32
SWEA bladet Toronto Canada Nr. 2 Årgång 29— Oktober 2011

SWEA bladetSWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011 3 MEDLEMSSKAPET - Barbro Westin BÄSTA ARTIKEL I SWEA BLADET SWEA Toronto styrelsens mål för 2011 var att få 170 medlemmar. Den 19 oktober

  • Upload
    others

  • View
    1

  • Download
    0

Embed Size (px)

Citation preview

  • SWEA bladetToronto Canada

    Nr. 2 Årgång 29— Oktober 2011

  • SWEA TORONTOS STYRELSE 2011

    MEDLEMSKAP

    Post Namn / epost

    Ordförande Marianne [email protected]

    Vice ordförande Marie [email protected]

    Skattmästare Linda [email protected]

    Sekreterare Maria [email protected]

    Webmaster Ida [email protected]

    Ledamot Cathrine [email protected]

    Ledamot Victoria [email protected]

    Ledamot Birgitta Sigfridsson [email protected]

    Program Anna [email protected]

    Kalender Redaktör Anette [email protected]

    SWEA TORONTOS INTRESSEGRUPPER

    SWEA INTERNATIONAL, INC.

    HEMSIDOR

    ANNONSPRISER

    BokklubbenKontakt: Barbro [email protected]

    SWEA Väst BokklubbKontakt: Erika [email protected]

    SWEA Öst BokklubbKontakt: Ulla [email protected]

    SmaklökarnaKontakt: Cia [email protected]

    SWEA BuffaloKontakt: Anna-Lena [email protected]

    SWEA CentralKontakt: Cia [email protected]

    SWEA NorrKontakt: Margaretha [email protected]

    SWEA SydKontakt: Lise-Lotte [email protected]

    SWEA ÖstKontakt: Ulla [email protected]

    SWEA VästKontakt: Erika [email protected]

    Medlemsavgift: $50 / år

    Medlemskap och Barbro Westinadressändringar [email protected]

    SWEA HEMSIDA—www.swea.org/torontoWebmaster Ida Jansson

    [email protected]

    SWEABLADET

    Ansvarig utgivare: Marianne Mannerheim

    Redaktör: Barbro [email protected]ören förbehåller sig rätten att redigera inkommet material.

    Annnonsansvarig: Barbro Westin

    Layout: Mia Holmgren

    Prenumeration: $30 / år

    Utgivnings och Utgivningsdag Materialdagmaterialdag 2012: Nr 1—mars-2012 1 februari-2012

    Nr 2—october-2012 30 september-2012

    Materialet skall vara redaktören tillhanda på materialdagen (eller tidigare).

    Internationell ordförande Åsa-Lena Löö[email protected]

    Internationell vice ordförande Elizabeth [email protected]

    SWEA’s Grundare Agneta [email protected]

    Västra Amerikas—VAME Annette Å[email protected]

    Mellersta Amerikas—MAME Tina [email protected]

    Östra Amerikas—OAME Margaretha [email protected]

    Västra Europa, Mellanöstern Monica Haglundoch Afrika—VEMA [email protected]

    Mellersta Europa, Mellanöstern Ann Winstanleyoch Afrika—MEMA [email protected]

    Östra Europa, Mellanöstern Ingrid Westinoch Afrika—OEMA [email protected]

    Reg. Ordf. Asien Madeleine [email protected]

    Styrelse Namn / e-mail

    SWEA Toronto www.swea.org/torontoSWEA International www.swea.org

    1/1 sida färg $250

    1/2 sida färg $120

    1/4 sida färg $75

    Visitkort färg $35

    Paketpris erbjudande finns vid annonsering i andra medier.

  • INNEHÅLLOrdföranden har ordet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .2

    Medlemsskapet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .3

    Bästa artikel i SWEA Bladet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3

    Fjällräven Classic—110 kilometer längsmed Kungsleden . . . . . . . . . . . . . 4

    Nötgodis recept . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .5

    Fotvandring i Nice, Franska Rivieran . . . . . . . . . . . 6

    Några tankar kring hemflyttning från Kanada . . . 8

    Sommaren från Gotland 2011 . . . . . . . . . . . . . . . 9

    Toronto på en dag—sightseeing med Rebecca och Daniel . . . . . . . . . 10

    SWEA och Jenny Lind—en tradition som fortsätter . . . . . . . . . . . . . . . . . 11

    Båtluffa i Stockholms skärgård . . . . . . . . . . . . . . 14

    Sommar projekt ”Spread Trees not AIDS”i Sydafrika . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16

    En norrlännings äventyr i södra Sverige . . . . . . . 18

    Det blev dags att flytta igen, när den yngre generationen tog över . . . . . . . . . 20

    En midsommarafton med Eva Gabrielsson . . . . . .22

    Våndan av att flytta ”hem” igen . . . . . . . . . . . . .23

    Vad gör egentligen Svenska kyrkan med SWEAs årliga donation? . . . . . . . . . . . . . . .24

    2011 SWEA Organizational Chart . . . . . . . . . . . . . . . . . .27

    Swedish Christmas Festival 19 - 20 November 2011 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .28

    SWEA Torontos 30-års jubileum &SWEA MAMEsRegionmöte . . . . . . . . . . . . . . . . . .28

    TÄNK PÅ ATT GYNNA VÅRA ANNONSÖRER

    Advokat Barbro E. Stålbecker-Poutney . . . .25

    Air Canada . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . baksidan

    Beaches Bakeshop and Café. . . . . . . . . . . . . 15

    BLU Ristorante and Lounge . . . . . . . . . . . . .15

    BTN Business Travel Network . . . . . . . . . . . .25

    Fastighetsmäklare och interior design

    —Mikhail & Pia Story . . . . . . . . . . . . . . . . . .26

    Fastighetsmäklare—Marie Agay . . . . . . . . . .26

    Financial Planner, Mary D’Aversa . . . . . . . .12/13

    Mannermex International` . . . . . . . . . . . . . . 21

    Optiker Olsson Optical . . . . . . . . . . . . . . . .15

    Reinhold Rehabilitation Services . . . . . . . . . 25

    Tandläkare Susanne Niwong . . . . . . . . . . . .26

    Wild Wing . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17

    Yorkville Design Centre . . . . . . . . . . sista sidan

    Hej Sweor!

    Vilken ära att få taöver jobbet somredaktör för SWEABladet. Ett nyttjobb för mig inomSWEA. Kul!Medlemmar i förraårets styrelseutgjorde en redak-tionskommitté ochgjorde ettfantastiskt jobb

    med första numretför året, eller hur?Detta nummerinnehåller fleraartiklar om sommar-minnen och smultronställen.

    Det ger många idéerom ställen att besöka.

    Själv såg jag delar av Sverige jag knappt sett förr. Ni hållersäkert med att Sverige är vackert!

    SWEA är en fantastisk organisation! Vart man sig i världenvänder finns SWEA. Lycka! Kerstin Nilsson och GunHammarstedt kom över med sina män för ett antal år senoch fick genast kontakt med Toronto Sweor. Detta gjordederas flytt ganska smärtfri. Både Gun och Kerstin har nu flyttattillbaka till Sverige. Läs om deras upplevelser på sin fornahemmaplan! De flesta av oss har flyttat en eller flera gångeri våra liv. Birgitta Westin beskriver sin flytt till Ottawa somom det vore ens egen. Min man och jag flyttade femgånger på sex år…. Det bästa med att flytta är att mansorterar sina ägodelar i tre högar: spara, kasta och ge bort.Efter varje flytt blir det mindre och mindre i ”spara” högen.För er som inte flyttat råder jag er att ”öva” en flytt!! Detkänns bra efteråt!

    Ett stort tack till Mia Holmgren som layout ansvarig,Margareta Jakobson och Marianne Mannerheim som korrektur-läst och sist men inte minst tack till alla som bidragit medartiklar.

    Barbro Westin

    ---

    Barbro Westin på Glashotellet i Kosta

  • 2 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011

    Kära Sweor,

    Höstens SWEA Blad upplagahandlar mycket om TorontoSweors rese-upplevelser undersommaren. Många har verkligenskickat in jättetrevliga artiklar och

    det finns så mycket kul och lärorikt att läsa i dettablad. Ju mer man öppnar ögonen och tar in nyaupplevelser, ju mer vill man veta. Det finns ett utrycksom säger att ”ju mer man lär sig, ju mindre vetman”. Det ligger mycket sanning i detta. Därför ärdet så roligt att ni delar med er av era erfarenheteroch lärdomar. Det föder nyfikenhet och vetgirighet.Det är därför att vi i SWEA världen har blivit kända (ialla fall av oss själva!) som ”världens bästa resebyrå ”!

    Som representant för SWEA Toronto tackade jag ”ja”till Norges general-konsul EivindHoffs inbjudanatt närvara vid enNorsk minnes-gudstjänst iAgricola Kyrkan iToronto, söndagenden 21 augusti,2011. Det var 77ljus som tändesunder ceremonin.Var och en av demycket rördanärvarande restesig och gick framtill altaret för att tända varsitt ljus symboliserandesjälarna av de 77 omkomna barnen och ungdomarna.Vi hoppas att vi aldrig kommer att uppleva en sådansorg igen.

    Nu till mer glädjande nyheter—SWEA Torontosmedlemskap som ständigt utökas. Vi har nu 178medlemmar, upp från 134 vid årsmötet i februari2011. Så roligt! Tack för att ni gör ett så bra jobb attvärva svensktalande kvinnor. Vi behöver tillväxten.Mottot är som man säger på engelska: ”The morethe merrier”….

    Skriv eller ring och berätta om era idéer och om hurvi kan värna mer om våra medlemmar. Era åsikterbetyder mycket för oss alla. Vi i styrelsen vill ständigtförbättra medlemsvården.

