Alfvéniana 3-4/07

Alfvéniana 3-4/07 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Baltiska kantaten

Läs om Hanser Lina och Alfvén

Läs om Alfvéndagen m.m.

Alfvéniana 3-4/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 2

Alfvéniana 3-4/07 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare:

Miklós Maros

Redaktör och distributör:

Jan Olof Rudén

Västeråsgatan 8

113 43 Stockholm

tel. 08-33 83 69

e-post [email protected]

Medlemsregister (årsavgift 100 kr,

institutioner 200 kr) :

Jan Heimer

Bjurholmsplan 26

166 63 Stockholm

tel och fax: 08-641 53 96

e-post [email protected]

PlusGiro: 42 88 52-8

ISSN 1101-5667

Tryckt av E-Print, Stockholm

Innehåll Baltiska kantaten i Malmö 1914. Del 2. Av Bodil

Asketorp 3, 23

Alfvéndagen 2007 8

Karin Rehnqvist Alfvénpristagare 2007 intervjuas

av Jan Olof Rudén 10

Det tidiga Alfvénminnet – hur skapades det?

Av Gunnar Ternhag 11

Dalarapsodin och Hanser Lina Göransson 14

Alfvéns badvanor hjälpte Linnéforskningen.

Av Gunnar Ternhag 15

”Hanser-Lina, Siljanskörens pärla och klockarmor

i Orsa, debuterar på Operan”.

Av Jan Olof Rudén 16

En okänd version av Hugo Alfvéns femte symfoni.

Av Olof Andersson 21

Omslaget: Invigningen av Baltiska utställningen i Malmö

den 15 maj 1914. Fotografen står vid hon-

nörsbordet och vi ser orkestern i fonden. Frå-

ga är om dirigenten här är Alfvén eller musik-

direktör Trobäck? Man ser ingen kör men

sångarna har förmodligen sina platser till

vänster om orkestern. Orgeln är en special-

byggd utställningsorgel från firma Åkerman

och Lund, Sundbyberg

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 3

Baltiska kantaten i Malmö 1914, del 2

AV BODIL ASKETORP

Invigningshögtiden1

å kommer den 15:e maj med strålande sol och

lagom värme, en lugn och ändå en lagom bris

ovan taken håller de oräkneliga flaggorna i och

utom utställningsområdet i festlig rörelse. Baltiska

utställningen skall öppnas i närvaro av kungahuset, det

är en riksangelägenhet av stora mått. Landets alla

tidningar är på plats, flera tidningar har egna pavil-

jonger på utställningsområdet. Det är sålunda inte

svårt att hitta texter om och beskrivningar av Alfvéns

kantat. Några av de stora tidningarna tillhandahåller

till och med hela den Flensburgska kantattexten. Mo-

dest i sin rapportering förhåller sig blott tidningen

Arbetet i Malmö.2

Ur SvD den 16 maj saxar vi följande: "Morgontå-

gen och de första båtarna för dagen ha hitfört massor

av resande. Spårvagnar och automobiler i mängd ha

flitigt anlitats för personbefordran. När klockan led

framemot 11 började filen av privatautomobiler, eki-

page och droskbilar att riktas mot utställningen. Den

ridande polisen hade fullt arbete att hålla skarorna i

ordning. Ända från residenset, hvarifrån den kungliga

kortegen utgick, till utställningens hufvudentré voro

gatorna tätt kantade med intresserade åskådare och

balkonger och fönster voro äfven fullsatta med vän-

tande."

Klockan närmar sig tolv på dagen. Invigningsce-

remonin äger rum i den stora kupolförsedda Kon-

gresshallen som ligger i centrum av utställningsområ-

det. Hallen är rikligt smyckad med girlander och den

kungliga tribunen är klädd med blomster. Ur journalis-

ten Maria Scholander-Hedlunds rapport till Handels-

tidningen i Göteborg får vi t.o.m. en beskrivning av

färgerna i Kongresshallen. "Det är en cirkelrund hög

sal med fyra ingångar, estrad för de kungliga, dito för

kören och orkestern, samt en talarstol i mitten. Deko-

rationen är hållen i dämpat gråviolett på de stora

1I förra delen av av min artikel fanns några mindre fel,

bl.a. avtackar jag i min första fotnot Bo Berglund i tro

att han är knuten till Malmö museer, hans arbetsplats

är Malmö stadsarkiv. Vidare vet jag naturligtvis att 1:a

världskriget utbröt i augusti 1914 och inte september

som jag slarvigt skriver. 2 Av mig genomgångna tidningar: SDS, Skånska

Dagbladet, Arbetet, Skånska Aftonbladet, Svenska

Dagbladet, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I

Alfvéns klippbok i Uppsala universitetsbibliotek åter-

finns endast recensionen från Skånska Aftonbladet.

nedre väggfälten bakom bärande gråstenspelare; övre

delen i gulbrunt med stiliserade kronor och i mitten en

improviserad elektrisk krona av ansenliga dimensio-

ner. Man måste ju vid närmare påseende ofta le åt

materialet, vari dessa vidlyftiga konstnärligt kompone-

rade byggnadskomplex äro uppförda, man påminner

sig då även att de – sorgligt nog endast äro – ’en

sommarsaga.’"

Hon berättar också detaljerat om publikens klädsel:

"Publiken samlades, klockan närmade sig tolfslaget,

då de kungliga väntades. Inga uniformer syntes till,

den diskreta redingoten med svart halsduk och hög

hatt var förmiddagens lösen för herrarne. Damerna

förekommo alla i hattar och promenaddräkter, många

eleganta och förtjänta att beskrivas i en modeartikel

men inte här...paradisfåglar och aigretter, vita plymer

och svarta, nickade och viftade vid artiga hälsningar.

Att märka är att Alfvéns namn inte nämns i program-

met

S

4 Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Den jätteartikel som finns i Sydsvenska Dagbladet den

16 maj med rubriken Baltiska utställningen öppnad

ger en detaljerad bild av invigningsceremonin. Detta

gäller även för kantaten som recenseras och detaljerat

beskrives av en initierad musikskribent.3 Mer om

dennes recension/verkbeskrivning nedan. Som fram-

går av programmet ovan uruppfördes Baltiska kanta-

ten i två avdelningar, föregången av en utställnings-

marsch av direktör Trobäck. Konversationens vågor

gingo höga i väntan på de kungliga. Då den väldiga

kronan tändes gick ett sus av beundran genom salen.

Den stora orkestern och kören under direktör Trobäcks

ledning stod klar. Efter ett par minuters väntan höjde

direktör Trobäck taktpinnen och utställningsmarschen

tonade över hallen.4 Sedan de kungliga intagit sina

platser – Konung Gustav V hade blivit sjuk och ersatts

3 Det är en osignerad artikel men jag antar att det är

Sydsvenskans ordinarie (?) recensent W.S. som med

all sannolikhet har haft kantattexten i förväg samt varit

på någon repetition i Kongresshallen 4 Trobäck var en betydande musikerfamilj från Skåne

där fyra bröder gjort sig kända som kapellmästare,

regementsmusiker och medlemmar av Kungliga Hov-

kapellet i Stockholm. Den här nämnde var den äldste,

Johan Gottfrid (1868-1931), som var musikdir. vid

Kronprinsens husarregemente i Malmö 1902-21 och

dessutom kapellmästare vid Malmö teater. Det finns

en festuvertyr i hans verklista. (ur art. i 1948 års upp-

laga av Sohlmans musiklexikon)

av kronprisen – intonerades den första delen av kanta-

ten under kompositören director musices Hugo Alf-

véns egen ledning. Kören bestod av närmare 200

Fotografen står mitt i orkestern och vi ser

bordet i fonden där en talare står upp – förmodligen

efter kantatens första del för det syns ingen på diri-

gentpulten Flera damer i vitt till höger om fotografen

är säkerligen några av koristerna. Den lätt tunnhårige

man som sitter andre man från vänster, sannolikt snett

bakom harpisten, är det månne Alfvén? Det är ju inga

korta tal, Alfvén måste ha suttit någonstans under

talen . Malmö museers samlingar

damer och herrar. Barytonsolist var fil. lic. Fredrik

Jahn. Därefter anmodades kronprinsen av landshöv-

dingen att förklara utställningen öppnad vilket han

gjorde och fortsatte i ett långt tal. Efter dessa tal fram-

fördes kantatens andra del.

Baltiska kantaten är, som vi ser, ett stycke ceremo-

nimusik. Dessa ceremonier var själva förutsättningen

för kantaterna kring förra sekelskiftet. Texten fanns

tryckt för de inbjudna och de flesta tidningar publice-

rade den dagen efter tillsammans med talen av lands-

hövding R. De la Gardie och kronprins Gustav Adolf

och telegrammen från och till Kung Gustav V.

Mottagandet

Mottagandet av kantaten var översvallande som det

framgår av en samstämmig press. Eller rättare sagt:


man fick förmodligen vad man förväntade sig. Ibland

är det svårt att veta om man är positiv till utställningen

som sådan eller själva kantaten. Alla tidningar, med

Sydsvenskan i spetsen, trycker stora artiklar om invig-

ningshögtidligheten och kantaten. I boken Officiell

berättelse är den del av Sydsvenskans recension som

är en verkbeskrivning avtryckt (s. 169-170). Om själ-

va framförandet kan vi läsa i samma tidning: "Utfö-

randet ställde genomgående stora kraf på såväl orkes-

ter som solist och kör, men alla parter visade sig vara

väl beredda på och väl vuxna uppgiften. Till kören

hade samlats väl de mesta och bästa af kvinnligt och

manligt röstmaterial, som staden äger, och man hade

såväl under hofkapellmästare Hennebergs förberedan-

de som kompositörens slutgiltiga instudering gått till

arbetet med verklig entusiasm. Resultatet blef också

det bästa, som under de förhandenvarande omständig-

heterna – kort inöfningstid, verkets svårigheter, vid

tom lokal synnerligen besvärlig och ekande akustik i

hallen, där de slutliga repetitionerna måste försiggå

etc. – kan tänkas och i och för sig framhäfvande ver-

kets många musikaliska skönheter till betagande ver-

kan. Solisten, fil. licentiat Jahn från Uppsala, gjorde

sig fördelaktigt bekant här som solist vid O.D.-körens

senaste konsert under Alfvén och rättfärdigade nu

genom sitt med präktig sonoritet framburna föredrag

af solopartierna i kantaten de högt ställda förväntning-

arna. Kompositörens i allmänhet lugna och väl avväg-

da, men i afgörande ögonblick starkt poängterade och

eldande ledning gaf åt verket ett på en gång impone-

rande och medryckande utförande. Nils Flensburgs

text är också ett starkt och fullödigt verk, en benådad

skalds skapelse. Från att ha varit det lundensiska uni-

versitetets festdiktare har prof. Flensburg blifvit hela

Skånes skald, som öfverallt, när inom provinsen ett

stort minne firas eller en betydelsefull handling skall

hugfästas i besjälade ord och mäktiga rytmer skänker

lyftning och helgd åt stunden och i sin baltiska kantat

når han måhända ännu högre än någonsin förr."

I Maria Scholander-Hedlunds rapport till Handels-

tidningen i Göteborg får vi några ytterligare iakttagel-

ser. Akustiken i hallen inte är den bästa, ett faktum

som återkommer hos flera skribenter: "Före och efter

talen utfördes kantaten. Akustiken i den stora hallen är

ej särdeles god, återljudet var besvärande, isynnerhet

för barytonsolot som fanns inlagt. Alfvéns musik

tyckes på en gång gedigen och vacker: Början, där

Baltiska havet höres brusa, älvar porla och skogar

susa, är i hög grad Alfvénsk, i såväl kraft som lekfull-

het. Några melodiösa partier komma säkert att införli-

vas med vår mest omtyckta musik. En särdeles origi-

nell, högmodern kör till orkester framställer på en

gång drastiskt och målande industrins alla oljud:

hammare dunka, pipor vissla, turbiner surra, plåtar

skrälla – en egendomlig och dock ej frånstötande

’maskinmusik’, ackompanjemanget till körens sång.

Orden till kantaten voro införda i gårdagens tidning.

Invigningsfesten avslutades med att biskop Billing i

ett tal, som blott dåligt hördes, nedkallade Guds väl-

signelse över utställningen. Orgeln intonerade härpå

’Vår Gud är oss en väldig borg’. Landshövding de la

Gardie utbringade ett leve för H. M:t konungen, följt

av fanfarer, kungssången sjöngs, och därefter skingra-

des den brokiga skaran ut i det bländande solskenet."

Idag vet vi att hennes fromma förhoppning att några

av kantatens melodiösa partier skulle komma att inför-

livas i den svenska sångskatten inte har infriats!

