tid är välkomnasom medlemmar i Hugo Alfvensällskapet.Som medlem har du många förmåner. Du får gratis inträde påAlfvengården. Tibble, du får 10% rabatt på biljettpriset vidNorrtälje kammarmusikjestival, du kan till det låga priset av80 kr köpa Filharmonikernas CD-inspelningar av Hugo Alf-vens symfonier, som säljs i Stockholms konserthus, du får15% rabatt på biljetter till konserter i Stockholms konserthus,du får 10% rabatt på inträdet till Prins Eugens Waldemarsud-

24

de, vid ett köp tillfälle får du 30% rabatt på musiklitteratur hosLundeq i Uppsala, du kan till rabatterat pris köpa CD-inspelningar med Alfvens musik utgivna av Bluebell, Propho-ne och Musica Sveciae. Allt detta mot uppvisande av med-lemskort i Hugo Alfvensällskapet.Som medlem får du också Alfvenlana tre gånger om året ochdu inbjuds att delta i föreningens vår- och höstarrangemang.

Årsavgiften för 1994 är 100 kr. Betala på pg 42 88 52-8.Glöm inte att ange namn och adress!. •