    I år kommer vi att ha den trettionde Julmarknaden påHarbourfront (eftersom SWEA Toronto registrerades1982, läggs det officiella 30-års firande nästa år).Julmarknadskommittén och dess arbete pågår för fullt.Köp julklappar till släkt och vänner på julmarknaden.Det finns så mycket som passar både stora och små!Det är ett utmärkt sätt att sprida vår svenska kultur.

    Vissa ändringar i styrelsen har skett sedan vi sist kommunicerade. Vi söker en medlem som skulle viljata upp arbetet som PR ansvarig. Hör av er! MariaDahlman, som kommit tillbaka till Toronto, har tagitöver sin gamla post som sekreterare. Linda Karlgrenär skattmästare och Anna Tvinnereim är nu ansvarigför program. Vi är nu 10 personer i styrelsen och targärna emot två till!

    Ett utmärkt sätt för er alla att engagera sig är attdelta i nästa års ToRo30 evenemang som är 11-14

    maj, 2012. Som ni vet så fyller SWEA Toronto 30år i 2012, samtidigt som SWEAs Julmarknad officielltockså blir 30. Hoppas att många av er har möj-lighet att deltaga i kommittéerna. Det kommer attbli hur kul som helst!

    Jubileumsmiddagen till 30-års firandet kompon-eras av oss SWEA medlemmar. En tävling harutlösts där de vinnande recepten kommer attutgöra jubileumsmiddagen. Ledarna förintressegrupperna kommer att engagera er. Allarecept som kommer in ska i mån om plats blipublicerade i vår 2012 Toronto Jubileumskokboksom planeras att bli utgiven lagom till SWEAs 30års julmarknad i november. Intäkterna går tillstipendiefonden. Alla mat intresserade, håll ögonoch öron öppna för kallelse till mat-träffarna!

    Vinnarna kommer att uppmärksammas och presen-teras på jubileumskvällen.

    På tal om resor, glöm inte att läsa om Jesse Cranins,upplevelser i Sydafrika i somras. Jesse är en av våra2011 års SWEA stipendiater. Vi ska vara stolta över attkunna stödja dessa fantastiska studenter i deras utveckling.

    Till sist vill jag tacka Jenny Lind kommittén samtTeppo Tauriainen, vår svenska ambassadör, för stödettill vår mycket lyckade Jenny Lind konsert i juni.

    Hoppas att se och träffa många av er på våra möten igen.

    Ha en trevlig höst och vinter!

    Marianne Mannerheim—Avdelningsordförande

    ORDFÖRANDEN HAR ORDETMarianne Mannerheim [email protected]

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011 � 3

    MEDLEMSSKAPET - Barbro Westin

    BÄSTA ARTIKEL I SWEA BLADET

    SWEA Toronto styrelsensmål för 2011 var att få170 medlemmar. Den 19oktober hade vi nått 178medlemmar och flera är pågång. Vi har nu en satellit-grupp i Ottawa. BirgittaWestin rapporterar att honhade en mycket trevlig träffmed blivande Sweor iOttawa.

    Vi välkomnar följande nyamedlemmar:

    Madeleine Brinkmann —OttawaMatilda CarlssonSofia daSilva

    Linnea EricsonCamilla Forsberg-Samelko Lena Glaes-CouttsBirgitta Ewing—OttawaAnn Ericsson—OttawaGunilla GöranssonAranka Hallgrimsson—OttawaMy Johansson-GanjooLouise Lettstrom-Hannant—OttawaSusanne LitterstLouise Malhotra—OttawaCatarina MeullerGun Persson RoyAnna RunessonEva SarenlandMaria SmithIngela Strömberg —Ottawa)

    Cathrin Wållgren Olsson,Katarina Wramhed-Persson—Ottawa

    SWEA Toronto gratulerarAnna-Karin Berg som giftesig i maj och nu heterAnna-Karin Armstrong.

    Vi gratulerar också EwaBrånin som den 27 juli ficken dotter, Juno. Hon vägdevid födseln 2500 g. Honhar god aptit och är friskoch kry. Ewa var vårskattmästare ett par år ochflyttade hem till Umeå ivåras. Grattis Ewa!

    Anna-Karin & Neil Armstrong

    Ewa Brånin och hennes dotter Juno

    Madeleine Brinkman, Marja Liisa Hansen, Agnetha Edwards, Babben Tinner, Birgitta Westin,Britt Bengtsson, Louise Lettström Hannant, Birgitta Ewing, Ingela Strömberg

    Vårt senaste SWEA Blad trycktes helt i färginnan vårens världsmöte i Kuala Lumpurägde rum. Det var verkligen ett nummer attvara stolt över. Aktuella Kanadaskildringar,spännanderesebeskrivningar ochtänkvärda artiklar togsemot. Ett stort tack tillalla ni som bidrog. Vihade aldrig kunnat göranågot så bra om det intevarit för er! För att SWEABladet ska bli ännu bättrevill vi uppmuntra er att

    skriva. Därför vill styrelsen fortsätta initia-tivet att ge ett pris till bästa skribenten.

    Vi gratulerar Maria Hagert som blev förstapristagare med sin artikel om Mumin i

    förra numret av SWEA Bladet. Mariafår en middag för två på Wild Wing. Vihoppas att hon får en riktigt trevligkväll oavsett om hon väljer något sompåminner om Lilla Mys peppriga kött-bullar, Sniffs kalasköttbullar ellerMariannes kycklingvingar!

    SWEA Torontohösten kommer att prä-glas av mat. Därför tar vi gärna emot

    era förslag på recept. Skicka in receptenpå er godaste äppelpaj, mustigaste höstgrytaeller kanske ett recept på en god och nyttiglunchmacka.

  • 4 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011

    FJÄLLRÄVEN CLASSIC—110 KILOMETER LÄNGSMED KUNGSLEDEN -Ida JanssonI vårt förra SWEA-Blad beskrev jag hur jag,tillsammans med min lillebror, mamma ochpojkvän, besteg Kebnekaise. Jag avslutademed orden ”Så vad kan jag hitta på härnäst”.

    Ja, vilken utmaning ska man anta efter detatt man bestigit Sveriges högsta berg? Attsitta på ändan på en solstol kändes inteaktuellt så redan innan smärtan helt avklingati mina lårmuskler började jag skissa på ettnytt projekt. Valet föll på Fjällräven Classic—en 110 kilometer lång vandring genomSveriges allra nordligaste fjällvärd. Lillebroroch pojkvän var lätta att få med på noternaoch det behövdes inte speciellt mycket tjatför att få med även mamma.

    På morgonen den 7 augusti i år stod vi alltsååterigen framför den faluröda porten iNikkaloukta och trampade spänt. Regnetsilade ner. Runtomkring oss trängdesmängder av andra frusna kroppar och sedankom startsignalen. Fjällräven Classic är nämligenett race, en tävling mot klockan och mot sinegen trötthet. Konceptet är enkelt—ta digfrån punkt A (Nikkaloukta) till punkt B(Abisko). Däremellan måste du checka in påen rad olika fjällstationer.

    Du bär med dig all utrustning du behöver föratt överleva i den karga fjällvärlden och så

    mycket mat du tror att du klarar dig på tilldess att du når någon av de två matdepåersom finns tillgängliga. Lallar du på utan moti-vation att ta medalj kan du njuta av utsikten,koka bullens pilsnerkorv på trangiaköket ochbre mackor med multipla pålägg. Är du däre-mot mer prestationsinriktad försöker du klara

    av alla 110 kilometer på kortast möjliga tid,vilket i sin tur innebär att man försöker packaså minimalt som möjlig—min ryggsäck vägdein på 14 kilo och innehöll en enda lyx—mjukost på tub, rensmak.

    Vår grupp hade som mål att klara av helasträckan på max 72 timmar. Fixar man det får

    man nämligen en guldmedalj, efter det kom-mer valören silver och vid 96 timmarsknatande är man nere på brons. 120 timmarefter start får man ett klistermärke och ettglas saft—inte av intresse för team TransatlanticTrekkers”.

    Första dagen gick allt enligt planerna, vi togoss till Kebnekaise som första check pointoch anlände till nästa—Singi—vid tio-tidenpå kvällen. Det var där, i Singi, som guldetbörjade glida ur vårt grepp. För i Singi ösregnadedet—av helt bibliska mått. Jag stämplademitt pass, fick en renklämma med mos avfjällrävens markpersonal och fann mig sedanståendes i leran, mörkret och regnet. Mosetdröp mellan fingrarna, regnet piskade motansiktet och jag tryckte i mig alltihop panisktsnabbt och med kvävningsrisk. innan jag för-tvivlat började spana efter en plats att slå upptältet.

    I vinden och vätan fick vi upp våra tält, meninte innan allt var dyngsurt. Det var en miserabelnatt som slutade i myteri på morgonkvisten.Lätt hypotermi gör lätt att man vill ge upp.Över våra påsar med frystorkad mat försöktevi enas om vad vi skulle göra—fortsätta ellerge upp och gå tillbaka. Jag måste erkänna,det var frestande att ge efter och säga ”Ok, nihar rätt, det har var för jävligt”. Fast farmorssista avskedsord ”Ida, om det blir jobbigt—ge bara upp” brände i bröstet… Jag klaradehelt enkelt inte att ge upp mina planer förnågot så banalt som regn och lite kyla. Hadenågon brutit ett ben hade det naturligtvis variten annan sak, men jag visste att allt skulle blibättre om vi bara lyckades lämna tälten ochfå upp lite värme. Så med lock och pock ochtjat fick jag tillslut med mig en majoritet ochvi fortsatte mot Sängi och Tjäkta.