Men tydligt är att kantatens uruppförande den 15

maj inte innebar slutet på arbetsdagen för Alfvéns del.

På kvällen gavs ytterligare två filharmoniska konserter

i Kongresshallen: klockan 20.00 och klockan 21.30.

Under den senare konserten "ägnadt åt de fyra baltiska

ländernas konst" med musik av Kuhlau, Tjajkovskij

och Weber får Alfvén dirigera sin egen "Midsommar-

vaka". Såhär skriver W.S. i Sydsvenskan: "Bifallet var

genomgående hjärtligt och så kraftigt, som de tillgäng-

liga medlen tilläto. Hugo Alfvén blef föremål för en

verklig hyllning af publik och orkester och fick motta-

ga en större lagerkrans med band i de svenska färger-

na."

Det var den nämnde energiske direktören för mu-

sikkonservatoriet Giovanni Tronchi, som arrangerade

och dirigerade de filharmoniska konserterna, tanken

var att det skulle bli en serie konserter med klassisk

musik under hela utställningssommaren i Kongress-

hallen och så blev det också. Hela sommaren klagar

man över den dåliga akustiken i Kongresshallen som

ingalunda förbättras under de, vad jag förstår, ganska

glest besökta konserterna. Men bristen på publik för-

söker man komma till rätta med: man sänker priset

från en krona till 50 öre för alla platser i salen.

Repris 16 maj

Dagen därpå framförs Baltiska kantaten igen med

samma besättning och nu som en "riktig" kantat vid en

konsert. Att Alfvén och hans kantat var uppskattade i

Malmö råder det ingen tvekan om. Denna recension,

från SDS 17:e maj, är signerad W.S.:

"lnvigningskantaten gafs i går ånyo som konsert i

Kongresshallen å utställningen under ledning af kom-

positören och med biträde af samtliga vid invigningen

medverkande. Ryktet om kantaten hade tydligtvis gått

vida, ty trots den tidiga timman för konserten (kl. 4 e.

m.) och den knappa annonseringen blef den stora

lokalen synnerligen väl besatt af en intresserad publik

– antalet närmade sig med all säkerhet tusentalet. För

kompositionens innehåll ha vi redan i samband med

omnämnandet af invigningen redogjort. Det förnyade

åhörandet af verket kunde endast ytterligare befästa

det gynnsamma första intrycket och afhölja nya vackra

eller verkningsfulla detaljer. Kören var något svagare

besatt, men gjorde sig i hufvudsak väl gällande mot

orkestern – ett undantag bildade den vackra manskö-

ren ’Ur skären där skjuter ett drakskepp fram’, hvilken

öfvermannades och dränktes i orkesterns vågor. Solis-

ten, licentiat Jahn, uppbar sitt parti på ett i alla afseen-

den präktigt sätt. Akustiken var vid så väl besatt lokal


och vid de ju i regel långsamma vokala partierna mera

tillfredsställande än man kunna vänta. Alfvén blef

efter konsertens slut hjärtligt hyllad af såväl publik

som kör och orkester. Från orkestermedlemmarna

öfverräcktes under touche en vacker lagerkrans och

från kören blommor. Kompositören å sin sida syntes

särdeles tillfredsställd och tacksamt stämd mot sina

medhjälpare. Enskildt lär han också ha uttalat sin

tillfredsställelse med dem, icke minst med de goda

körkrafter som ställts till hans förfogande"

Verkbeskrivning Nedan följer ett försök till verkbeskrivning av Baltiska

kantaten. Det finns som vi nämnde ingen inspelning

och kantaten har inte klingat sedan 1914. (Jämför

dock fotnot 1 i förra delen). Källorna är främst öron-

vittnet på plats, Sydsvenskans recensent vars text

publicerades 16 maj 1914 (sannolikt signaturen W.S.),

mina egna iakttagelser av partitur och klaverutdrag

samt det stöd dessa kan hämta ur Lennart Hedwalls

utmärkta analys i Hugo Alfvén, s. 293-295 samt Hugo

Alfvéns egen beskrivning.

Det är en kantat som nästan helt saknar instrumen-

tala för- eller mellanspel, den fördelar den långa texten

mellan kör- och solopartier. Understrukna partier i

kantattexten nedan markerar Alfvéns upprepningar av

texten. Bokstäverna betecknar de olika musikaliska

formdelarna, samma bokstav flera gånger betyder att

formdelen, alltså musiken, upprepas hos Alfvén. Någ-

ra musikexempel, melodier, ur kantaten finns hos

Hedwall och Rudén. I recensionen såväl som i den

Flensburgska texten har jag även här behållit origi-

nalstavningen. Det var väl just i

maj 1914 som Svenska Akade-

mien beslöt att utge en ordlista

där nystavningen helt skulle

vara genomförd.

Till vänster: Partituret s. 8,

första körinsatsen.

Den första delen består av ett

kortare orkesterförspel samt två

körsatser, A och B. Texten och

stämningen i de båda stroferna

är vässenskilda, ett faktum som

Alfvén följt i sin tonsättning.

1. Orkesterförspel. Maesto-

so. a-moll

Kör A. BALTISKA HAF, när ur istidens dvala vaknadt du lyftes i vårböljor svala, nordiska nejder, än öde och kala, Länge därinom din fåra hölls bunden, banad som inhaf bland skären och grunden, tills i de strömdrag du skar genom sunden världshafvets vädjoban öppen dig låg.

"Öfver den korta orkesterinled-

ningen hvilar stämningen af det

baltiska hafvet, som tungt och

långsamt lösgör sin dyning ur

isens hårda famntag. Öfver

kontrabasarnas djupa, sakta men

mäktigt framströmmande grund-

ton höja blåsare och stråkar sin sång. Hufvudmotivet

är byggdt på den kärfva, längtansväckande öfversti-

gande kvarten, från hvilken en kromatisk melodisk

linje sakta stiger och faller som en långsam hafvets

häfning. I denna stämning sätter kören in med sin

hälsning till Baltiska hafvet, sopraner, altar, tenorer

och basar unisont upptagandes hufvudmotivet från

orkesterförspelet. Slutet av kören, där i texten Öster-

sjön skär sin väg genom sunden ut till världshavet,

stegras genom en djärf och dissonansrik, men målande

och karaktärsfull stämföring till en synnerligen verk-

ningsfull episod." SDS.


Grundtonart a-moll med kromatiska rörelser i

såväl orkester som sångstämmor, den överstigande

kvarten, tritonusintervallet, är karakteristiskt för sat-

sen, liksom mullrande puka och stor trumma, kompli-

cerad harmonik med tidvis imitatorisk behandling av

"temat", den överstigande kvarten.

B. a) Älfvar som lössläppta fålar nu springa utåt din strandbrädd med hvitskummig bringa; vikarnas vasskrönta sjöjungfrur svinga in i ditt famntag ur solljummadt bad. b) Täckt ner till midjan af drifisens pansar, våren i möte du jublande dansar a) Täckt ner till midjan af drifisens pansar, våren i möte du jublande dansar hän till de kuster, som bokskogen kransar vänligt till välkomst med ljusgröna blad.

Homofon satsteknik, med en glättigt dansant, uppre-

pad rytm med rik harmonik i A-dur, för varje "om-

sjungning" en ton högre. Det blir en slags tredelad

form, a-b-a, genom att Alfvén lägger till två rader,

dvs. upprepar den Flensburgska texten och gör en

avslutande del av den sista a-delen; b-delen klingar en

kvart lägre.

2. Barytonsolo. Andante, quasi adagio.

d-moll I stilla natt skönjs mången sällsam syn af vålnader du väckt från fordomtimma, som skymtas än bak förlåt, väfd af dimma, än lysas matt af månens bleka strimma och sjunka samman sist vid hafvets bryn. Där vid de kusters rand du far åstad, som ramat in din stolta forntidssaga, än dina minnens genljud med dig draga i böljors djupa tonfall, dämpadt svaga

som klockklang från Vinetas sjunkna stad. Här är vi kvar i urtiden, i alla fall i "fordomtimman",

havets dunkla sagotid. Spökstämningen - som åstad-

kommes med en återkommande bruten harpfigur (pp)

+ sordinerade stråkstämmor - ackompanjerar och

indelar den deklamatoriska barytonmelodin. Så små-

ningom stiger ur ackompanjemanget fram en klock-

klang som minner om Vinetas sjunkna stad. Vineta är

en mytologisk stad, Östersjöns sjunkna Atlantis, den

finns t. ex. i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons under-

bara resa. Arkeologer hävdar att de har funnit Vineta i

Wolin nära den polska östersjökusten.

3. Manskör med barytonsolo. Struken 4/4-

takt. Allegro enegico A. Ur skären där skjuter ett drakskepp fram, och vikingar bida bak becksvart stam att dag rinner upp öfver fjärden och lyfter de skarpbrynta svärden till farans och stridernas blodiga glam.

Bort seglar en flotta från esters land; mot knektar och klerker med korsstaf i hand ses vaja, till masttoppen draget det märke, som fört dem i slaget, Där Dannebrog sänktes från vårhimlens rand. A1) Här krämareskutor för Hansans råd käckt fresta sin lycka och kapares nåd med laddning, som långväga spåren från käjsarens stad vid Bosporen till Visby fört fram öfver Novgorod. till Visby, till Visby fört fram Här börjar det Baltiska havets "riktiga" historia, vi är

förbi ur- och sagotid, med en homofon och vital stro-

fisk marsch för kör i g-moll, "vigoroso", i struken takt

med slagverk. Den tredje strofen som handlar om den

medeltida Hansan är samma musik men i G-dur.

Orkestermellanspel i harpa, pizzicato i stråkarna,

övergång till 6/4-takt och lugnare tempo.

B. På däcket han vakar mot arlaglöd, På däcket han vakar mot arlaglöd som ädlast bland Vasar blef stamfränders stöd. Germaniens kuster han spanar, där vinkande målet han anar: befriarens ära och troshjältens död.

Vem som vankar på däcket i denna växelsång mellan

kören och solisten, ädlast bland Vasar, är dunkelt

först, men eftersom psalmen "Vår Gud är oss en väl-

dig borg" intoneras i orkestern är det Gustav II Adolf

man får i tankarna. Detta är blott lugnet före stormen.

Nästa strof är sannolikt den mest spektakulära i hela

kantaten:

C. Där kämpa fregatter på dubbla led, Där kämpa fregatter på dubbla led, i blixtar kanonernas åskor slå ned; i blixtar kanonernas åskor slå ned; slå ned, slå ned, slå ned, slå ned kring djupblå och dunkelröd flagga än stridssvallets dyningar vagga, när skymningen sänkt öfver djupen sin fred. "Kör och orkester samverka här i en infernalisk duo

efter hvilken skildringen af kvällens rogifvande skym-

ning inträder med härlig verkan. Men lugnet är till-

kämpadt. Just som det sista djupa körackordet på ordet

’fred’ förklingat, hviner plötsligt en sista blixt i den

skärande piccolan och kanonskrällen rullar mullrande

fram öfver pukfällarna. Så går skymningen åter till

hvila på rogifvande och fredliga ackord. Härmed är

första afdelningen af kantaten till ända". SDS

Att denna beskrivning av sjöbataljen är synnerligen

pricksäker kan jämföras med Alfvéns egen berättelse i

I dur och moll, s. 83-84, även citerad av Hedwall. Den

sistnämnde framhåller dessutom satsens likhet med

forts s. 23


Alfvéndagen 2007 Siljansnäs spelmanslag

förde Alfvénpristagaren

Karin Rehnqvist från

bryggan till tunet på Alf-

véngården till tonerna av

Solskenslåten. Som van-

ligt inledde spelmansla-

get Alfvéndagen med

låtar från trakten. Detta

år var det låtar av spel-

manslagets egna Tommy

Gjers (i mitten på bilden)

och Kungs Levi Nilsson

(till vänster) som påmin-

de om att nya låtar kom-

poneras i folkmusiktradi-

tionen. Av Tommy Gjers

spelades Soluppgången, Brudmarsch för Ulrika och Snubbelvals, var och en med sin egen tillkomsthi-

storia. Av Kungs Levi spelades Triotakterspolska i g moll och Gånglåt i glad A dur.

Alfvénfondens ordförande Gunnar Ternhag erinrade om att Alfvéndagen på Alfvéngården var en tradi-

tion nästan lika lång som Musik vid Siljan-festivalen. Redan 1970 hölls en konsert med enbart Alf-

vénmusik på tunet. Sedan 1974, när Lars Edlund mottog det första Alfvénpriset har detta utdelats varje

år med något undantag. Pristagaren får också Alfvénmedalj i guld.

Men det finns också silvermedaljer som utdelas till förtjänta

personer. Detta år fick Håkan Landelius motta silvermedaljen

för 17 års guidning på Alfvéngården, framför allt av stora säll-

skap. Han har dessutom varje år förberett och genomfört kurser

för de guider som visat Alfvéngården på somrarna.

Karin Rehnqvist,

som mottog Alf-

vénpriset och

guldmedaljen

detta år har sär-

skilt blivit känd för att ha använt den folkliga kulningen i

konstmusiken. Denna vokalteknik har visat sig kunna

spridas inte bara till folkmusiksångerskor i Sverige utan

också sångerskor i utlandet har kunnat tillägna sig den.

Ett annat kännetecken för Karin Rehnqvist är hennes

okonventionella textval som ibland utarbetats tillsam-

mans med barn och ungdomar. Exempel på det är kör-

sången ”Livet är ett tjolahejsan men det bästa är nog kär-

leken” som vi fick höra Falu kammarkör sjunga och


”Sötskolan”, ett musik-

dramatiskt verk som haft

framgång även i Tyskland.

Karin Rehnqvist är ett känt

namn för den svenska kon-

sertpubliken, inte minst

efter den minifestival som

ägnades hennes musik år

2006 i Stockholms kon-

serthus och även interna-

tionellt har hon haft fram-

gångar genom beställ-

ningsverk.

Som ny ”Alfvénkör” välkomnades Falu kammarkör under sin dirigent Tony Margeta. Det omväxlande

programmet bestod av Mikael Paulsson/Tony Margeta: Den blomstertid nu kommer, David Wikander:

Dofta, dofta vit syren, Karin Rehnqvists När natten skänker frid och den ovannämnda Livet är ett tjo-

lahejsan…, A F Lindblad: En sommarafton, Evert Taube/Anders Edenrot: Så skimrande var aldrig

havet, Oskar Lindbergs Pingst. När turen kom till Hugo Alfvéns Aftonen bröt solen fram och det kraft-

fulla slutet på Jungfrun hon går i ringen lockade fram starka applåder. Framträdandet avslutades med

Waldemar Åhléns En vänlig grönskas rika dräkt och Kullerullvisan blev extranummer som återknöt

till spelmanslagets Solskenslåten. Siljansnäs spelmanslag avslutade ceremonin med en låt efter Lekatt

Mats.


Karin Rehnqvist Alfvénpristagare 2007 intervjuas av Jan Olof Rudén JOR: Vilken var din reaktion när du fick reda på att

du skulle tilldelas Alfvénpriset och guldmedaljen?

KR: Jag blev väldigt glad, hedrad och överraskad.

Jag kände inte riktigt till att priset fanns, om jag ska

vara ärlig.

JOR: Vad anser du om värdet att på detta sätt

uppmärksamma en (äldre) person och hans

insatser?

KR: Du menar genom att dela ut ett pris i en äldre

eller döds tonsättares namn?

Det är ett fint sätt att minnas hans/hennes gärning.

Att genom ett pris kunna stötta och uppmuntra nytt

skapande tror jag kan kännas bra på äldre dar, eller

som död.

Arrangemangen runt Alfvénprisets utdelande

måste, tycker jag, också glädja Hugo i hans

himmel.

Det var så fint ordnat och en riktigt folkfest.

JOR: Har du träffat Alfvén någon gång? Och i så

fall hur var det?

KR: Nej, han dog när jag var 3 år.

JOR: Har Alfvén betytt någonting för dig?

KR: Som gammal kör-räv har hans körmusik

förstås följt mig; Uti vår hage, Glädjens blomster,

Tjuv och tjuv det ska du heta mm.

Hans orkestermusik har jag också hört en del, men

det man framför själv lämnar ju alltid djupare spår.

Jag minns också, som liten att Roslagsvår spelades

på radion.

JOR: Vad tyckte du som yngre om honom och hans

musik?

KR: I början av min tonsättarbana blev jag lite trött

på, att när jag sa att jag var inspirerad av svensk

folkmusik alltid mötas av: - Aha, som Hugo

Alfvén!

JOR: Vad tycker du idag?

KR: Idag tycker jag det är fantastiskt att ha kunnat

skapa något som blivit varje körsångares egendom.

Han var en mycket skicklig instrumentatör.

JOR: Tycker du att det finns några

beröringspunkter mellan er som personer eller i

musiken?

KR: Inspirationen av svensk folkmusik är ju en

tydlig sådan.

Sedan tror jag också att vi har en viss folklighet

gemensamt. (Att vara folklig och jobba med

folkmusik är inte nödvändigtvis samma sak. Som

folkmusiker kan man ju i praktiken vara elitistisk.)

Liksom Hugo A. ser jag ett stort värde i att jobba

både med proffs och amatörer.

JOR: Var står du själv idag?

KR: Fortfarande stadigt, tack o lôv, på jorden.

JOR. Vad är det som sysselsätter dig nu?

KR: Jag avslutar just ett stycke för folksångerskan

Ulrika Bodén och kammarensemble. Det anknyter

till de s k häxprocesserna som drog över hela

Europa. I Sverige kulminerade de 1675 i

Ångermanland där 62 människor, de flesta kvinnor,

anklagades. Alla dömdes att brännas på bål för

samröre med djävulen, att ha fört barn till Blåkulla

mm. Barn inkallades som vittnen, familjer angav

sina egna. Det hela var ofattbart hemskt.

”Där korpen vitnar” heter stycket, som ska

uruppföras på Murberget i Härnösand 17 januari

nästa årav Ulrika Bodén och Nordiska Kammar-

ensemblen, Sundsvall.

Stycket är en sambeställning också med BIT 20-

ensemblen i Bergen, Norge och Orchestra Utopica i

Lissabon. Dessa kommer att med Ulrika framföra

stycket på respektive ort senare under våren.

JOR: Vad ser du fram emot?

KR: Att bli färdig med stycket! Det återstår bara

några dagar nu, och jag börjar känna mig lite lätt

utmattad. På slutet är man nästan färdig, och så tar

det en vecka till, och en vecka till, och…

Att komponera är väldigt tidskrävande.

Jag ska sedan skriva till London Sinfonietta och en

vokalkvartett ”Famna mig”.

Det ska uruppföras i april, så jag får ligga i.


Det tidiga Alfvénminnet – hur skapades det?

AV GUNNAR TERNHAG

Gunnar Ternhag visar i denna

artikel hur en tidig karakteristik av

en konstnär, här Hugo Alfvén, blir

normgivande för senare omdömen.

Detta borde vara en tankeställare

för alla som skriver biografiska

notiser vare sig det är som allmän

bakgrund eller i marknadsförings-

syfte. Samma omsorg borde en

kritiker visa i liknande situationer.

ur skapas minnet av en tonsättare? Frå-gan är lika svår som

fascinerande. Hur kommer det sig för det första att vissa tonsättare blir kvar i det all-männa minnet, medan andra bara är namn hos musikhi-storiska specialister? Och för det andra: hur skapas minnena av de tonsättare som trots allt klarar konkur-rensen av senare kolleger? Svaret på den första frågan

går inte att ge genom att enbart

hänvisa till tonsättningarnas kvali-

tet som i sin tur skulle innebära att

tonsättaren blir ihågkommen för att

verken spelas. Så enkel är inte

saken. Tonsatta verk kan anses ha

goda kvaliteter, utan för den skull

uppföras. Verktypen kan ha blivit

omodern, tonsättningar kan vara

problematiska att sätta upp. Kvali-

tet är dessutom något högst förän-

derligt. Det som uppskattas i en

viss tid, avvisas generationen sena-

re.

Nej, det är långt fler krafter

som avgör att en tonsättare blir

brett ihågkommen.

Den andra frågan handlar mer

om själva processen. I forskning

om skapandet av kulturarv ser man

ofta begreppet minnesproduktion.

Termen understryker att processen

för att skapa och vidmakthålla

samhälleliga minnen är av stort

intresse, faktiskt intressantare än

det enskilda minnets innehåll. I

minnesproduktion deltar flera

aktörer som i regel har skiftande

legitimitet – och därmed skiftande

betydelse. Minnesinstitutioner som

museer och liknande har förstås

stor legitimitet och därför stor

betydelse. Men också forskare och

författare har en liknande roll, när

de för pennans trollspö över något

eller någon som ska ihågkommas.

Hur sker minnesproduktio-

nen i fallet Hugo Alfvén? Den

tidskrift som innehåller dessa rader

visar att det strävsamma Hugo

Alfvénsällskapet är en viktig aktör

i sammanhanget. Sällskapet skulle

till och med kunna räknas till min-

nesinstitutionerna. (De allt fler

författar- och tonsättarsällskapen

berättar att krafterna för att minnas

viktiga konstnärskap behöver sina

särskilda kanaler för att få genom-

slag.) Genom utgivningen av

Alfvéniana bearbetas och befästs

minnet av Hugo Alfvén – också

denna artikel utgör ett bidrag till

den strävan.

Alla de som framför verk av

Alfvén är förstås också delaktiga i

processen. När verken framförs,

aktualiseras Hugo Alfvéns namn

på nytt och minnet av honom för-

längs – och förnyas – en aning.

Detta sker både när musiken hörs

från en scen och när den kommer

till lyssnaren från en högtalare.

Eftersom framföranden i regel

försiggår i en publik sfär, antingen

de äger rum på en konsertestrad, i

ett radio/tv-program eller på en

utgiven CD, har de en räckvidd

som bidrar till att sprida Alfvén-

minnet i allt vidare cirklar.

Det speciella med Alfvénminnet

är att föremålet själv måste räknas

till de viktigaste aktörerna. När

Hugo Alfvén satte sig ner för att

skriva sina memoarer, ingrep han i

själva verket aktivt i minnespro-

duktionen kring sig själv. De fyra

memoarbanden innehåller en bild

av honom som förstås är hans egen

genomtänkta uppfattning, vilken

utan tvekan haft stor betydelse för

hur eftervärlden tänkt och tyckt om

Alfvén. I åtskilliga skriverier om

Hugo Alfvén, från korta konsert-

kommentarer till längre framställ-

ningar, ser man uppgifter ur me-

moarerna. Sett till Alfvénminnets

livskraft – och innehåll – var det

en god investering av den åldrade

tonsättaren att ägna några år åt att

skriva sin självbiografi.

Det är i och för sig inte

unikt att upphöjda personer efter

karriärens höjdpunkt sammanfattar

sitt liv i skrift – och på det sättet

själva ingriper i minnesproduktio-

nen. Inte ens bland landets tonsät-

tare är Alfvén ensam om att skrivit

sin självbiografi. Bland annat har

Gösta Nystroem (1968), Hilding

Rosenberg (1978), Sten Broman

(1982), Erland von Koch (1989)

och på senare år Gunnar Bucht

(1997) gjort detsamma. Men Alf-

véns självbiografi är betydligt mer

omfångsrik och detaljerad än kol-

legernas – samtidigt också mer

självförhärligande. Läsaren behö-

ver inte tveka om hans framgångar,

men saknar å andra sidan ganska

snart självkritiska inslag i texten.

”Det må erkännas, att han är en

god berättare, men när svadan

tager överhand och stilen blir lös

genom att innehållet spädes ut i

den ymniga ordströmmen, då för-

lorar man intresset för skildring-

en”, skrev den uppriktige anmäla-

H


ren av andra bandet i Göteborgs

Handels-Tidning (15/12 1948).

Den som intresserar sig för

Alfvénminnets utformning efter

publiceringen av memoarerna kan

alltså inte bortse från det skriftliga

monument som Alfvén reste över

sig själv. Men hur formades det

tidiga Alfvénminnet – innan Hugo

Alfvén blev den erkända gestalt

som han faktisk blev? Den frågan

upptar resten av detta utrymme.

Den ska framför allt besvaras ge-

nom en närmare granskning av de

uppslagsverk som tidigt inkludera-

de ”Alfvén, Hugo” som uppslags-

ord. Lexika ska nämligen inte

underskattas som minnesproducen-

ter. Lexikontexter har en auktoritet

– och en tillgänglighet – som gör

dem till effektiva medel att skapa

just minnen. Att de dessutom ofta

är kortfattade minskar inte deras

makt att påverka. Den som ska

hämta uppgifter i ett visst ämne

uppskattar uppslagsverkens kon-

centration, vilket gör lexikonartik-

lar till välanvända källor. Lexikon-

artiklar blir därför ofta normeran-

de.