    Väl på väg fick vi upp värmen, vi fick merproviant i Sängi, jag mutade trötta själar medöl och Coca Cola och någonstans där påkvällen dag tre kom glädjen tillbaka i gruppen.

    Team Transatlantic Trekkers - Årets utmaning för Magnus, Ida, henne mamma och Paul. 110 kilometer till fots i fjällterräng!

    Idas Mamma som fyller 60 i november, Fjällräven Classic blev hennes present från Ida. Så härnär det är avklarat verkar hon faktiskt rätt nöjd med gåvan…

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011 � 5

    NÖTGODIS RECEPT -Cathrine Demeter.

    Visst, knän, hälar och vader värkte, frystorkadmat gör konstiga saker med systemet och detsuger att tvätta sig med våtservetter när det äråtta grader i luften—men det känns samtidigtbra! Att berövas all lyx och bekvämlighet göratt de små sakerna blir så mycket viktigare.Glädjen i att se en liten flik blå himmel, enliten lämmelunge, ta en tugga bröd med dendär renosten… Allt sånt är guld värt när maninte har något annat som underlättar ens liv.

    Att anlända till den vackraste fjällstation jagvet, Alesjaure, och inse att man har tillåtelseatt köpa renkebab—prislöst. Att snubbla in iKieron efter nedförsbackar som mördadeknäna på lillebror och pojkvän och mötas av

    skylten ”En kopp kaffe/te per person,pannkakor med grädde och sylt obegränsat” -gränslös lycka. Att slutligen korsa mållinjen iAbisko—kaosartade känslor. Glädje, tårar,skratt och ett uns besvikelse över att vi mis-sade guldet med fyra och en halv timme.Men också revanschlystnad—jag vill göra detigen och jag vill göra det bättre!

    Tillbaka i Toronto igen ser jag på min medaljmed glädje—Fjällräven Classic var en fan-tastisk utmaning. En utmaning jag kommeratt anta igen, men även en språngbräda tillnya äventyr. Skissblocket är framme ochkartorna utbredda —det är dags att börjautforma nästa projekt!�

    Hanging out—Vi vilade inte mycket - men när vi väl gjorde det, å vad skönt det var att få vilabenen, äta lite protein bars & dricka iskallt fjällvatten!

    Alesjaur—Vackraste fjällstugan längsmed Kungsleden? Stanna för en kopp kaffe, renkebabeller ett bastubad.

    Att berövas all lyx ochbekvämlighet gör attde små sakerna blir så

    mycket viktigare.

    2 ½ dl Cashews2 ½ dl Pekannötter (eller ½ pekan, ½ valnötter)2 ½ dl Mandlar2 ½ dl Hasselnötter2 Äggvitor1 dl Socker1 tsk Kanel1 tsk Cayennepeppar½ tsk salt (havssalt är bäst)

    Sätt ugnen på 160 C. Vispa äggvitorna till ett fast skum. Rör nednötterna i äggvispet. Blanda övriga ingredienser och slå sedan inötterna, blanda väl. Sprid ut massan på ett smort bakplåtspapperoch rosta i 25 minuter. Låt nötterna svalna, förvara i en tät-slutande burk.

  • 6 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011

    FOTVANDRING I NICE, FRANSKA RIVIERAN -Pia StoryFörsta dagen i Nice. Vår lägenhet: en 3-rums lägenhet med öppna ytor ochromantisk balkong som ser ut över hamnen.Vi installerar oss och sitter och njuter avden fantastiskt vackra utsikten.

    Efter att ha klättrat 87 trappsteg för attkomma till vårt lilla “näste“, glömde vifråga om det fanns hiss…...svaret nej!Dricker vi ett glas vin och planerar vårvecka här?

    Efter en god natts sömn (förutom attsophämtarna plockar upp klockan 3 påmorgonen på ena sidan av lägenheten ochklockan 5 på denandra) är vi redo fördagens äventyr.

    I dag blir det utflykttill Ville France ochMonaco. Vi tarbussen som kostar1 Euro oavsett hurmånga hållplatserman än åker. VilleFrance ligger ca 7minuter från Niceoch är en underbargammal stad medtrånga gränder ochintressanta butiker.Vi upptäcker att detär billigare att drickavin än vatten……..1flaska Franskt vin 3Euros….1/2 flaskakranvatten 5 Euros!

    Vi promenerar ochnjuter av atmos-fären plus vyerna.Vattnet är azurblåttoch ser ut som enspegel. Efter VilleFrance hoppar vi pånästa buss ochanländer 10 minut-er senare i Monaco.Hittar en litenmysig restaurangdär vi avnjuter vår lunch. Upptäcker att alla affär-er är stängda eftersom Monaco firar “Jesus day” !

    Efter att ha vandrat i 3 timmar åker vi“hem”, sätter våra fötter i isvatten ochbinder om alla skavsår. De 87 trappstegenkänns tunga efter att man gått en hel dag.Mannen tittar frågande på mig när jagsäger att en av oss måste gå och köpabröd! (87 steg x2)…...för att inte nämnanästa morgon när jag vill ha frukost croissants.

    Matisse Museet blir vårt mål i dag. Enunderbar gammal byggnad som ligger i enolivlund. Vi tar en rundtur och beundrardenna kollektion som Matisse skapademellan 1918—1954 när han bodde påHotel Regina i Nice. Hans “Nu bleu IV—1952” är lika fantastisk idag som dennog var då. Det ligger även ett munkkloster som vi besöker och tänder ett ljustill minne av vänner som har gott bort ellerkanske behöver en varm tanke.

    Mont Boron som är det mest omtyckta

    området (och dyraste) ligger uppe på ett avbergen som omger Nice. Elton John ochandra mycket kända personer har villor här.Högst uppe på berget ligger en national-park och utsikten är helt fenomenal. Efteren 2 timmars vandring känner vi oss härligtmöra och ser fram emot att komma “hem”.Idag tar vi paus efter 40 trappsteg ochpustar ut…

    Båt efter båt kommer in och lägger till ihamnen och vi är mycket imponerade över

    hur skickligt kaptenerna anlägger vid bryg-gorna. Storleken på en del båtar är enormaoch ser mer ut som hyreshus än båtar.Som Finlandsfärjan hemma i Sundsvall.

    På andra sidan kajen ligger roddbåtarnamålade i glada färger som den lokalabefolkningen tar ut på söndagar med familjen.Nice är en upplevelse och vidgar våra vyervad det gäller livsstil och viner. De flestarestauranger stänger mellan 14.00—18.00och man ser människor som bär sin painriche under armen för att gå hem och halunch och förhoppningsvis ett glas vin med

    några ostar.Gatubilden är mul-tifacetterad med,precis som här iToronto, mångaolika språk somtalas och likamånga kulturer somsamlas undersamma stadstak. Vinjuter av detpulserande hamn-livet och önskar attvi kunde stanna litelängre. Imorgonväntar Provence

    PROVENCE …Från vandring iNice till lavendel-fält i Provence.

    Våra franska vännerhämtar oss i Niceoch 2 timmarsenare sitter vi isolen på verandanpå vår hyrdavingård. Gården ligger inbäddad ien vinåker och manser den knappastfrån den lilla snirk-lande grusvägen.

    Vi stannar ochköper nypressad olja gjord av oliver somväxer på gården bredvid. Vi provsmakar ochkonstaterar att olja kan verkligen vara ensmakupplevelse. Vi bestämmer oss för oljamed vitlök, olja med en kick av het pepparoch en flaska utan tillsatser. Sen blir detbageriet. Kan inte bestämma oss så detblir lite av varje. Utbudet av bröd ärenormt! Och färskt.

    Nice i Frankrike

    Nu

    Ble

    u IV

    -19

    52

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011 � 7

    Några ostar blirinköpta och det till-sammans med ensallad blir vår förstamiddag i Provence.

    Rosévinet flödar ochvi njuter av naturen,vyerna, sällskapetoch villan som harett utomhus kök vidpoolen plus ettinomhus kök när detblir för hett. Färgenpå naturen ochhimlen är helt blän-dande och luftendoftar av jord ochlavendel. Förstårvarför konstnärerdras till Provenceeftersom allt ljusverkar så mycketstarkare och färgernaklarare.

    SAN TROPEZSkillnaden mellanSan Tropez ochNice: Båtarna ärstörre, kommersenmer internationelloch välklädda män-niskor överallt. Gickjust förbi en svensk-talande man somklagade på att helaSkåne verkar varahär på semester.Stannar på envingård, Saint Andrede Figuiere, där detsäljs ekologiskt vin.På hemvägen klirrardet i baksätet avalla flaskorna.

    Fälten av lavendelgår inte att beskrivai ord. Det måsteupplevas. Sammamed den stora marknaden “Marche deLorues”, där utbudet är enormt. Allt fråntyger på metervara till pastej och interna-tionella örter. Vi hittar ett stånd som säljerde mest fantastiska linne tyger. Helt plöt-sligt är jag ägare av 10 meter linne, 2linne klänningar och 3 blusar. Hade glömtatt vi alltid bara reser med hand-bagage...

    Resan till marknaden var en upplevelse.Smala vägar, enorma vyer och raka stup påpassagerarsidan av bilen. Bara att titta raktfram och hoppas att vi inte får möte av enannan bil.

    Saint Paul duVence, även kalladProvence’s pärlabyggdes avRomarna en gång itiden och det varhär som Grekernaintroduceradeolivträd och vin tillFrankrike. En vandring genomtrånga gränder medsmå butiker ochkullerstensgator fåross att känna somom vi har blivit för-flyttade tillbaka itiden. Denna byhar också ett fantastiskt utbudav konstnärer ocheftersom vi alltidhar problem attbara gå förbi ettgalleri måste vistanna och supa indenna kavalkad avfärg och form.Kommer ut urgränderna lastademed 5 nya alstersom vi inte harväggar för hemma.Det får samsasmed alla andrakonstverk som lig-ger under sängenoch väntar påramar och plats.