Alfvén själv lägger grunden

Det är dock typiskt för Alfvénmin-

net att föremålet själv ingrep tidigt

i karriären. Hugo Alfvén fick som

bekant sitt stora genombrott som

tonsättare med uruppförandet av

andra symfonin som skedde den 2

maj 1899. Omedelbart efter den

succén mottog han en förfrågan

om att presentera sig själv i Svensk

musiktidning. Redan den 18 maj

inflöt Alfvéns egobeskrivning.

Tidningen, med Frans Johan Huss

som redaktör, hade en central

ställning i det dåtida musiklivet,

vilket innebar att Alfvéns redogö-

relse för sig själv nådde en tongi-

vande publik. Man kan utgå ifrån

att Alfvén vägde sina ord på guld-

våg, eftersom de skulle läsas av en

viktig krets. Den bild av sig själv

som han formulerade för tidningen

var därför noga övervägd.

I den ganska korta texten,

skriven med premiärkvällens fram-

gångsrus kvar i kroppen, finns

kärnan i det Alfvénminne som

fortfarande är högst levande. Där

skriver han bland annat:

”Bäst trivs jag dock i Sverige, i

synnerhet ute i Stockholms skär-

gård, der jag skrifvit båda mina

symfonier. Mina bästa idéer hafva

kommit under nattliga, stormiga

seglatser och i synnerhet de vilda

höstarne hafva varit mina härli-

gaste diktartider. Aldrig är skogs-

snåren svartare, aldrig en storm

bistrare, aldrig framkallar en klar,

solig eftermiddag en mer gripande

stämning än denna årstid.

Naturen är mig så kär. Jag tror

mig kunna säga att jag mottagit

lika djupa och utvecklande intryck

under ströfvande i skog och mark,

af både estetisk och filosofisk halt,

som af de stora klassiska och mo-

derna mästare och filosofer jag

älskat fördjupa mig i.”

27-åringens ord om sig själv vore

värd en egen betraktelse. De är så

pass färgstarka att man undrar

varifrån han hämtade inspirationen

till dem – och vad han egentligen

ville säga med dem.

…att minnesproduktionen kring Hugo Alfvén inte bara började tidigt, utan också att den tidigt fick ett bestämt innehåll som vidareförts i relativt oförändrat skick. Eget uppslagsord

Första gången Hugo Alfvén före-

kommer som eget uppslagsord i ett

lexikon är troligen i den berömda

andraupplagan av Nordisk familje-

bok, den med ugglan på bokryg-

gen. I dess första band som kom ut

1904 finns inte mindre än 20 rader

om honom, skrivna av Adolf Lind-

gren, den tidens ledande musikkri-

tiker och musikskribent. Där kan

man läsa om Alfvéns levnadsdata,

hans utbildning, om hans målarta-

lang. Lindgren skriver vidare:

”Han väckte uppmärksamhet med

en violinsonat, ännu mer med en

mindre symfoni i f-moll och slog

fullständigt igenom med sin stora

d-mollsymfoni som genast erkän-

des stå på höjden av samtidens

konst.”

Det kanske bör tilläggas att

artikelförfattaren, alltså Adolf

Lindgren, var själv en av dem som

anmälde symfonin i lovordande

termer. Lindgren räknar också upp

flera av de verk som Alfvén hade

skrivit så långt i livet. Men ingen

ytterligare värdering av honom

förekommer i texten.

Både Nordisk familjebok

och Adolf Lindgren som artikelför-

fattare hade utan tvekan en publi-

cistisk tyngd som gjorde lexikon-

beskrivningen av föremålet norm-

givande. Man kan föreställa sig att

flera senare Alfvénskribenter gått

till just detta uppslagsverk för att

hämta uppgifter – och på köpet fått

med sig Lindgrens värderingar.

Nästa lexikonartikel om

Hugo Alfvén är den som finns i

Svenskt biografiskt handlexikon

från 1906. Den uppslagsboken

ägnar honom tolv rader. Artikeln

som saknar författarnamn beskri-

ver också biografi, utbildning och

dittills skrivna verk, men importe-

rar intressant nog Alfvéns egna ord

i Svensk musiktidning sju år tidi-

gare: ”Sina starkaste intryck från

naturen, särskilt under segelturer i

höstens dagar, när stormen vilt

sjöng”. Denna Nietsche-inspirera-

de uppfattning om Alfvén som

alltså utgår från hans egenhändigt

formulerade självbild kan alltså

redan sägas vara spridd och etable-

rad när han är drygt 30 år gammal.

Vidare finns en värdering i

den korta lexikonartikeln: ”Alf-

véns musik är synnerligen gedigen,

varjämte han utmärkt behärskar det

tekniska.” Också detta är en upp-

fattning som förts vidare i litteratu-

ren om Hugo Alfvén och som

utgör en central del i vårt minne av

honom.

Även i Danmark

Det kan nämnas att Hugo Alfvén

också finns som eget uppslagsord i

det danska Salmonsens konversa-

tionslexikon från 1915. Inte mindre

än 24 rader kan man läsa där. Att

Alfvén fick ett eget uppslagsord

beror förstås på att han var relativt


bekant i Danmark efter sina vistel-

ser där och efter att fått sin musik

spelad där flera gånger. I dag skul-

le han knappast vara aktuell för en

dansk lexikonredaktion.

Förutom de sedvanliga

uppgifterna om biografi och verk

skriver lexikonförfattaren en vär-

dering, när han framhåller Alfvén

som ”en avgjord symfoniker, med

en utpräglad personlighet och ett

starkt utvecklat sinne för orkester-

kolorit.” Detta är också beskriv-

ningar som vi känner ifrån Alfvén-

litteraturen och som lika gärna

skulle kunna skrivas idag av den

som fått i uppdrag att sammanfatta

tonsättaren Hugo Alfvéns verk.

Tobias Norlind

Den encyklopediske musikvetaren

Tobias Norlind ägnar Hugo Alfvén

inte mindre än 84 rader i sitt kända

Musiklexikon från 1916. Mesta

delen av texten är saklig och upp-

räknande. Mot slutet skriver han

som konventionen bjuder ett om-

döme:

”Alfvén torde otvivelaktigt vara en

av de främste nu levande tonsät-

tarna; i sin stil är han polyfon och

använder med förkärlek de bundna

kompositionsformerna, vilka han

av sin lärare Lindegren lärt sig

behärska på ett utmärkt sätt; som

symfoniker har han överallt väckt

berättigat uppseende. I de mindre

formerna, särskilt de melodiska,

såsom i solosångerna, är han ej

alltid lika intressant och överträf-

fas här av sina samtida Sjögren

och Stenhammar”.

Norlind är anmärkningsvärt själv-

ständig i sin karakteristik. Han

följer flera föregångares höga

värdering av Alfvén som symfoni-

skapare, men vågar kritisera Alf-

vén som sångtonsättare. Man skul-

le faktiskt kunna säga att före-

gångarna indirekt haft samma

uppfattning, när de utelämnat Alf-

véns vokala kompositioner i sina

lovord. Men Norlind skriver i klar-

text. Det behövs ingen utvecklad

fantasi för att gissa sig till vad

Hugo Alfvén ansåg om Tobias

Norlind efter det här yttrandet som

till råga på allt var tryckt i ett lång-

livat musiklexikon.

Adolf Lindgren

Musikforskaren och akademisekre-

teraren Karl Valentins Allmän

musikhistoria utgavs 1916 i en

andra omarbetad upplaga. Den

största skillnaden gentemot första

upplagan från 1900-01 var ett

tillägg med titeln ”Ur svenska

musikens hävder” som skrivits av

nyss nämnde Adolf Lindgren. I det

tillägget gör Lindgren en rasande

snabb exposé genom den svenska

musikhistorien. Hugo Alfvén får

fyra rader, men dessutom en bild –

en särskild artikel skulle kunna

skrivas om det visuella minnet av

Hugo Alfvén, ingen annan tonsät-

tare kan mäta sig med honom

ifråga om uttrycksfulla och spridda

avbildningar. Adolf Lindgren

skriver kort och gott: ”Johan Lin-

degren har även utbildat Hugo

Alfvén som med tre symfonier,

Drapa vid Oskar II:s död, de sym-

foniska dikterna Midsommarvaka

och Skärgårdssägen, kantater, m m

ställt sig i främsta ledet bland våra

levande tonsättare. Han är även

violinvirtuos och har komponerat

för sitt instrument”. Här återkom-

mer uppfattningen om ”en av de

främsta bland de samtida” som

nästan var en formel hos dem som

tidigt i Alfvéns karriär försökte

värdera honom. Trots att texten om

Alfvén är synnerligen kortfattad,

finns således inslag som lätt går att

känna igen i tidigare texter om

föremålet.

SBL

Tack vare sitt efternamn hade

Hugo Alfvén turen att förhållande-

vis ung bli förärad en egen artikel i

Svenskt biografiskt lexikon. 1918

kom första bandet, där ”Alfvén,

Hugo Emil” presenteras på sidorna

383–386. Artikeln är skriven av C.

F. Henneberg, akademibiblioteka-

rie och musikskriftställare. Detalj-

rikt skildras Alfvéns livsbana:

familjebakgrund, utbildning och

karriär. Om första symfonin sägs

att han med den ”visade […] sig

ånyo som en talangfull och kunnig

tonsättare”. Andra symfonin läm-

nade ”samma intryck men i betyd-

ligt stegrad grad […] Här ådagala-

de han sitt herravälde över alla

kompositionsteknikens detaljer,

icke minst på det polyfona områ-

det, och särskilt rönte han beund-

ran för den mästerliga behandling-

en av orkestern”. Efter vår genom-

gång av tidigare Alfvénbeskriv-

ningar är omdömena välkända.

Samma sak kan sägas om författa-

rens sammanfattning av tonsätta-

ren Alfvéns kvaliteter:

”Det mest utmärkande för A:s

tonsättningar utom den stora fär-

digheten i tekniskt hänseende är

den rika musikaliska uppfattnings-

förmågan, det djupa konstnärsall-

varet och den innerliga naturstäm-

ning, vilket särskilt i hans symfo-

niska skapelser slår en till mötes.”

Med Tobias Norlinds franka

värdering i minnet syns tydligt att

författaren i SBL talar om Alfvéns

orkesterverk, men undviker att

värdera de vokala kompositioner-

na. Prioriteringen berättar i första

hand om symfonigenrens högre

status. Men något säger betoningen

också om hur Alfvénskribenterna

bygger på varandra, om minnes-

produktionens kontinuitet. Det

sistnämnda understryks av det

färgstarka citatet ur Svensk musik-

tidning 1899 som här dyker upp i

ännu en Alfvénskildring.

Låt oss stoppa genomgång-

en här. År 1918 hade den då 46-

årige Alfvén skapat huvuddelen av

sin produktion, men skulle som

person växa ytterligare i beröm-

melse. Skriverierna om honom –

också i de uppslagsverk som efter

hand blev aktuella – blev fler och

fler. Även om det skulle finnas

anledning att fortsätta granskning-

en, kan man gissa att bilden av

Alfvénminnet beskrivs på liknande

sätt i senare publikationer. Genom-

gången har nämligen visat att min-

nesproduktionen kring Hugo Alf-

vén inte bara började tidigt, utan

också att den tidigt fick ett bestämt

innehåll som vidareförts i relativt

oförändrat skick.


Dalarapsodin och Hanser Lina Göransson

Hugo Alfvén hade länge närt

tanken att komponera en

rapsodi som var en mörkare

pendang till Midsommarva-

ka. Den 15 augusti 1926 gör

SvD en längre intervju med

Alfvén i Tällberg och om-

nämner en ny rapsodi under

arbete. (Lennart Hedwall,

Hugo Alfvén, Stockholm

1973, s. 92.) Läsåret 1931/32

beviljades Alfvén tjänstle-

dighet från sin tjänst som

director musices vid Uppsala

universitet och kunde då på

allvar ta itu med arbetet.

Tidigt hade han fått starka naturin-

tryck från Orsatrakten. ”När jag en

gång från höjden vid Oljonsbyn

blickade ut över Orsasjön och de

obeskrivligt sköna bergsformatio-

nerna på den motsatta sidan, vak-

nade längtan att i toner söka skild-

ra denna svårmodiga natur. En ny

rapsodi började tona i mitt öra.

Den skulle byggas på folkmusiken

i socknarna norr om Siljan, men

huvudsakligen från Orsa, där jag

funnit låtar som på mig verkade

sällsamt uråldriga. Rapsodin skulle

få en alltigenom visuell prägel”

(Hugo Alfvén berättar. Radiointer-

vjuer utg. av Per Lindfors, Sthlm

1966, s. 105f.)