    Slutligen besökervi Gordes som ligger i Luberon.Luberon är mycketkänd för sina ostaroch då framföralltfårost och tryffelsom växer och produceras här .Rabasso är denmest populära tryffeln och är

    känd inom gastronomiska kretsar som denbästa.

    Som avslutning kan man säga att dennaresa till Frankrike var en enorm upplevelseoch en njutning för både öga och mage ochvi hoppas att återvända snart igen.�

    Lavendelfält i Provence

    Provence i Frankrike

    Kryddor

    Ostar och sylt Franska tyger

  • 8 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011

    NÅGRA TANKAR KRING HEMFLYTTNING FRÅN KANADA -Kerstin Nilsson

    Min man Thomas och jag flyttade till Kanada den 8 augusti 2003. Detta varett stort äventyr men ocksåspännande att få denna möjlighet. Jag sa till minarbetsgivare att vi kundestanna ett år och begärdetjänstledigt.

    För mig blev det 6 år och förThomas 7.5 år i Mississauga.Det blev en fantastiskt roligtid. Vi hade inget kontraktmed Thomas arbetsgivare påhur många år vi skulle stannai Mississauga, och efterhandsom åren gick blev vi meroch mer hemmastadda. Imars 2009 blev Thomas erbjuden arbete i Helsingborgoch naturligtvis var detintressant med allt vad detinnebar. Förfrågan kom intesom en överraskning, och detvar med blandade känslor vitog emot detta erbjudande.

    Naturligtvis ville vi åka hemeftersom vi hade både barn och barnbarn iSverige. Men varför kändes det så ledsamtoch konstigt. Skulle vi åka hem nu, när detfanns så mycket som vi inte hade hunnitmed ännu? Dessutom hade vår son Fredrikoch hans familj flyttat till Pittsburgh sedanett år tillbaka—bara 5 timmar med bil frånMississauga.

    Vi fattade dock beslutet att flytta hem ochnu började förberedelserna för flytten. Detvar många frågor: Var skulle vi bo??. Köpaett hus?? Renovera och bygga ut vårt sommar-hus?? Bygga nytt?? Vår sommarstuga utan-för Halmstad, som vi har haft under mångaår, och som blev vårt permanenta boendenär vi besökte Sverige under Kanadatiden,blev ett logiskt val att flytta till.

    Nästa fråga var hur det blir med arbete förmin del. Thomas har sitt arbete iHelsinborg, eftersom hans arbetsgivareNederman är stationerad där. Men vadskulle jag göra??

    På sommaren 2009, innan vi hade flyttathem, tog jag kontakt med Vårdskolan i

    Halmstad angående arbete som vårdlärareunder hösten. Jag blev erbjuden jobb iaugusti men kunde inte börja eftersom viinte ännu var hemflyttade. Allt ordnade sigtill slut. Jag fick ett vikariat som börjadeen vecka efter hemkomsten till Sverige ochdet jobbet rullade på i 1 ½ år. Därefterblev det vikariat som skolsköterska och förett halvår sedan blev jag erbjuden skol-sköterskejobbet på heltid.

    Jag är väldigt glad och tacksam för attjobben har löst sig så bra. Det är väldigtroligt att, även om man är över 60 år, så ärarbetsmarknaden inte helt stängd. Jaghade ett fast jobb som skolsköterska ochtvå vikariat som vårdlärare att välja på. Såinget är omöjligt!

    Det som jag mest funderar över är hurintresserade alla på jobbet är av Kanadaoch hur det var att arbeta utomlands. Attjag arbetat utomlands som sjuksköterskahar bara varit en positiv merit i min CV.

    Tandläkare och val av vårdcentral samtläkare är något som du måste göra i vilketland du än bor i. Tandläkarevalet är ännu

    inte klart, eftersom detär ganska svårt attkomma in hos en tand-läkare. Valet av vårdcentralvar lättare eftersom detfanns en i närområdetdär vi bor.

    Jag tycker att hemflyttengått bra, mycketberoende av att vi hadebarn och barnbarn inärheten samt gamlagoda vänner. Arbetet varkanske den lättaste frågan.Boendefrågan har ”stöttsoch blötts” under långtid. Pendeln har svängtmellan hopp och hopp-löshet. Nu känns det riktigt bra när husbyggetär igång och allt gårenligt planerna.Fritidsaktiviteter medlite joggning och gympamed Friskis och Svettishar också kommit in påveckoschemat.

    Vår förhoppning är att kunna åka till USAoch Kanada och hälsa på varje år. Menockså att vi, när huset är klart i december,skall få härbärgera många vänner frånKanada.

    Det jag saknar i Sverige är alla “goa” vänneroch det enkla livet och umgängesformernai Kanada. Det är bara med våra vänner iKanada som vi kan prata om och minnastiden där. Det är svårt för vännerna iSverige att förstå hur det är att leva i ettannat land om man inte själv har upplevtdetta. Jag har träffat flera personer sombott utomlands. Mötet blir oftast positivtför att man delar en upplevelse som haftstor betydelse för den personliga utvecklingen.

    Därför är ni alla så otroligt betydelsefulla.Ni finns kvar och har alltid en särskildplats i våra hjärtan. Varje tid har sin tjusning och kan aldrig gå i repris.

    En varm sensommarhälsning

    Kerstin Nilsson

    Kerstin och Thomas Nilssons husbygge på tomten de har sin sommarstugasom sen ska rivas

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011 � 9

    SOMMAREN FRÅN GOTLAND 2011 -Christina Keighren

    När jag och min familj åker till Sverige föratt hälsa på familj och vänner så tillbringarvi den mesta delen i Jönköping, som ärmin födelsestad och där jagbodde de första 19 åren av mittliv. Utflykter till Göteborg,Halmstad och Vadstena ingår oftai programmet. Men i somrasgjorde jag något lite annorlunda:mamma och jag åkte till Gotlandför att hälsa på min moster, mor-bror och kusiner som jag inte träffatsedan jag flyttade till Kanada,vilket är 23 år sedan!

    Det var med stor spänning sommamma och jag steg på bussen iJönköping som tog oss till färjan iOskarshamn. Genom Smålandsskogar reste vi i över tre timmar.Även som smålänning så förundrasjag över hur mycket skog detegentligen finns i Småland! Detkändes som om den aldrig togslut. Det fick mig att tänka påalla småländska utvandrare.Resan till kusten måste ha käntsalldeles oändligt lång med hästoch vagn. Och det var bara föratt komma till skeppen! Tur attman föddes 1966 och inte1866!

    Tillsammans med 1500 övrigaförväntansfulla turister steg vi påfärjan i Oskarshamn och som påbeställning så hade vi strålandeväder och solen glittrade fint överhavet hela resan över tillGotland.

    Att träffa min kära moster varonekligen en riktig höjdpunkt.Det blev många långa pratstunder.Allt från min vardag i Toronto ochfamiljen till finanskrisen i USA,Obama och hållbar stadsutveck-ling! Det bör tilläggas att minmoster är en mycket bra lyssnareoch dessutom en social person.Så fort jag vaknade på morgonenså sa hon ”Berätta nu!”. ”Omvad då?” var mitt svar, ”Vad somhelst, bara berätta” var hennessvar, ständigt nyfiken på att höramer.

    Det blev också många långapromenader längs stranden iVisby, köpstråket Adelsgatan,Botaniska trädgården och besök iVisbys Domkyrka St. Maria med

    dess tre torn som ger Visby sin speciellastadsbild. Att Gotland även kallas RosornasÖ är lätt att förstå när man promenerar

    längs med de smala kullerstensbelagdagränderna. Rosenbuskar smyckar vackerthusväggar och i trädgårdar. Förberedelser

    inför Medeltidsveckan var i fullgång. Flera kryssningsfartyg läggertill i Visby varje vecka och jagstötte på en hel del amerikanskaturister som var påtagligt fasci-nerade av Visbys historia ochspeciellt dess ringmur runtstaden.

    För dem som är intresserade avatt åka till Gotland och njuta avlite lugn och ro så kan jag varmtrekommendera ett litet hotell enmil utanför Visby som heterHallfreda Hotell. Det är en avGotlands största gårdar med anorfrån 1300-talet och gården haranvänts till olika ändamål underflera hundra år. För två år sedanhelrenoverades huvudbyggnadentill ett hotell med sex rum. Härkan man njuta av en underbarutsikt över Gotlands landskap ochäta en god frukost i trädgården.Hotellet är vackert inrett i italienskstil med lite gotlänska detaljer.En underbar gemytlig och lugnatmosfär. I en separat flygelbyg-gnad finns två lägenheter medkokvrå för dem som vill fixa sinegen frukost eller måltider. Förmer information se www.hallfredahotell.se

    Trots högsäsong med många tur-ister, så kändes Gotland aldrigtrångt eller hektisk. Det fannsalltid plats på cafeér och restau-ranger, inga bilköer och bra servicei butiker. En underbar känsla fören Torontobo som ständigt måsteträngas med folk och bilar. Alltkänns så nära och lätt i Sverige.Jag tror inte jag är ensam medden känslan bland utlandssven-skar.

    En härlig semester fick jag, fylldav massor med trevliga stundermed släktingar och vänner samtfina minnen från underbaraGotland. Ett par äkta fårskinnsvantarska hålla mina händer varma ivinter och påminna mig om minfina semester.�

    Får vid port till Visby

    Visby kyrka

    Mur runt Visby

  • 10 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011

    TORONTO PÅ EN DAG—SIGHTSEEING MED REBECCA OCH DANIEL-Maria Dahlman

    Jag hade nätt och jämt återvänt till Kanadanär jag blev headhuntad till att guida åretsJenny Lind stipendiat, Rebecca Rasmussen,och pianisten Daniel Hormazábal Cortésrunt Toronto. Ärofullt och roligt uppdrag attpå en dag visa det allra bästa vår stad haratt erbjuda. Så vad finns det då att visaupp i Toronto? CN Tower är självskrivet,men sen? Läs vidare för att höra hurdagen utvecklade sig…

    På söndagsförmiddagen den 12:e junihämtade jag upp två förväntansfulla själarhemma hos Ulla Dagert och Paul i ForestHill. Trots att flyget från Sverige landat relativt sent kvällen innan så verkade stipen-diaterna förvånansvärt nog inte alls lida såmycket av jetlag. Rebecca och Daniel riktigt sprudlade av positiv energi och jagkände redan då att det här inte kundeannat än att bli en toppendag!

    Sightseeingturen började med tunnelbananer till Yonge & Queen. En snabb titt påEaton Centre och fascination över de högakontorsbyggnaderna som dominerar stads-bilden här nere. Till fots färdades vi sedanvidare västerut längs med Queen St. förbigamla och nya stadshuset och operahuset.Det blev en hel del fotopauser under vägen.Vid Simco St. svängde vi av söderut ochförbi Toronto symfonikernas hem, RoyThomson Hall. Ännu fler foton! Sedan ettpar kvarter till, och vi var framme vid förstadelmålet för dagen—CN Tower!

    Eftersom magarna nu började kurra, ochklockan närmade sig lunchdags, bestämdevi oss för en lunch på restaurangen 360uppe i CN Tower. Det var inte ett val vibehövde ångra. Maten var utsökt och bådeRebecca och Daniel förundrades övervilken service servitören och övrig personalerbjöd. Milsvid skillnad från att gå ut ochäta i Stockholm tyckte de båda. (Som etttips kan här nämnas att eftersom man fåruppfärden ”på köpet” blir lunchen ävenmycket prisvärd).

    Och vilken utsikt sedan! 350 meter uppfrån marken. Under vår måltid snurraderestaurangen drygt ett varv runt tornetvilket gav möjlighet för våra gäster att fåen fantastisk överblick över staden. Mellantuggorna försökte jag passa på att peka utså många intressanta platser och byggnadersom möjligt, samtidigt som vi samtaladeom allt mellan himmel och jord.

    Mätta och belåtna tog vi trapporna en våningner till utsiktsnivån. Tveksamt ställde sigRebecca försiktigt på glasgolvet, men drogsig sedan snabbt tillbaka till säkerheten.

    Daniel å sin sida hade ingaproblem att lägga sig påglasgolvet och ställa upp påen fotosession. Dagen tillära kunde man också genomglasgolvet se rakt ner iRogers Center där matchenmellan Toronto Blue Jaysoch Boston Red Sox var ifull gång. (Tyvärr fick visedan veta att Toronto för-lorade just denna dag...)

    Hissen tog oss ner till gatunivånigen, och sedan bestämde vioss för att ta oss ytterligarelängre ner i underjorden.Nämligen till PATH-sys-temets underjordiska myllerav gångar. Eftersom det varhelg var det mesta dessvärrestängt, men Daniel och Rebecca fick enliten inblick i det dolda nätverket av gångar med food courts och allehandaaffärer. PATH-systemet har dock aldrig varitmin starka sida—jag går alltid vilse… Såefter ett tag tog vi därför beslutet att fort-sätta vandringen ovan jord. Som Ullaförslagit tog vi oss vidare till BrookfieldPlace och tittade på installationen i sambandmed Luminato. Och jag fick en chans attberätta historien om spöket Dorothy somsägs hemsöka den gamla bankbyggnadensom finns i direkt anslutning till atriumet.

    Eftersom ingen av oss var någon stor hockey-fantast, räckte det bra för oss att enbartstanna för en kort fotopaus invid statyernautanför själva Hockey Hall of Famemuséet. Sedan på språng igen och dags för”nytt” transportmedel. Spårvagn dennagång, och vidare längs med King St. borttill Chinatown. Här möttes vi av ett heltannat folkliv. Gatuförsäljare som försökteprångla ut smycken, sockerrörs-dricka ochgrönsaker av allehanda slag. Vi slank in inågra småbutiker medan vi promeneradevidare upp till det alternativa ochbohemiska Kensington Market. Här gjorde

    både Rebecca och Daniel stora ögon och kommenterade den stora kontrasten motde blygrå skyskraporna som domineratstadsbilden bara några kvarter länge bort.Båda kände sig här mer ”hemma”.

    Trötta fötter, och trötta huvuden efter allaintryck. Nu tyckte jag att det var det dagsatt ladda upp batterierna lite och bjuda pånästa typiska kanadensiska upplevelse. IceCap och Timbits på Tim Hortons—kan detbli mer kanadensiskt än så?

    Med ny energi från fikapausen gjorde vidärefter ett sista ryck och hoppade påspårvagnen upp till Spadina Station.Därifrån vandrade vi längs Bloor St. ochdess trendiga modebutiker bort till fashion-abla Yorkville. Återigen en skarp kontrastmot vad Rebecca och Daniel just sett vidKensington market. Här fanns inte längrenågra coola typer som spontant jammadepå ostämda gitarrer i gatuhörnen, iställetsmattrade de höga klackarna mot trotto-arerna och ansiktena var välsminkade.

    Jag antar att det är just detta som är enstor del av charmen med Toronto. Allaolika neighbourhoods. Hur atmosfären ochbebyggelsen plötsligt skiftar och Torontoblir till en helt annan stad bara någrakvarter bort. En mångfald av intryck, därdet alltid går att hitta något som kan passa alla.

    Självklart finns de så mycket mer jagskulle vilja visa av Toronto. Toronto Islands,St Lawrence Market, museum som AGOoch ROM, ännu fler neighbourhoods somtill exempel Greek Town och Little Italy…listan kan göras lång. Kanske får Rebeccaoch Daniel chansen att en dag återvändatill Toronto och uppleva även några avdessa sevärdheter.�

    Maria Dahlman, Rebecca Rasmussen och Daniel Hormazábal Cortés på CN Tower

    Ice Cap och Timbitspå Tim Hortons—kan

    det bli mer kanadensiskt än så?

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011 � 11

    SWEA OCH JENNY LIND—EN TRADITION SOM FORTSÄTTER -Marie Larsson

    I över ett decennium har SWEA Toronto firat Jenny Lind med enkonsert på St. Lawrence Hall, i Toronto där Jenny Lind uppträddeår 1851.... 160 år sedan.

    Årets vinnare av Jenny Linds stipendium 2011 var sopranenRebecca Rasmussen och hon ackompanjerades av DanielHormazabal Cortes, vinnare av Otto Goldschmidts musik ackompan-je-mang stipendium. Otto Goldschmidt var Jenny Linds ackom-panjatör och sedermera också hennes äkta make. Vi hade ettstämningsfullt uppträdande inför nästan fullsatt hus. Det varinspirerande att se hur många svenskar som slöt upp i dettafirande, Sweor med makar, Svenska Folkdanslaget, SvenskaKyrkan, Svenska Skolan, Svensk Kanadensiska Handelskammarenoch Torontos Honorär Konsul, för att nämna några.

    SWEA Torontos ordförande, Marianne Mannerheim hälsade allavälkomna och introducerade vår Svenska Ambassadör i Kanada,Teppo Tauriainen, som sa några inledande ord. Jenny Linds konsertär en tradition som talar till kärnan av vad SWEA som organisa-tion handlar om, vilket är att sprida svensk kultur och tradition.Ca 7,500 Sweor runt om i världen ger ut donationer och stipendierför cirka 2 miljoner kronor per år för detta syfte. Ganska beundransvärt!

    Rebecca Rasmussen— Soprano, Jenny Lind stipendiat 2011Rebecca har studerat vid Ingesunds musikskola, Stockholm OperaStudio, och Operahögskolan i Stockholm. Hon avslutade sinastudier i våras med en operaföreställning på Svenska KungligaOperan, där hon sjöng rollen som Lisa i Tjajkovskijs "Spaderdam". Sommaren 2010 sjöng Rebecca rollen Tisbe i "Piramo eTisbe" av JA Hasse vid Vadstena-Akademien, till översvallandeberöm: "Rebecca Rasmussen som Tisbe äger denna kväll bådevokalt och på scen, en genombrotts roll att lysa i ".

    Daniel Hormazábal Cortés—Piano, Otto Goldschmidts musik ackompanjemang stipendium 2011Daniel har deltagit i flera musikskolor i Stockholmsområdet ochhar i år avslutat sin grundutbildning vid Kungliga Musikhögskolani Stockholm. Daniel har, i flera år, haft ett intresse för kammar-musik och har spelat många konserter både i Sverige och utom-lands. År 2010 fick han ett gemensamt tolkningsstipendium till-sammans med den svenska sopranen Magdalena Risberg. Han harockså en passion för musik från Amerika och spelar i flera latin-amerikanska ensembler.

    SWEA Torontos stipendiekommmitté mottog i år 41 ansökningar från 12 av Ontarios universitet. Ansökningarna fördelades enligt nedan:

    Queen’s University. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 University of Windsor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 University of Western Ontario . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 Wilfrid Laurier University . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 University of Ottawa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 York University . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4

    University of Toronto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 University of Waterloo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 Brock University . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Carleton University . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Lakehead University . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Ryerson University . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1

    På Jenny Lind konserten, presenterade Marianne Mannerheimstipendierna till de utvalda kandidaterna.