I en renskriven skissbok i Uppsala

universitetsbiblioteks Alfvén-

samling (VMhs 186:18) finns olika

uppteckningar av vokala och in-

strumentala låtar som kom till

användning i Dalarapsodin. Där

står på f. 3 ”Vallåt från Orsa. Uppt.

av H.A.” Den ser ut så här:

Upphovet till den är Hanser Lina

som på den tiden hette Andersdot-

ter. Hur det gick till när Alfvén

upptecknade vallåten beskriver

hon så här (Orsa skoltidning nr

3/1972, s. 2). Hur den låter ur

hennes egen mun kan man höra på

CD:n Hugo Alfvén, Swedish Soci-

ety Discofil SCD 1036 spår 9.

” – Det var en mörk regnig. höst-

kväll som dr Hugo Alfvén, den

berömde kompositören, kom till

mitt hem i Oljonsbyn för att upp-

teckna vallåtar. Jag hade nyligen

kommit tillbaka till bygden från

vår fäbod, där jag vallat kor under

sommaren. Det var i september

1926. Min mor hade av riksspel-

mannen Gössa Anders blivit om-

bedd att samla ihop några kullor,

som kunde kula vallåtar. (Att kula

sker med en speciell sångteknik i

hög tonhöjd, så att låten hörs långt

över skogen, ibland 3-4 km.) Där-

för satt nu i vårt stora kök tre gum-

mor i sina finaste förkläden, en av

dem rökande sin järnpipa, och

skrattade, då de påminde sig sina

fäbodminnen. Det var Gubb Katra,

Ors Kisti och Grev Anna. Så kom

det stora ögonblicket, då de i tur

och ordning fick gå in till Alfvén,

som satt i kammaren, och sjunga

upp sina låtar, och han skrev ned

dem i noter. Det var ju i min tidi-

gaste ungdom, och själv var jag så

blyg, att jag höll till i lillkammaren

och lyssnade.

Helst skulle på den tiden en

vallkulla också ha en egen vallåt,

som hon själv hade gjort. Till dem

hörde min mor, Hanser Kerstin

Persdotter. Hon hade en mycket

god sångröst, hade varit med och

sjungit i olika körer och även varit

solist. För Alfvén sjöng hon nu

upp sin egen vackra vallåt, som

han upptecknade. Han frågade

henne också om namnet på vår

fäbod och antecknade det, Spirisby

vid Östra Grunuberg. Nu hörde jag

i lillkammaren där jag satt Alfvén

säga: "Har inte lilla dottern också

en låt?" och min mor till min fasa

svara: "Det har hon, men den är så

enkel."

I Spirisby

Det var så, att min mor, när vi

hade gått i vall med korna vid

fäboden, ofta hade uppmanat mig

att göra mig en egen vallåt. "Du

ska lyssna till skogen, den har så

mycket att ge," hade hon sagt. Och

jag hade försökt. En dag när jag

var ensam med korna i skogen, la

jag mig ner på marken bland lin-

neorna och lyssnade. Då fick jag

till slut höra några toner inom mig.

Det var de första tonerna, som jag

sedan bevarade och utvecklade,

tills låten blev färdig. För att

komma ihåg hur den började, skrev

jag upp den i enkel notskrift på tid-

ningspapper. Jag var 14 år då. Med


den kallade jag sedan hem korna

till kvällen. Flera år efter detta var

alltså Alfvén nu hos oss. Han nöj-

de sig inte förrän jag kommit in

och kulat min lilla låt. Han skrev

upp den, och det enda han sa efter-

åt var: "Det var bra toner det där."

Tidigare på dagen hade Alfvén

kommit upp från Leksand och

träffat socknens organist, Erik

Göransson, som sedan blev min

make. De hade besökt Gössa An-

ders och Alfvén hade upptecknat

en del av hans fina låtar. Jag var

med där och kan aldrig glömma

det ögonblick, när Alfvén lånade

Gössa Anders fiol och började

spela. Det lät som en stor orkester,

tyckte jag.

Många år gick. Jag hade blivit

gift, hette inte längre Andersdotter

i efternamn utan Göransson och

var klockarmor i Orsa. Då hörde

jag i radion, att det skulle bli upp-

förande av Hugo Alfvéns Dalarap-

sodi. Det var år 1932. Jag lyssnade

intensivt. Kanske skulle min mors

vallåt komma med? Nej, den var ej

med, men min lilla enkla låt var

med, och av den hade han skapat

något i mitt tycke överjordiskt

skönt. Han hade avkortat den, eller

också hade jag vid den tiden sjung-

it den så för honom. Men den

utfördes två gånger och i olika ton-

arter. Delar av den återkommer

senare i förändrad form. Den ska

uttrycka vallkullans svårmod. Jag

minns också att jag sörjde över att

mors vallåt inte tagits med.

Senare ringde han till mig, då

rapsodien skulle tryckas [1941].

Jag hade vid den tiden varit solist

åt honom vid många tillfällen. Han

ville tillägna mig rapsodien, men

jag avböjde. Han hade också haft

tanke på att kalla den Orsarapsodi

men inte kunnat, då den innehöll

låtar även från andra socknar. Till

vår fäbod Spirisby var han aldrig,

vad jag vet om.”

I rapsodin kommer melodin i strå-

karna efter saxofonens inledande

Skordlåt.

Närmare om innehåll och gestalt-

ning av Dalarapsodin kan man läsa

i Hedwall 1973, s. 206-210 och

också i Alfvéniana 1/97.

JAN OLOF RUDÉN

Alfvéns badvanor hjälpte Linnéforskningen AV GUNNAR TERNHAG

tt det i år gått trehundra

år sedan Carl von Linné

föddes torde inte ha gått

förbi någon i detta land.

Det har arrangerats Linnéutflyk-

ter, getts ut Linnéböcker, öppnats

Linnéutställningar, hållits Linnéfö-

reläsningar, visats Linnéprogram,

publicerats Linnéfrimärken, skri-

vits Linnémusik och mycket annat

kring den store vetenskapsmannen.

Födelselandskapet Småland, bröl-

lopsstället Falun och universitets-

staden Uppsala har haft flest ar-

rangemang, men det har förvisso

inte saknats jubileumsaktiviteter i

resten av landet. Man får gå till-

baka till de storsvenska personju-

bileerna i början på seklet för att

finna motsvarigheter till det som

detta år beståtts Linné.

Att Hugo Alfvén ligger bakom en

liten del av grunden till firandet är

kanske inte så bekant – varken för

Alfvénkännare eller Linnévänner.

Men så är det. Tidskriften Kultur-

värden som utges av Statens fas-

tighetsverk berättar i nr 2/2007 om

en händelse som Hugo Alfvén låg

bakom och som förändrade källä-

get för kunskapen om Carl von

Linné.

På 1930-talet bodde som

bekant Hugo Alfvén och hans

dåvarande hustru Marie i Linnea-

num vid Svartbäcksgatan som då

var tjänstebostad för universitetets

director musices. I samma hus

hade långt tidigare Carl von Linné

bott med sin familj. Uppe på vin-

den hade paret Alfvén sitt badrum.

1935 inträffade oturligt nog en

vattenläcka som medförde att

golvet måste brytas upp. Tur i

oturen, som tidskriften skriver: det

visade sig nämligen att Alfvéns

badat över en lång rad rara Linné-

minnen!

Under badkarsgolvet hitta-

des en kortlek, en teckning, ett

paket med frön, ett resesolur, en

rakkniv, ett spelkort på vilket nå-

gon skissat en väst på baksidan, en

lappsko, fågelhuvuden, etiketter

för växter, sönderslaget kinesiskt

porslin, fajansbitar och slitna dam-

skor. Men det mest värdefulla var

ändå Linnés lilla anteckningsbok

från Lapplandsresan 1732 som

hittades tillsammans med passet

från kansliet i Uppsala samt Ve-

tenskapsakademiens rekommenda-

tion. De sistnämnda handlingarna

hade länge saknats av Linnéforsk-

ningen, men kunde nu återfinnas

tack vare paret Alfvéns badvanor.

Hade ödet velat annorlunda

hade Hugo Alfvén skrivit en Lin-

nékantat 1907 med anledning av

tvåhundraårsminnet av Linnés

födelse. En kantattext beställdes av

Erik Axel Karlfeldt som emellertid

inte klarade uppgiften i tid. Alf-

véns insats för Linnéminnet blev

därför inte en ståtlig kantatkompo-

sition, utan yviga badkarsskvalp

som skulle komma att avslöja

saknade Linnéföremål.

A


”Hanser-Lina, Siljanskörens pärla och klockarmor i Orsa, debuterar på Operan” Rubriken är hämtad från VeckoJournalen nr 14, 1939. Det var påsknumret. Den 1 september samma år anföll Tyskland Polen och andra världskriget var inlett. Men i Sverige fortsatte kulturlivet åtminstone till en början sin gilla gång.

Vem var Hanser-Lina? Fotot visar en ung kvinna i Orsadräkt. Rubriken vill karakterisera en person med fast anknytning till Dalarna och dessutom till kyrkan. I botten finns föreställ-ningen om något ursprungligt, ofördärvat. Att hon anlitas som solist i den välkända Siljanskö-ren visar att hon kan sjunga. Och nu skall hon debutera på Operan. När man bläddrar i tidskriftshäftet finner man inte något reportage vilket man kunde förvänta sig. Det var därför nödvändigt att bege sig till Operan för att stilla sin nyfikenhet. Det var bra publicitet.

Debuten var den 1 april 1939 som Santuzza i På

Sicilien mot Jussi Björling, Conny Molin, Brita

Ewert.

En intervju kom i det sammanhanget i DN 3/4 1939

under rubriken ”En repetition – ingen rampfeber”

Där får man veta att Linas mor Bertas Kerstin, nu 75

år, har sjungit i kör i många år. Lina började i Orsa

kyrkokör vid 12 års ålder. Där sjunger även två

systrar.

”[…] För två år sedan [dvs 1937] […] flyttade jag

med min make som är organist och folkskollärare till

Mälarhöjden [skall vara Östermalm] och han tyckte

att jag skulle ta lektioner här i Stockholm. Följden

blev att jag började som elev hos professorskan

Morales. Förut har jag också varit solist i Siljanskö-

ren […] men jag var litet för rädd för att ge mig på

opera. Stöten som gjorde att jag ändå vågade prov-

sjunga var nog att jag kom att medverka vid Alfvéns

avskedskonsert i Uppsala och kände hur underbart

det var att få sjunga med stor orkester.[…] Fler de-

butroller vänta, bl.a. är hon färdig med Elisabeth i

”Tannhäuser”, Margareta i ”Faust” och Micaela i

”Carmen”. Men det får väl bli höstens evenemang.

Kajsa Rootzén i SvD var där: ”Rösten gjorde

intryck inte bara med sin granna timbre utan i lika

hög grad genom sitt känslovibrato, man hörde en

stämma med såväl inre som yttre lyskraft, en stäm-

ma som lät i dubbel mening fyllig, en stämma som

levde i tonerna.”

Curt Berg i DN: ”[…] en av de bästa debuter

anmälaren varit med om på Operan. Hanser Lina

Göransson har en kärnfull, redan välbehandlad sop-

ran, vars besjälade timbre är påfallande: detta var

verkligen en stämma som levde”

Hennes röst karakteriseras inte bara som friskt väl-

ljudande utan som ”besjälad”, en karakteristik som

recensenter ständigt årerkommer till.

Hur var vägen dit?

Hanser Lina Andersdotter föddes i Oljonsbyn vid

Orsa 1908 och växte upp i ett bondesamhälle i ett

musikaliskt hem. Mor och systrar deltog i kyrkokö-

ren. Som fjortonåring följde hon med systrarna till

repetition i Orsa kyrkokör. Den leddes av prästen

Axel Hambræus som var mycket musikintresserad

och i Uppsala under studietiden hade studerat fiol

och harmonilära och dessutom spelat i Akademiska

kapellet under Alfvéns ledning. Han tyckte Lina var

för ung men när hon så gärna ville sjunga fick hon

börja ta lektioner för Berta Hambræus som var alt-

sångerska och pianist.

Från det mötet var Hanser Lina en del i Orsa kyr-

kokör. Snart blev hon frekvent anlitad solist. Hon

träffade också snart den unga kantorn Erik Görans-

son som kom att bli hennes make och ackompanjatör

på otaliga konserter.

Beträffande Gerda Hambræus berättar Hanser Lina i

en intervju i StT 1/10 1937 ”Hon började sjunga

med mig i femtonårsåldern och hon lärde mig också


att man måste ha själ i sången, annars blir det ingen-

ting. Det gäller att inte bara sjunga utan ge något av

sig själv.”

1926 hade Lina vallat kor i fäboden Spirisby. Alfvén

upptecknade hennes vallåt när hon återvänt till Ol-

jonsbyn i september. Se artikel i detta häfte.

Orsa kyrkokör ingick tillsammans med körerna från

Leksand, Siljansnäs, Rättvik och Mora i Siljanskö-

ren. Hanser Lina kom att bli Siljanskörens solist från

sitt 18:e år [1926]. Körens ledare hette Hugo Alf-

vén.1

Erik Göransson kom 1923 som kantor, klockare och

folkskollärare 21 år gammal till Orsa för sin första

anställning. Han var född i Ål, Insjön 1901 och hade

tagit folkskollärarexamen 1922 och organistexamen

1923 i Uppsala. Prästen i Orsa, Axel Hambræus och

Erik sörjde för ett rikt musikliv. Hambræus kompo-

nerade och Erik transponerade psalmerna så att för-

samlingen kunde sjunga med. Tillsammans startade

de musikskola som 1948 omvandlades till Kommu-

nal musikskola.2

Alfvén månar om sin vackra solist och skriver ett

intyg som skall hjälpa henne bekosta vidare utbild-

ning (original hos Anders Hanser) .

Fröken Hanser-Lina Andersdotter äger enligt min

uppfattning en sopran med sällsynt rika utveck-

lingsmöjligheter. Hennes stämma besitter stor skön-

het och renhet samt dessutom en värme i klangen,

som något erinrar om de italienska sångrösterna.

Då hon därtill äger en djup musikalisk känsla och en

brinnande arbetslust, ger jag henne härmed min

varmaste rekommendation till erhållande av stipen-

dium ur Edwin Runds fond.

Uppsala den 25 april 1928

Hugo Alfvén

Director musices vid Upsala Universitet

Det har inte gått att följa Siljanskörens framträdan-

den men på hösten 1934 framträder Hanser Lina

ackompanjerad av sin man Erik Göransson i Stock-

holm tillsammans med framstående företrädare för

Dalarna enligt notis i SvD 9/10 under rubriken ”Da-

laafton på Borgarskolan.” Karl-Erik Forsslund håller

föredrag med bilder om provinsen, dess natur och

folk. Mästerspelmannen i Leksand, Carl Gudmunds-

son ger en orientering om Dalarnas folkmusik på

flöjt, träpipa, vallhorn och vallur.

1

http://www.orsamusik.nu/sidor/historia%20del%208

.html 2


.html

”Orsasångerskan Hanser Lina Göransson, vilken

mycket uppskattades som solist vid Dalakörens

konserter i somras under Hugo Alfvén sjunger en

grupp av Dalarnas skönaste folkvisor samt en grupp

Karlfeldtsånger av olika tonsättare. Vid flygeln assi-

sterar organisten i Orsa Erik Göransson.” Förutom

folkvisor tillsammans med Orsakören och Siljanskö-

ren har Hanser Lina nu en repertoar av solosånger.

Hon anlitas möjligen också vid inspelningen 17/10

1934 av musiken till Synnöve Solbakken med SF-

orkestern dirigerad av Alfvén.3

Utbildning i Stockholm

Hanser Lina börjar ta lektioner för Clary Morales

1936 eller 1937 i Stockholm dit både Erik och hon

flyttar därför att Erik fortsätter sin utbildning vid

Musikkonservatoriet och tar högre kantors- och

lägre musiklärarexamen 1938 samt högre organist-

examen 1939. Samtidigt undervisar han i Mälarhöj-

den.

Clary Morales var gift med Musikaliska akademi-

ens sekreterare Olallo Morales. Hon var sångerska

och pedagog och uppvaktades av Musikaliska aka-

demien på 60-årsdagen den 31/5 1936. Vid den tiden

hyrde familjen Morales sommarbostad i Tällberg.4

Enligt intervju i StT 1937 1/10 har Hanser Lina

”sjungit för henne i ett års tid […] och tänker nu

fortsätta. Vi har lektioner varenda dag och i sommar

har jag sjungit för henne i Tällberg.”

En första längre intervju med Hanser Lina finns

1937 1/10 StT under rubriken ”Jag har svårt att

förstå framgången”

Hanser Lina Göransson heter en ung fru från Orsa

numera bosatt i Stockholm som gjort något av en

sensation som solist vid Siljansbygdens körförbunds

konsert i Oslo härförleden under ledning av director

musices Hugo Alfvén […]

– Jag är glad att man tyckte om min röst fast jag har

litet svårt att förstå framgången själv. Inte låter det

så märkvärdigt för mina öron när jag sjunger, säger

fru Göransson när vi söka upp henne i hemmet på

Skepparegatan, där de många dalavävnaderna vittna

om obruten kontakt med hembygden. Det är tio år i

år som fru Göransson varit solist i Körförbundet.

Hon har för övrigt sjungit nästan jämt men mest för

ro skull och det är först på sistone hon gått in för

sången på allvar, kanske inspirerad därtill av sin

make, kantorn och folkskolläraren E Göransson,

som själv är mycket sångintresserad. […]

– Det var underbart i Oslo och publiken var hän-

förd, särskilt efter Säterjäntans söndag och Vallvi-

san. Några direkta planer för framtiden har jag inte.

3 C-G Åhlén med frågetecken i kommentarhäfte till

PSCD 109 4 se Alfvéniana 3-4/06, s. 4f

http://www.orsamusik.nu/sidor/historia%20del%208.html





Man får hoppas och se vad som kommer, slutar

Hanser Lina Göransson som en förståndig Dalarnas

dotter. Det är ju så härligt att sjunga!

I slutet av 1936 ansökte Hanser Lina om Christina

Nilssonstipendiet. Hon provsjöng och tilldelades 500

kr enligt beslut 1937 2/2 i KMA protokoll i SMB, s.

24 som en bland många. Efter provsjungningen 1938

erhöll hon 2.000 kr ”för förberedande studier till

operaskolan” enligt KMA Protokoll 1938 27/1, s.

16. Även 1939 fick hon 2.000 kr enligt KMA Proto-

koll 1939 20/1, s. 15 där hon oavsiktligt kallas fru

Lina-Hanser Göransson. Hon hade vid provet sjungit

Neddas aria ur Pajzzo.

Både 1937 och 1938 bodde hon enligt ansökan på

Skepparegatan 23III

1938 7/4 var det Alfvéns officiella avskedskonsert i

Uppsala univ. aula/Radion., Hovkapellet, Akade-

miska kapellet, Uppsala filharmoniska sällskap, dir

Alfvén. Hanser Lina var en av solisterna med

Du är stilla ro

Sommardofter

och medverkade också i Universitetskantaten

1938 23-24/4 Siljanskören i Uppsala univ. aula, dir

Alfvén

flera solosånger bl.a. Säterjentens söndag.5 Körens

resa bekostades av Anders Diös liksom vid så

många andra tillfällen.

5 Anna-Greta Heyman, Kulturbevararen, Krök-Jerks

livsmöten, s. 123

Operadebut i Stockholm

1939 kom så operadebuten som Santuzza i På Sicili-

en 1/4 1939 mot Jussi Björling, Conny Molin, Brita

Ewert. Ovan gav vi prov på olika omdömen.

9/1 1940 sjöng hon ffg.Tatjana i Eugen Onegin.

Även Bernhard Sönnerstedt var debutant i denna

opera. Ture Rangström var ej nöjd med föreställ-

ningen. DN berömde sångerskan ”Fru Göransson

gjorde verkligen rollen till något, som fick liv och

mening. Och även hennes sång lever. Hon har en

stämma av sällsynt skönhet, men det är mera än den

livlösa tonskönheten, som ger den tjuskraft.”

Elisabeth i Tannhäuser var Hanser Linas tredje debut

på operan 18/9 1941. Kajsa Rootzén i SvD 19/9

1941 var inte nöjd med föreställningen som sådan.

”Som helhet gick den i slentrianens tecken”.

[…] Elisabeths roll hade för första gången anför-

trotts åt Hanser-Lina Göransson, som därmed avlade

sitt tredje gestaltningsprov på scenen. Sångerskan

sjöng partiet med okonstlad älsklighet och värme,

innerligt och ambitiöst, men lyckades ändå inte

riktigt övertyga som sin lämplighet just för Wagner-

stilen. Stämman lät framför allt på höjden nog så

levande och vackert uttrycksfull, men den bar inte

alltid klart igenom i större ensemblescener eller vid

full orkester, och särskilt i tredje aktens bön svävade

vissa toner något nervöst i underkant. Den dramatis-

ka inlevelsen verkade emellertid äkta och omedel-

bar, man kunde bara önskat en smidigare plastik,

mjukare armrörelser vid den svepande hyllningen till

sångarsalen […]

Trots det beröm hon fick för sin stämma och sin

inlevelse i rollerna var detta slutet på Hanser Linas

bana som operasångerska. Hon flyttade hem till Orsa

och fortsatte därifrån sin karriär som konsertsång-

erska.

Under stockholmstiden framträdde hon också i olika

sammanhang bl.a. med Alfvéns orkesterromanser,

som hon till en del uruppförde men hon fick också

snabbt engagemeng i Göteborg.

1939 10/9 Skansen. Hovkapellet, Alfvénkonsert

Gammalt kväde från Helsingland

Du är stilla ro

Sommardofter

Limu, limu, lima (Uruppf)

Säterjentens söndag

1939 14/10 Göteborgs orkesterförening, dir. Matti

Rubinstein

Alfvén : Sommardofter

Puccini: Toscas bön akt II "Visi d'arte"

Stenhammar: Flickan knyter i Johannenatten ;

Flickan kom ifrån sin älsklings möte

Sil


Wagner: Elisabeths Hälsningssång ur Tannhäuser

1940 4/8 Skansen, Alfvénkonsert

Vaggsång (Uruppf)

Du är stilla ro

Sommardofter

I stilla timmar (Uruppf)

Skogen sover

Se du kom med jubel och sång (Uruppf)

I brev 1940 20/8 från Alfvén (hos Anders Hanser)

refererar han till att Lina varit i Göteborg och sjung-

it. Han skriver att hon hittills sjungit sju orkester-

sånger av honom men att han orkestrerat Var stilla

hjärta som han vill sända henne, i fiss-moll som är

ett bra sopran-läge. Versionen synes dock vara äldre

än brevet.

Aftonstämning d-moll Part och st i autogr hos An-

ders Hanser.

1940 19/12 Engelbrektskyrkan, vars organist var

dalkarlen Oskar Lindberg

[…] Hanser Lina Göransson som härvid låter höra

sig för första gången i Stockholm denna höst med

Tre andliga visor i folkton:

Jungfru Maria till Betlehem gick, en gammal kyrklig

sång från Västmanland ; Den föräldralöse, en gam-

mal låt från Leksand som förr sjöngs till säckpipa

varför den kallades säckpipslåten ; Himmelriket

liknas vid tio jungfrur, en gammal sång som upp-

tecknats av professor Lindberg

1941 21/5 i Radion. Svensk konsert av Stockholms

radioorkester, dir Tor Mann bl.a. med romanser av

Alfvén

Du är stilla ro

I stilla timmar

Skogen sover

1941 10/8 Alfvénkonsert på Solliden, Konsertföre-

ningens orkester

Avsikten att Hanser Lina skulle sjunga sex orkester-

sånger. Programmet synes enligt C-G Åhlén inte ha

genomförts enligt planerna.

1942 15/2 Göteborgs orkesterförening, dir. Issay

Dobrowen

Alfvén: Skogen sover ; Sommardofter

O Lindberg: Melodi

Mascagni: Santuzzas aria ur På Sicilien

Puccini: Un bel dì vedremo ur Madama Butterfly

Gösta Nystroem recenserade i GHT: Sångerskan har

gått avgjort framåt sedan sist. Sin stora vackra

stämma – kanske ibland med väl mycket av stålglans

i klangen – behandlar hon klokt. Hon kan bära fram

en cantilena med det rätta sinnet för legatot och

känslan för den riktiga fraseringen. Och framför allt,

Hanser Lina Göransson lever i sin sång, därför att

hon har både hjärtat och hjärnan med när hon sjung-

er.

29/4 1942 Romanser vid Alfvénjubileum (70 år)

Konsertföreningens orkester, Stockholm, dir Alfvén

Du är stilla ro

Taltrasten (Uruppf)

I stilla timmar

Sommardofter

1943 19/3 Helsingfors stadsorkester

Helsingin Sanomat T. K-la 19/3 1943

[…] Sångerskan behärskar väl sin stämma. Särskilt

fäste man sig vid det höga registrets fritt klingande,

förfinade och bärande ton. Föredraget var omsorgs-

fullt och musikaliskt.[…]

Åter klockarmor i Orsa

Med Orsa som hemmabas framträdde Hanser Lina

fortsättningsvis i olika sammanhang bl.a. 21/12 1941

med Gävleborgs läns orkesterförening.