    Keith Brown—University of Windsor—Dramatisk Konst / kommunikation—$ 3000 Keith kommer att tillbringa två terminer vid Högskolan iJönköping, där han planerar att fokusera på sina kommunikationstudier. Keiths stora passion är magi.

    Jesse Cranin—Queens University —Health Studies—$ 1,500 Jesse kommer att tillbringa en termin vid Uppsala universitet, därhan planerar att ta kurser i folkhälsovetenskap (hans studie fokus) och svenska. Han dras till Sverige och Skandinavien pågrund av sin tillgivenhet för innovation inom den offentliga hälso-sektorn.

    Leia Fougere—University of Waterloo —Miljöteknik—$ 1,500 Leia kommer att tillbringa en termin vid Lunds universitet, medett antal tekniska ingenjörsutbildningar med inriktning påsmåskalig hållbarhets utveckling samt ett bredaresamhällsekonomiskt perspektiv.

    Karthika Muthuramu—University of Waterloo —System Design Engineering—$ 1,500 Karthika kommer att tillbringa en termin vid Lunds universitet,med fokus på energi och Gröna ”byggnader”.

    Corey Orszak—York University—Cinema & Media Studies—$ 1,500Corey kommer att tillbringa en termin vid Stockholms universitetför att studera film samt arkeologi.

    Vanessa van den Boogard—University of Toronto—Globala frågor—$ 1,500 Vanessa är en ”Master of Global Affairs student” med en passionför återuppbyggnad efter konflikter och fredsbyggande operationeroch kommer att studera vid Uppsala universitet.

    I egenskap av detta års sammankallande för Jenny Lind kommittén,vill jag främst tacka alla medverkande för många minnesvärdastunder och ett väl utfört arbete. Ett stort TACK till Ulla Dagert,Gunilla Sjölin och Erica Segal som la ner mycket tid och engage-mang och tack till Marianne Mannerheim för allt stöd och upp-muntran.

    Jag önskar er alla en trevlig höst och ser fram emot ett roligt år,med SWEA! Marie Larsson, vice ordförande

  • 12 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011 � 13

  • 14 � SWEA Bladet Toronto Nr 2— 2011

    BÅTLUFFA I STOCKHOLMS SKÄRGÅRD -Karin Kellay

    Stockholms skärgård består av 24,000 öaroch är som ett annat land bara några sjömilifrån Stockholm. Allting är så annorlundaoch så långt från vardagen i en storstad,men nära nog för att bli utflyktsmål för enliten minisemester.

    Denna sommar hade jag hade tillfälle atttillsammans med min syster och hennessvägerska utforska hur det skulle vara attbåtluffa i skärgården och med bara en rygg-säck kliva ombord på skärgårdsbåtarna somdagligen går till och från de större ochmera bebyggda öarna.

    Det var inte lätt att välja de öar som skullepassa vår tre dagars båtluff. Vi bokade ettvandrarhem på Möja. Vi gjorde misstagetatt köpa pass för ett bolag, Cindarellabåtarna, och insåg senare att samma passinte gällde på alla båtar. Informationen påturistkontoret på Strandvägen var bra menkunde ha givit oss lite mera information omdetta.

    Vår Cindarella båt avgick kl. 10.30 frånStrömkajen på Strandvägen. Vi hade packatlätt, men garderat oss med regnkläder,varm tröja och ordentliga skor. Vilken skönkänsla att släppa vardagen och bara se vadsom väntar sig de närmaste tre dagarna.

    Båtresan tog lite under fyra timmar. Vipasserade genom Hassellunden ochVaxholm där fler passagerare klev på ochbåten blev snart full. Vi satt på däck ute ifriska luften så att vi kunde fotografera denotroligt vackra naturen i skärgården. Jaghade en sjökarta och markerade öarna allteftersom de passerade. Grinda, Gällnö,Sollenkrok, Stavsudda och ett par små öartill såg vi innan vi lade till vid Möja. En del

    öar var små med bara ett par klippor,kanske ett träd och ibland en enda stuga.De större öarna såg intressanta ut och mankunde se små och stora sommarstugor somskymtade bland klippor och träd.

    Möja har fast bebyggelse och vår båt ladetill i Berg, enav hamnarnapå Möja. Visatte på ossryggsäckarnaoch klev av iden lilla ham-nen där detlåg småfiskestugor.Där fannsockså en litenaffär och vinoterade att vikunde köpamat till frukostnästa dag. Vivandradeuppför backenmed betandefår längs

    dikesrenen. Ibland fick vi gå åt sidan för attsläppa fram trehjuliga motorcyklar.

    Till slut upp-täckte vi vårtvandrarhemuppe på enkulle. Det varingen sommötte oss ochvi var lite fun-dersamma omvi bara skullestiga in. Efteratt ha gåttigenom enkaramellbutikoch klivit entrappa upp hit-tade vi ett rummed vårtnamn på dör-ren. Efter etttag kom en kvinna och undrade om vi hadehittat våra lakan och handdukar. Betala kanni göra imorgon sa hon. Man behövde inganycklar att komma in i vårt vandrarhem, inteens sent på kvällen. Efter det vi hade gjortoss hemmastadda, promenerade vi ned tillden lilla affären i hamnen för att köpa kaffeoch lite annat. Vi ville sitta ute på balkon-gen och koppla av och beundra den vackrautsikten.

    Lite senare på dagen gjorde vi oss lite finaoch gav oss iväg till restaurang Pärlan. Här iskärgården kan du äta svensk mat som dukanske har längtat efter, som strömmings-flundra, sill av olika slag och annan rejälhusmanskost. Det var trevligt att efter enlång och händelserik dag bara sitta och ätagott. Kvällen var varm och skön men manmåste ta på sig en sjal eller tröja lite senareeftersom havsluften började bli lite kylig.

    Nästa morgon vandrade vi runt i byn. Möjakantas av en del små byar och välbevaradehamnar som tillsammans ger ön en speciellskärgårdskaraktär. Trots att det bara finns300 bofasta, finns det en skola med 46elever i klasserna 1-9. Kyrkan skulle dennamorgon ha en loppmarknad och även serveravåfflor med jordgubbar och grädde. Det kanman ju inte missa så vi promenerade dit. Enliten kör sjöng gamla sommarvisor tillmusik. Vi såg oss omkring efter dessaunderbara våfflor men hörde av en dam attvåffeljärnet hade gått sönder. Det fannskaffe och kakor men vi hoppade över detför att göra oss i ordning för båten somskulle ta oss till Finnhamn.

    Finnhamn är en mycket vacker ö. Här kanman promenera och njuta av naturen, fiska

    från bryggor och klippor, bada eller hittaditt eget lilla smultronställe. Där liggeräven ett stort hus från 40-talet som nuanvänds som pensionat och vandrarhem.Efter en lång vandring på ön hittade viCafé-Krogen och bestämde oss for att ätalunch. Vi kunde sitta ute och se på båtarnasom for förbi. Här åt vi strömmingsflundraserverat på knäckebröd. Det var den bästaströmming jag smakat och med ett par glasöl till ville vi inte lämna denna idyll.

    Karin Kellay, syster Gunnel Nyman, hennes svägerska Ulla Mörk.

    Skärgårdsbåt på väg till Möja

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011 � 15

    Senare med hjälp av starkt kaffemåste vi tyvärr ta avsked ochkliva på båten tillbaka till Möja.

    Denna lite mindre båt tog oss tillLångvikshamn, vilket var perfekteftersom Wikströms fisk-restaurang ligger där och vi hadebokat tid kl. 19.00 för att ätamiddag. Vi gick tillbaka till vandrar-hemmet och det var skönt att taav sig vandrarskorna och barasitta ett tag på altanen med ettglas vin. Med de bästa klädernavi kunde hitta i våra ryggsäckarklädde vi upp oss till middag påVärdshuset där vi åt en så godfisksoppa.

    Kvällen började närma sig sitt slutmen vi hade hört att det var dans lite längreupp i backen. Naturligtvis promenerade vidit för att se hur man roade sig på ön.Dansen hölls i en bygdelokal, precis somjag kommer ihåg från barndomen, menmera folk som stod och hängde utanföristället för inomhus. Orkestern spelademusik från 60-talet och vi dansade literock’n roll innan vi lämnade dansen tillungdomarna.

    Nästa dag hade vi planerat att åka tillSandhamn men på grund av en komp-licerad tidtabell var vi tvungna att ta vårtbagage med oss på båten och åka tillSandhamn via Stockholm. Sandhamn ären stor ö som består av sand med avbrottför glest bebyggda urbergskullar och engles tallskog som har fäste i den magra jorden. Det finns ett nätverk av stigar somleder till havet och de långa vita sand-stränderna. Vi promenerade runt i alla

    intressanta turistaffärer.En affär erbjöd sig attförvara våra ryggsäckar iett hörn så att vi skullekunna gå omkring ochutforska det lilla samhället.

    Vi åt en sen lunch pådet populära Värdshusetoch maten var otroligtgod. De som serveradeoss var mycket vänligaoch glada. Hamnen ärstor och många läggersina segelbåtar här.Sandhamn hållervärldens störstakappsegling varje årunder första helgen i juli

    månad. Tävlande från olika länder deltar.Sandhamn är också båtfolkets jet-setställe. Vi promenerade omkring i byn, tittade in på det lilla museet och tog sedanen sidoväg för att smaka på de berömdaseglarbullarna på Sandhamns bageri.