1943 8/8 Skansen Konsertföreningens orkester, dir

Alfvén. Samma program upprepades 1944 3/8

Taltrasten

Du är stilla ro

Sommardofter

I stilla timmar

Aftonen

Jag längtar dig

Hanser Lina framträdde också i radion t ex

21/2 1944. Vid flygeln assisterade Vivan Wennberg

Rangström: Pan ; Den enda stunden ; Melodi

G Nordquist: 4 sånger till Bo Bergmandikter

Lillebarn ; Kärleken är en rosenlund ; Jag hörde din

röst ; Jordens önskan

Sjögren: Solskyar ; Ich möchte schweben ; Lehn’

deine Wang

29/1 1945. Vid flygeln Vivan Wennberg

Stenhammar: Flickan kom från sin älsklings möte ;

Flickan knyter i Johannesnatten

Rangström: Bön till natten

O Morales: Med Eros penna

O Lindberg: Längtan heter min arvedel

Alfvén: Du är stilla ro ; Gammalt kväde från Hel-

singland

Tillbaka till Stockholm

Familjen, som under tiden hade utökats med sönerna

Bengt och Anders flyttade återigen till Stockholm,

närmare bestämt till Årsta, där Erik fick tjänst som

lärare vid Stockholms folkskolor från 1947 och som


organist i Årsta 1948-69.6 Han tjänstgjorde som

folkskollärare och musiklärare på Adol Fredriks

filial i Mariaskolan. Dessförinnan startade han privat

musikskola i Årsta.7 Flytten till Stockholm upp-

märksammades av pressen: SvD 19/6, StT 31/10.

1952 13/3 Romansafton Stigbergets borgarrum, Erik

Göransson vid pianot enligt hektograferat program i

Musikmuseet

Händel: O Schlaf, sanfter Schlaf

A Scarlatti: Sento nel core

Schumann: Ich kann’s nicht fassen, nicht glauben ;

Die Lotusblume

Söderman Prinsessen

O Lindberg: Längtan heter min arvedel

Sjögren: Solskyar

Sibelius: Säv, säv susa ; Flickan kom från sin älsk-

lings möte

En USA-turné har också omnämnts.

1954 17/10 Grängesberg, Cassels + Avesta, Bruks-

klubben, Avesta OF, dir Alfvén

två romanser

1955 maj Alfvéns sista framträdande med Siljanskö-

ren i Aulan Uppsala, Alfvén 83 år

Limu limu lima med Hanser Lina som solist8

1958 22/3 brev från Alfvén (hos Anders Hanser) där

han refererar till hennes operation och skriver ”Jag

kan aldrig släppa tankarna på att Du skall sjunga in

mina romanser, ty ingen sjunger dem som Du!” Det

är fråga om orkesterversionerna

1960 15/5 Alfvéns jordfästning Leksand

Som stjärnan uppå himmelen på Alfvéns önskan

1960 10/7 Siljanskören konsert till Alfvéns minne i

Leksands kyrka, 12/11 repris i Uppsala

Hanser Lina solist

1963 medverkade Hanser Lina vid minneskonsert

efter Berta Hambræus i Skattungbyn

Första skivan

1963 Epskiva HMV 7 EBS 21 med Radioorkestern,

dir Stig Westerberg

Skogen sover

6 Dag Edholm, S:ta Cecilias tjänare… Bromma

2002, s. 136. 7


.html 8 Per Johannes: ”En vårvision” i Erik Olsson, Lek-

sands kyrko- och hembygdskör sjuttiofem år, Sil-

jansbygdens körförbund sextio år [1964] s. 51ff.

Du är stilla ro

Som stjärnan uppå himmelen så klar

I stilla timmar

I Orsa skoltidning nr 3 1972 berättar Hanser Lina

om Alfvéns besök i Oljonsbyn 1926 (se artikel i

detta häfte)

1972 1/5 Hugo Alfvéns hundraårsminne i Leksands,

Mora och Rättviks kyrkor

Glädjens blomstser

Djupt i havet

Och hör du unga Dora

Limu, limu, lima

Siljanskören, solist Hanser Lina Göransson ;

Aftonstämning

O stilla timmar

Hanser Lina och Erik Göransson, piano

1976-77 sjunger på LP-skiva HW 002 (sedermera

HOCD 004) sånger av Axel Hambræus ackompanje-

rad av Erik Göransson, piano

Tre nätter hörde jag en fågel sjunga

Som en herdepipas melodi

Det skymmer

Bön

1979 november ”Den återuppståndna och 75-

årsjubilerande Siljanskören”

Hanser Lina medverkade och förtrollade alla.9

1988 Hugo Alfvén SCD 1036 Radioorkestern, dir

Stig Westerberg

Skogen sover

Du är stilla ro

Som stjärnan uppå himmelen så klar

I stilla timmar

(samma som EP-skivan från 1963)

Nytt: Vallvisa från Älvdalen. Siljanbygdens körför-

bund, Hanser Lina

Hanser Linas egen vallåt, solo

1989 juli Alfvénpristagare

1992 Död och begravd vid Orsa kyrka

Recensioner har tillhandahållits av Anders Hanser

och Musikmuseet. Brevcitat från original hos Anders

Hanser.

Kommentarer i CD HCOCD 004.

Uppgifter om Alfvéns framträdanden har hämtats ur

Carl Gunnar Åhléns kommentarhäfte till PSCD 109.

Anders Hanser har porträtterat sin mamma i filmen

Hanser Lina – Vallkullan som blev operasångerska

9 Kulturbevararen, s. 131f.




En okänd version av Hugo Alfvéns femte symfoni AV OLOF ANDERSSON

”Nej, partituret kommer att hamna i spi-seln” (Dagboksanteckning 1/11 1951). ”Jag hade inte lust att komponera, så det är tvångsprodukter” (intervju med Per Lindfors 1958, i bokform s. 135). ”Nu har jag ingen-ting att göra mera, annat än tänka på att fila om detta” (s. 136f.). Dessa och liknande uttalanden och kommentarer från Hugo Alf-vén har färgat kritikers och musikvetares bild av den symfoni, Alfvéns femte och sista, som har kommit att bli hans minst spelade. Det har också medfört, att symfonin i sin helhet först 1992 spelades in på skiva (BIS CD 585). Andra kommentarer, inte lika ofta ci-terade, visar att symfonin låg Alfvén varmt om hjärtat. För att belysa hur det blivit så här, skall vi först rekapitulera ”Femmans” tillkomsthistoria. Första gången den nämns i skrift är i tidningsnotiser inför en konsert våren 1931 med Alfvén som dirigent. Den skulle sedan ha uruppförts 1939, men först 1942 kunde första satsen framföras separat. De övriga satserna var då inte färdiga och inte förrän 30/4 1952, vid en konsert i Kon-sertföreningen i samband med Alfvéns 80-årsfirande, fick den fullständiga symfonin sitt uruppförande. Alfvén hade ådragit sig en influen-sa och efter första dagens repeterande var han tvungen att lägga in sig på Sabbatsbergs sjukhus, medan Carl von Garaguly fick ta över. Kritiken var genomgående besk, framför allt mot de två sista satserna. Bäst klarade sig första satsen, som också blivit positivt mottagen vid framförandet tio år tidigare. Alfvén omarbetade symfonin un-der hösten samma år och den nya versionen upp-fördes för första gången i Göteborg 14/4 1953. Då fick verket en hel del beröm och det skulle ju kunna tyda på, att omarbetningen hade lyckats. Alfvén fortsatte dock att omarbeta detaljer i sym-fonin under femtiotalet, som ovan antytts utan att bli nöjd. Blev nu symfonin trots allt bättre av Alfvéns ingrepp?

Den okända urversionen har överlevt i en foto- statkopia i STIM/Svensk Musik tagen före revi-deringen. Nästan hela symfonin bygger på äldre motiv, de allra flesta hämtade ur Alfvéns balett-pantomim Bergakungen och det har ansetts, att Alfvéns missnöje med symfonin hänger ihop med hans sinande skaparkraft, vilket förhållande tvang honom att låna ur sin egen produktion. Låt oss studera de delar av den ursprungliga versionen, framför allt finalen, som väsentligen skiljer sig från den reviderade – om vilken man lämpligen läser i Hedvalls biografi – samt i övrigt antyda några synpunkter. Första satsens slut är i version 1952 starkt nedkortat från 1942 års version genom ett par språng, från siffra 53 till 1 takt före siffra 56, samt från siffra 56 till 2 takter före slutet, som står i moll. Dessa språng är antydda i partituret (av Garaguly?), samt ditskrivna i efterhand i stämmaterialet. Andra satsen behärskas enligt Alfvén av ”en drömmande lugn stämning”. I satsens huvuddel dyker vid 5 takter efter siffra 6 det karakteristiska ”Elegimotivet” upp, snart åtföljt av tre fallande sekunder efter varandra. Huvudtemat dyker första gången upp sist i Skissbok 2 (UUB VMhs 188). Den föregående kompositionen där är utgiven 1933, varför en ungefärlig datering kan göras. Om denna skulle vara komponerad året före, skulle kanske följande skildring från 1932 ur en intervjubok med Erik Olsson, där han bl. a. skild-rar sin vänskap med och sina intryck av Alfvén, kunna skildra inspirationsögonblicket. Scenen är bestigandet av ett berg i Orsa finnmark . ”Inför den fantastiska utsikten från bergets topp… …blev Alfvén lyrisk och ropade som i extas: ’Här vill jag stanna! Här vill jag skriva musik! Se vattenblänken mellan åsarna och grö-na fläckar av fäbodvallar..! Här är som upplagt för musik, här ville jag stanna och skriva en sym-foni om en natur som saknar motstycke i hela vida världen!” Fylld av entusiasm frågade han en kvinna, som var vakt i brandtornet: ”Kan jag få stanna och skriva musik från tornet här?’ Jo


visst. Visst skulle det gå för sig, svarade kvinnan litet förundrad över den ovanlige besökaren. Han var en ögonblickets man och hans dröm om en vildmarkssymfoni från Pilkalampinoppi var sä-kerligen allvarligt menad, men förverkligad blev den inte.” – Blev den inte det? Om tredje satsen läser man lämpligen också vad Alfvén själv har att berätta i intervjuboken av Per Lindfors (s. 39 och 136). Vad Alfvén inte näm-ner, är att efter dödskoralen och elegitemat – båda hämtade ur första satsen av symfonin – följer ännu ett parti ur Bergakungen, denna gång ur den kasserade första versionen av tredje akten. Musiken är där betitlad ”Åttonde dansen – fort-sättningen på blindbocksleken”. Triodelen byg-ger på första satsens överledning till sidogruppen. Satsen är i originalversionen daterad Tibble 11 febr. 1952. Fjärde satsen bygger på fyra temata. Efter intensiva skallöpningar följer i kanon det folkligt betonade huvudtemat, också det hämtat ur den ursprungliga tredje akten av Bergakungen, där benämnt ”Sjunde dansen – blindbocksleken”. En intressant detalj i huvudgruppen är några snabba nedåtrinnande figurer i flöjter och klarinetter – är det månne frågan om suptagning? I sidogruppen arbetar Alfvén med två temata. Det första är milt kromatiskt och är försett med en avrundning som erinrar om Elegin ur Gustav II Adolfsmusiken, det andra är folkligt dansant – det presenteras först av fagotterna och föredragsbeteckningen är ”Con umore”. Ur detta senare, som får sällskap av den överstigande kvarten ur första satsens andra tema, utvecklas slutgruppen, som efter några förslagsfigurer i hornen mynnar ut i ett orkestertutti. Efter det sedvanliga repristecknet för så ett överledningstema ur första satsen till genomföringen, där först huvudtemat bearbetas under buller och bång. Så följer ”fagottmotivet”, som får en alltmer eftertänksam prägel och leder över i det ”milt kromatiska”. Detta avslöjar nu sitt ursprung: symfonins urmotiv, de två fallande sekunderna, presenterade i samma dystra tapp-ning som i första satsens inledning . Men Alfvén hemfaller inte åt grubbel i denna, som han själv säger i en tidningsintervju (GHT 10/4 1952), huvudsakligen diatoniskt präglade final, utan vi kastas rakt in i återtagningen, som bortsett från nödvändigt modulerande är oförändrad gentemot expositionen. Den relativt långa codan presente-rar först en variant av sidogruppens första tema, som här har färgats av scherzots triodel, varefter delar ur huvudgruppen passerar revy, för att slut-ligen nå fram till skallöpningarna från satsens början. Så tre mäktiga slutackord (f. ö. tre av ”suptagningsackorden” i huvudgruppen) och denna stora, romantiska symfoni, anakronistiskt