    Innan båten skulle gå till Stockholmlyssnade vi, med en öl i handen, på enliten pop-grupp som spelade vid hamnen.Vilket lyckat slut på vår båtluffarfärd!�

    Finnhamn

    KLAS OLSSON

    1407 Yonge Street, Toronto, Ontario, M4T 1Y7 416-924-0900

  • SOMMAR PROJEKT ”SPREAD TREES NOT AIDS” I SYDAFRIKA

    16 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 20011

    Jesse Cranin intervjuades av MarianneMannerheim och Barbro Westin

    Jesse Cranin, en av SWEA Torontos stipendiater,kommer att studera i Uppsala första terminen2012. Uppsala universitet erbjuder kurseri ”Public Health” som inte erbjuds avQueen’s University där han påbörjar sitttredje år i höst. Jesse läste mycket omUppsala på Internet och sa att han var”blown away” över all positiv informationoch att det verkar vara en stad somvälkomnar utländska studerande medöppna armar. Under sin termin i Uppsalakommer Jesse att skicka oss korta med-delanden om hans erfarenheter som viantingen publicerar i SWEA Bladet eller iKalendern.

    Jesse Cranin spenderade fem veckor iSydafrika som volontär i ett ungdomsprojektför AIDS utbildning. Vår intervju med Jessevar på engelska eftersom Jesse inte harhunnit lära sig svenska ännu.

    Barbro: I studied pharmacy at UppsalaUniversity so this brings back memories.What courses are you taking?

    Jesse: Swedish language and three healthcourses but also a music course. Uppsalais renowned for its music….

    Barbro: Sounds interesting. I understandthat you went to South Africa this summer.Please tell us about your trip.

    Jesse: Would you like me to focus on thesocial aspect or focus on work?

    Marianne: Let’s focus on work.

    Jesse: The organization LetsStopAids is aToronto based organization. The program iscalled Spread Trees, Not AIDS. With myco-manager, I was in a rural community ina city called Durban, approximately 4-5hours from Johannesburg. We worked with35 youth out of their local health centre.The program included HIV and environ-mental workshops, and leadership. We alsoinitiated a successful HIV soccer basedprogram and gave HIV drills on how to protect you from AIDS.

    Marianne: How were your living conditions?

    Jesse: Culturally we experienced a big difference to Canada. We lived in ruralcommunity and wanted to live as the localsdo. The family of four had a small housewith a metal roof, electricity but no running water. We had to walk 300 metersto get

    water in buckets, which we brought backon our heads.

    Marianne: How did you get involved in thisorganization?

    Jesse: The fraternity “Alpha Epsilon Pi” atQueens posted job opportunities. I appliedin February and I am now a Manager. Ittook four (4) intensive months to preparefor the trip and we were in South Africa for

    seven (7) weeks. It was strictly volunteerwork. The managerial part of the work wasmeeting with partners, doing site visits,analysis, orientations etc.

    A typical day looked as follows:

    The sun rose at 7:30 am, which is whenwe woke up. The first thing we did was togo and fetch water. We had breakfast,brushed our teeth and packed up to leavefor the health centre. It took us 15 minutesto get there.

    The program was based on HIV preventionfor youth, breaking down the stigma andsocial aspects of HIV. The language spokenin this part of Africa is Zulu, but manyspoke very good English, so the studentstranslated to each other. We wanted tohave the students teach the other students.

    In the afternoon, we played soccer andbefore sunset we hosted other teams where“our team” taught the other teams.

    When the day ended we went back to ourhouse to do laundry and take a bath. Welived with a family of four. The childrenwere two and seven years old. Dinner wascooked on a two-burner stovetop. Hot watercame from a hot water heater, but there

    was no running water. As we lived with thefamily we became very close and sharedtheir food. They ate mostly chicken andmeat like pork, beef or goat. The breadcalled “Jeqe” was very good and thick. Ibrought a frying pan from North America,so I could make grilled cheese sandwichessince I am a picky eater. I left the fryingpan behind with the family, which theyreally appreciated.

    Citrus fruits like Naarjties were sweet andtasty. The apples and bananas were goodand for snack you could have sugarcanesthat you peel and suck on.

    Barbro: So, you were living in quite a poorneighborhood?

    Jesse Cranin and his co-manager

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011 � 17

    Jesse: No, not really. Poverty was prevalentbut the ones we met were relatively speak-ing quite OK. There were hardly any cars,lap tops, TVs, etc. but many had cellphones. It was simply a rural community.

    Marianne: How were you received by thepeople in the village?

    Jesse: People were happy and very friendly.We were the only 2-3 white people there.No aggression. Everyone you met said“Sawubona” which means “Hi”. Theyunderstood that we were there to help andthey were not intimidated. We felt welcome.

    Barbro: Were there many kids with AIDS?

    Jesse: Probably, but we did not encouragethe question of whether they had AIDS ornot. It has such a stigma. The populationincident rate I think is 35% AIDS on average.

    Marianne: What was the age group thatyou were working with and were they bothgirls and boys?

    Jesse: The youth that we were workingwith was between 13-20 years old andboth girls and boys.

    Barbro: Were the students HIV tested?

    Jesse: We set up a so-called Rapid TestingBooth for children, which had never beendone before. Confidentiality issues of thetesting had been a problem so many didnot want to get tested. However, we managedto arrange for confidential testing and wehope the nurses will continue to do it oncea month.

    Marianne: Were there many orphans?

    Jesse: Yes, there were many, manyorphans. The wife in the house in whichwe lived was an orphan. Her name wasTshabalala, which means “Forgotten”.

    What I learned was that Love is foundeverywhere in the world. Living in a familywas an amazing learning experience.

    Marianne: Do you think that you achievedwhat you wanted while you were there?

    Jesse: Yes, during our five (5) weeks Ibelieve that we left a mark.

    Barbro: What are you going to focus on inyour future studies?

    Jesse: Study subjects that deals with epidemics. In my third year at Queens, I will study epidemiology, focusing on epidemiological diseases.

    Barbro: Could we ask you to write to usevery month while you are in Sweden?

    Jesse: Yes, I would love to send you shortmessages every month.

    Marianne: A final question. How manyfamily members lived at your place?

    Jesse: All included on the property wasthe grandmother “GoGo” who had six (6)sons and one (1) daughter. They all livedin their own little houses, but on the sameproperty.

    Marianne: Did you pay any rent to thefamily?

    Jesse: Yes, I paid 600 Rand for the fiveweeks, which equals to approximately$85.00 and a lot of money to them.

    Marianne: Did the husband and wife havea job?

    Jesse: Yes, they were lucky. The husbandworked as a security guard and the wifeworked as a cook at the daycare. Perhapsnine (9) out of ten (10) people are unem-ployed. A very bad situation. Marianne andBarbro thanked Jesse for this interestinginterview and congratulated him on hisachievements. �

  • 18 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011

    EN NORRLÄNNINGS ÄVENTYR I SÖDRA SVERIGE -Barbro Westin

    Ja som sagt, norrlänning som man är dras man alltidhem till sina rötter när man åker till Sverige. Vi haren stuga vid kusten utanför Örnsköldsvik och dit harvårt resmål varit sedan vi flyttade till Canada för 30år sedan. Detta år beslutade vi oss för att bilagenom hela Sverige med slutmål stugan uppe iNorrland.

    Vi flög med Air Canada till Köpenhamn där vi hyrdeen bil. Vårt första stopp var Halmstad för att hälsapå Kerstin och Thomas Nilsson som flyttade tillbakafrån Toronto till Sverige för ett par år sedan. Kerstinvar väldigt aktiv inom SWEA och ordnade mångafina programaktiviteter. Vi saknar henne!

    Kerstin och Thomas bor strax utanför Halmstad, såväl i bilen i Köpenhamn ställde jag in den medhavdaGPSn på deras adress och trodde att vi skulle åkaöver bron till Malmö och därefter upp längst kusten.Så blev det dock inte utan vi upptäckte snart att vivar på väg mot Helsingör för att sen ta färjan övertill Helsingborg. GPSn visste säkert att vi var tröttaefter flygresan och att vi behövde en sömntur på färjan…

    Vi blev väl omhändertagna av Kerstin och Thomasoch fick se grunden till deras nya hus som skall byggaspå tomten där de nu bor i sitt vinterbonade

    Barbro Westin och Kerstin Nilsson

    Badrummet på Kosta Glashotell

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2 — 2011 � 19

    sommartorp. Vi var djupt imponerade över de strikta svenskareglerna för husbygge.

    Nästa dag körde vi genom Småland med sikte på glasbruken. Vihade bokat rum på Glashotellet i Kosta. Det är ett fantastiskthotell. Väldigt mycket var av glas (förståss!!!). Varje korridor ihotellet var smyckat av Kosta Bodas egna designers. Vi bodde i vingendesignad av Ulrika Hydman-Vallien. Efter en länge efterlängtad spabehandling satte vi oss ute vid poolen och beställde in en PinaColada. Mmmm!! Innan middagen satte vi oss i baren där t.o.m.barstolarna var av glas. Vi hade köpt ett paketpris med allamåltider inkluderade och maten var utsökt.

    Vår färd gick sedan vidare genom Smålands-skogarna och efter enövernattning i Märsta körde vi till Norrland. Junivädret var strålandeoch vi hade en härlig tid med min gamla mor Dagny uppe i våranstuga i Långroudden utanför Örnsköldsvik.

    På väg tillbaka till Köpenhamn åkte vi på småvägar längs kustenmed sikte på Öland, där vi inte varit sen bron byggdes. Öland ären jättefin ö. Vi bodde på ett hotell som hade Sveriges störstawhiskykällare till min mans glädje. Öland är så pittoreskt medväderkvarnar och får överallt.