nog komponerad två år efter Blomdahls ”Facet-ter”, är till ända. Sammanfattning av Alfvéns revidering Så genomförde då Alfvén sina ingrepp. Första satsen, vars duravslutning redan vid konserten 1952 hade kortats ner och bytts i moll, fick nu ett nytt, dissonant slut. En hornmelodi i andra satsen, som påminde alltför mycket om en dåförtiden välkänd filmmelodi, eliminerades. Tredje satsens hornglissandi minskades i antal. I fjärde satsen opererades sidogruppens andra hälft, ”fagottmo-tivet”, bort, varigenom slutgruppen, som växer fram organiskt därur, kommer att inträda abrupt och omotiverat, för att inte tala om att sidogrup-pen i sin helhet känns rumphuggen. I genomfö-ringen är resultatet förödande: även här är ”fa-gottmotivet” bortopererat med en fullständigt platt ackordförbindelse C7 – C som resultat. Men värst av allt är den bristande musikaliska logiken – motiven följer inte naturligt efter varandra och genomföringen blir oproportionerligt kort. Svaret på frågan om huruvida revideringen lyckats måste bli nej, absolut inte. Inte beträffan-de finalen i alla fall. Första satsen klarar sig bra med det dissonanta slutet, vars Adim-ackord kan sägas fungera som dominant till Andra satsens Dess-dur. Andra satsens hornmelodi stör numera ingen utom någon enstaka cineast. Tredje satsens båda versioner kan sägas vara likvärdiga – den första roligare, den andra sobrare. Men fjärde satsen måste med det snaraste återställas till ur-sprunglig version, något som lätt skulle låta sig göras. Dels med tanke på satsen själv, av skäl som ovan anförts. Men också med tanke på sym-fonin som helhet – i den typ av romantisk symfo-ni som ”Femman” tillhör måste finalen vara ett innehålls- och proportionsmässigt motstycke till första satsen. Slutligen med tanke på Alfvéns symfoniska produktion sedd i dess helhet: femte symfonin i sin ursprungliga fattning utgör en värdig avslutning på en symfoniräcka som i kva-lité saknar motstycke i Sverige och som mer och mer börjat fascinera utomlands. Till Alfvénmin-net 2010 borde Femte symfonins originalversion utges i tryck och spelas in på skiva. På så sätt skulle Sveriges genom tiderna kanske inte origi-nellaste men skickligaste och temperamentsful-laste kompositör få en värdig hyllning! Omnämnd litteratur: Hugo Alfvén berättar. Radiointervjuer utg. av Per Lindfors. Stockholm 1966. Erik Olsson. Leksands kyrko- och hembygdskör 75 år, Siljansbygdens körförbund sextio år [1964]

Baltiska kantaten (forts från s. 7)


Slaget vid Breitenfeld ur Gustav II Adolf-sviten, en

jämförelse som verkar trolig. I Alfvéns ord sålunda:

"Men ingen far över en vattenpöl med en ocean-

ångare. Jag hade en stor kör och en stor orkester till

förfogande; och denna väldiga apparat krävde ett helt

annat utrymme för att skildra den dagslånga striden,

än professor-skaldens fantasi med de fem bleka, ab-

strakta och snåla raderna hade utmätt. Jag inledde

bataljen med ett förspel på åtta takter, som fräste av

fradgande havsskum, och jag upprepade textorden i

stegrad intensitet: ’i blixtar kanonernas åskor slå ned, i

blixtar kanonernas åskor slå ned, slå ned, slå ned, slå

ned, slå ned, slå ned, slå ned’ ... det var ett förbannat

skjutande och dunder och brak. Till slut kommer kli-

max. Den ettriga piccolan, de stora flöjterna, oboerna

och klarinetterna blixtrar till i en snabb kvintolfigur:

det är elden från en kanonmynning. Hornen, trumpe-

terna och basunerna smäller in ett kort fortissimo-

ackord: det är kulan, som ryker in i en krutdurk. Pu-

korna, mässings-tallrikarna, stora trumman och gong-

gongen följer omedelbart med en avgrundsvirvel: det

är explosionen, som spränger den träffade fregatten i

atomer. Här sätter stråkorkestern i högt läge och for-

tissimo in med virvlande triolfigurer, som takt för takt

sjunker ned mot djupet: det är de drunknandes döds-

skrän och vraket, som går till botten."

Del II

4. Barytonsolo. Moderato con grandezza

Introduktion

Väl mött, I nabofolk från fyra riken, som Östersjön bespolar med sin våg, där mellan Kielerbukt och finska viken från kust till kust den drifs i vindsnabbt tåg. Välkomna till det slättland, som, af Sundet med Västerhaf och Östersjö förbundet, hvad näringsflit och slöjd åvägabragt från Malmö hamn för ut till fjärran trakt.

Här i vår bygd på stranden bort i väster stenålderns äldsta släkt en boplats fann, hvars handaslöjd, gräfd fram i karga rester, i lerets daning än sin art ger an. Där urtidsfolket bröt sin odlings bana till arbetstäflan, grannar, Er vi mana; åt alstern af Er flit, Er konst och smak vi redt en fristad under gästfritt tak.

I detta barytonsolo som börjar i 3/4-takt hörs trumpet-

stötar i heroiskt Ess-dur, vid ordet fyra riken övergår

Alfvén till fyrtakt. Ganska mycket pompa i mindre rik

harmonisk dräkt, homofont förd orkester, sången de-

klamatorisk, inga melodiska rim, upprepningar eller

andra finesser i musiken; texten är platt och prosaisk

och musiken lyfter den knappt.

5. Kör. Allegretto grazioso A) Se! sin vårbrodd fälten gunga; gröna strån, af lifssaft tunga, gro bak pilomhägnad vall, gro bak pilomhägnad vall. A) Tak vid tak i solljus glöda, och kring gaflar tegelröda aplar strö sitt blomregns fall, aplar strö sitt blomregns fall. B) Hvita segel sakta glida bort mot Sundets västra sida; Själlands bokar i det vida lyftas ur dess böljesvall. A) Här på planens blomsterrut slanka torn en ringmur sluta kring vår sommarsagas stad. kring vår sommarsagas stad. A) Festligt jubel mot oss svallar ur arkaders pelarhallar, i fontänens skumkaskad. i fontänens skumkaskad. C) Sjöar, som i strålglimt blänka, Se! vida kring sin svalka stänka, och på grönklädd tilja sänka rosor sina purpurblad. sina purpurblad sina purpurblad

Allegretto grazioso i 6/8-takt. Ljusaste pastorala idyll i

Ass-dur. Fyrstämmig melodisk damkör inleder över

harpa och stråkar. Blir strofisk även i musiken efter-

som mansstämmorna upprepar det damerna precis har

sjungit, det finns en upprepning av sista raden i båda

stroferna. Kören fortsätter åttastämmigt med en har-

moniskt avancerad höjning till klingande E-dur vid

Vita segel sakta glida. Raden Här på planens bloms-

terrut åter Ass-dur, följes av en återtagning av musi-

ken som i del A som efter de fyrstämmigt förda två

stroferna, går mot den kraftfulla höjdpunkten i fontä-

nens skumkaskad. Sista textstrofen Sjöar som i strål-

glimt blänka, är mer polyfont uppbruten i imitativ och

tunnare sats. Stråkarna avslutar med körens ur-

sprungsmelodi i pp.

Denna del av kantaten blir mycket uppskattad, SDS:s

recensent anser till och med att

detta är "pärlan i kantatens musikaliska diadem".

6. Kör. Moderato ben marcato A. Det hväser, det hviner tunga maskiner; vårt näringslifs anda hörs flämta däri.


A. I dånet som larmar af taktfasta armar sin stålklang de blanda till rik harmoni. A. Till öppnade hallar den alstring oss kallar, som fostrats af tiden i handtverk och slöjd. A. I vaser och smycken, i husgerådsstycken, i stoffer och smiden dess prägel är röjd. B. I linjer och färger här konsten besvärjer konturer, som taga i gestalt för vår syn. B1. Sin bildvärld hon fogar ur slätter och skogar, ur folklifvets saga i staden och byn.

A1. Här stiga mot dagen de bleknade dragen af forntidsskick, manadt ur släktenas graf. A3. Vår odling vi samla i hägn af den gamla, som vägen oss banat och framsteg oss gaf. Detta är den minst poetiska av texterna men samtidigt

den mest "moderna" tonsättningen i sin beskrivning av

maskinernas dunk i.e. näringslivets framgångar. Den

taktfasta melodin/satsen i d-moll upprepas fyra gång-

er, strofiskt även i musiken och Alfvén låter det mono-

tona maskindunket i texten få sin realistiska illustra-

tion med orkestertutti, stora trumman och cymbaler,

gonggong etc. som klingar hela tiden. Mitt i texten vid

I linjer och färger, när istället konsthantverket kom-

mer på tal, följer en kontrasterande del föregången av

ett sordinerat mellanspel i enbart stråkarna i Gess-dur.

Därefter kommer det ursprungliga temat/larmet igång

igen men mycket ljusare i D-dur vid texten Här stiga

mot dagen. Slutar ståtligt i en bred uppåtgående rörel-

se, D-dur forte.

SDS:s skribent är nöjd med resultatet: "Men äfven

ur det mindre poetiska ämnet ’industrien’ har musi-

kern, föregången av poeten, lyckats blanda ’larmet’

och ’stålklangen’ till rik harmoni, som det heter i

dikten. Men larmet har stiliserats till det rytmiska och

pådrifvande dånet af en urgrundsdjup bas-tuba, Som

kontrasterade mellansats infogar sig i mjuk körinto-

ning en lofsång till konsten".

7. Barytonsolo. Moderato, quasi rec. A. Ja, i hvart alster, som grannlaget bringar till gästskänk på samkänslans härd, daningskraft sjuder, som stoffet betvingar, pulsslag ur konstens och slöjdflitens värld. Närmre hvarandra vi känna må lära, folkandans id i dess mästarprof ära och i hvad ypperst vi skapat hembära fädernejorden vår trofasta gärd.

Kör. Allegro energico B. Baltiska haf, som ur dämmande vallar mot oceanen i segertåg gled, väg oss du visat; i takt med dig svallar bragdlust i landen som kanta din led. Hvälf oss mot fjärran en böljande brygga, framgent som farled vårt näringslif trygga låt de folk, som i Nordan land bygga, mötas till täflan i samdräkt och fred!

Den sjunde och sista satsen är tvådelad, den börjar

med ett barytonrecitativ. Så följer den pampiga slutkö-

ren som enligt SDS ger "en sammanfattande blick

öfver forntid och framtid i Baltiska hafvets tecken.

I finalen och dess orkesterförspel uppträder åter

’hafsmotivet’ från inledningen, men den vandrar snart

sina egna vägar mot den fjärran framtiden. Motivet

’hvälf oss mot fjärran en böljande brygga’ tar ledning-

en och framföres i konstfull stämväxling till den ståt-

liga och kraftiga finalen, (pomposo) i hvilken det

bildar ingressen".

Lennart Hedwall skriver: "Sjunde och sista satsen

börjar med ett baryton-recitativ, ’Ja, i vart alster, som

grannlaget bringar’, som kompletteras av ett hymniskt

men skäligen blekt arioso. Så vidtar slutkören, ’Bal-

tiska hav, som ur dämmande vallar mot oceanen i

segertåg gled’, där Alfvén tar upp en variant av inled-

ningssatsens huvudtema och även satstekniskt ankny-

ter till kantatens öppningssats. Om slutkören säger

tonsättaren själv, att den endast blev ’akademisk aula-

pompa, värdig och högtidlig’, och man kan onekligen

inte annat än ge honom rätt." (Hugo Alfvén, s. 295)

Sammanfattning

Alfvén fullgjorde sitt uppdrag med den äran och han

lämnar Baltiska utställningen och Malmö i triumf.

Denna kantat förefaller mig idag långt rikare än jag

någonsin trodde på grundval av Alfvéns egna beskriv-

ningar. Det händer något hela tiden i instrumentatio-

nen, harmoniken är intressant och komplicerad, modu-

lationerna djärva. Det är klart att vi kan hålla med

Alfvén om att det finns passager som går på tomgång,

men det är ju texten – föga förvånande när det gäller

kantater för ett visst tillfälle som detta – som definitivt

sett sitt bäst-före-datum. Det är min innerliga för-

hoppning att denna kantat ännu en gång skall klinga,

helst i Malmö och åtminstone år 2014 när det är 100

år sedan Baltiska utställningen invigdes och kantaten

uruppfördes.

Documents

Alfvéniana 3-4/07