    Våra sista semester-dagar spenderade vi i Skåne. Vi åkte runt påÖsterlen och stannade till i Kivik och Brantevik men varkenSweorna Agneta Nilsson eller Maude Vännman var hemma. Vistrosade omkring i Ystad och letade reda på Mariagatan därHenning Mankells ”Kurt Wallander” bor. Kurt var inte hellerhemma… Vem som bor på Lurendrejaregränd, kvarteret Sorgenfri,har jag ingen aning om men kan tänka mig flera….

    Resan genom Sverige var en upplevelse för oss båda och vi görsäkert om det ett annat år. �

    Baren på Kosta Glashotell

    ”Kurt Wallanders” hus i Ystad

    Lurendrejaregränd i YstadVäderkvarn på Öland

  • 20 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 —2011

    Vänjer man sig vid att flytta, om man flyttatmycket? Man blir naturligtvis skickligareatt planera en husförsäljning och arrangeraflytten och man drar sig till minnes hurproblemen problemen löstes och blir duktigareatt undvika tidigare misstag.

    Den andra sidan av "vänjer man sig", fram-står nog för de flesta som mindre positivt.

    Att lämna sitt hem som man trivts så bra i.Den fina kontakten med vänner ochgrannar. Allt fungerar så bra efter några år.Varför måsteman flytta? Ärdet verkligennödvändigt?Man vill bromsa.Varför måsteallt förändrasstup i kvarten?Förändringar ärväl något somde flesta äldrehar problemmed. De yngreser det oftasom en utmaning.Förmodligenett enklare ochmer positivtsätt att se det på.

    Alla dessaförändringarhar vår familjupplevt genomatt flytta åttagånger varav tre tog oss över Atlanten medtre barn och hundar. Vi har varit lyckligtlottade då det mesta har ordnat sig till detbästa. Med hårt arbete, vill jag tillägga.Nya skolor och lärare, nya läkare, nya vän-ner och nytt hus. Listan är längre än så. Vihar utvecklats till en global familj. Attalltid försöka trivas bäst där vi är just nu,har hjälpt oss alla.

    När vi lämnade storstadens brus och flyttadeupp till landet norr om Toronto, blevmånga av våra vänner mycket förvånade.De flesta hade nog alltid sett oss somstorstadsbarn.

    Eftersom vi alltid älskat djur och naturblev det tillfälle för oss att pröva på hurdet är att verkligen bo på landet, där vägeninte är upplyst på kvällen, där man haregen brunn med riktigt gott vatten, där träden

    ska ansas och man är riktig jordnära. Vitrivdes väldigt bra och det blev en härligmotsats till ett mera stressat stadsliv. Minman pensionerade sig och vi hade flera år iett lugnare tempo. Det låter väl helt under-bart eller hur?

    Men, våra tre fina och omtänksamma barnhade andra planer för oss! De bad osstänka framåt. "Vad händer om någon av erblir sjuk" Hur ska ni kunna sköta den storatomten och huset? "Vore det inte skönt att

    skaffa något mindre mer praktiskt, som ärbara att låsa, när ni åker runt och hälsarpå alla barnbarnen". Tänk så kul att varatillbaka i storstaden igen. Ni kan gå påteater, dricka kaffe på uteserveringarna,lära känna nya, spännande människor.Barnen var mycket positiva och entusiastiska. Det smittade av sig!

    Vad har hänt. Det var plötsligt ombyttaroller. Vi brukade ju vara de som bestämde(nåja när de var yngre). Nu var det vår turatt lyssna på våra barn!

    Att sälja huset blev ju den första åtgärden.In med alla mäklare som arbetade iområdet verkade relativt smärtfritt. Det skanog gå fint. Jag arbetade själv somfastighetsmäklare i början av nittiotalet.Lite anade vi vad som skulle hända.Samma vecka vi satt upp vårt hus tillförsäljning, kraschade marknaden. Många

    minns det nog med skräck. I stan kundeman ju sälja, men på landet......Mångaegendomliga spekulanter dök upp ochtycktes inte ha bråttom att göra sin rund-vandring. En del trevliga och artiga personervar ute på sitt söndagsnöje att få lite idéeroch se hur andra möblerar. Ja, allt somkan göra en säljare tokig.

    Tio månader senare såldes huset tack ochlov, till ett helt underbart par med en litenpojke som heter Thomas, precis som vår

    son. Vi har lite kon-takt med de nyaägarna och de älskarhuset och alla vackraträd på tomten. Manborde ju strunta ivem som bor där,men sanningen är,att där man trivts villman ha någon somkänner på samma sätt.

    Ja, men det var jubra att det var gjort!Så då är det ju baraatt sälja saker, gebort och slänga. Vadman glömt, var ju attallt som inte passadein i huset" kastadesin" i vårt tredjegarage. Man vet juinte när man kan fåanvänding för något,speciellt när man borpå landet! Den ena

    kassen efter den andra fylldes med kläder,husgeråd, elektronik, leksaker och såmycket annat som jag tack och lov harglömt. Det blev 52 stora svarta säckar somgick till Frälsningsarmén plus alla dekläder jag sparat med ursäkten att "detkanske blir modernt igen". En av våra döttrarmed allvar i blicken förklarade för mig attdet syns alltid, hur snyggt plagget än är,att det är hundra år gammalt. Där gick denillusionen!

    Vi bestämde oss på ett tidigt skede att inteha en "garage sale". Ibland ställde vi sakervid vägen. Första gången stannade en bildirekt och plockade upp allt utom ett parskidor. Resten gavs till grannar och vänner.Barnen hade redan plockat ut vad de villeha. Så en dag stod vi där med de möbleroch ägodelar vi tycker bäst om.

    DET BLEV DAGS ATT FLYTTA IGEN, NÄR DEN YNGRE GENERATIONEN TOG ÖVER - Birgitta Westin

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2— 2011 � 21

    Ottawa nästa! Vår yngsta dotter med manoch barn bor i vår huvudstad. Vi bor nufem minuter från varandra. Närhet till ett av våra barn ingick i barnens plan att placeraoss väl.

    När flyttbilen stängt sina dörrar och vi medbävan såg våra ägodelar och minnen lämnahuset, tittade vi på varandra med glansigblick och sa "Det här har vi klarat av såmånga gånger". Det var dags att samlaihop hunden och katterna, som nu intehade några möbler att gömma sig under ivårt tomma hus.

    Efter en lång och påfrestande flyttdagbestämde vi oss för att bara köra utanförToronto för att fortsätta till Ottawa nästadag. Så katterna satt i sina små burar ochjamade ikapp med vår bordercollie i mitten.Vilket gäng vi var! Vi tog in på ett hotellsom tillät hundar. Vi antog att katter ocksåvar välkomna. Påföljande dag stod vi såsmåningom utanför vår dotters och svärsonshus. Det skulle bli vårt hem tills dess attvår nya bostad var klar att flytta in i.

    Den första tiden hittade vi ingenting. Flerasaker var försvunna eller var det så att vigivit bort dem eller kanske fanns de i för-varingsrummet. Vi turades om med attminnas rätt. Vi visste att det är vanligt attlida av temporär minnesförlust när man

    flyttar och när man får barn. Vi tröstadeoss med att nu satt vi i vårt nybyggdahem, där allt fungerar och allt är fräscht.Städningen är ett minimum, det vill sägaatt det skulle vara, om inte katterna ochhunden hårade så mycket.

    När vi någon gång får mer flyttenergi, (vi ärförklarligt nog allergiska mot flyttkartonger)planerar vi att sortera förvaringsutrymmet ikällaren. Kanske vi får ihop ytterligaresäckar till Frälsningsarmén! Nåja, någraklänningar spar jag kanske, man vet jualdrig....

    Nu har vi bott i Ottawa i snart två år. Blevdet som vi hoppats? Var det värt allt besvär?

    Svaret är ja. Vi har hamnat i en underbarstad med lite under en miljon invånare. Vihar fått många nya vänner. Vi bor mycket

    centralt. Det mesta ligger inom tio minuter,till och med skidklubben i Gatineau. Viälskar att spela tennis och tar oss dit pånolltid. Min häst Sophie har mött nya vänneri ett stall strax utanför Ottawa. Jag riderhenne ett par dagar i veckan. Det känns såskönt att få njuta igen efter alla flyttnings-bestyr.

    Ibland vill man vandra längs den vackraRideaukanalen. Det finns en härlig promenadvägnedanför Parlamentet, där man vandrarlängs Ottawa River. ByWard market lockarmed allt från grönsaker till stickade vantar.Den varma årstiden är helgerna packademed människor som njuter av allautekaféer och restauranger. Sommaren ärväldigt varm och det är alldels förskräckligtkallt på vintern. Ottawa lär vara världenstredje kallaste huvudstad. Men, som tuffasvenskar klarar man av det mesta.

    Det ska bli mig ett stort nöje att få visa ervår huvudstad när ni kommer till Ottawaefter SWEA Torontomötet i maj nästa år.Då blommar tulpanerna som bäst.Tulpaner, som skänks varje år av Hollandsom tack för hjälp under andra världskriget.

    Ja, kära Sweor, man kanske måste lyssnapå sina barn trots allt!�

    Ottawa lär varavärldens tredje kallastehuvudstad. Men, somtuffa svenskar klararman av det mesta.

  • 22 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 —2011

    EN MIDSOMMARAFTON MED EVA GABRIELSSON -Cathrin Wållgren-Olsson

    Det var ett högst annorlunda sätt att firaMidsommar på, men icke desto mindreintressant och trevligt!

    Den 24 juni 2011, bjöd franska skolan iToronto i samarbete med svenska konsulatetin till midsommarfest. Ingen mindre änarkitekten, författaren, aktivisten, feministenoch tillika Stieg Larssons livspartner ochkollega, Eva Gabrielsson, var kvällenshuvudgäst.

    Till det facila priset på $25, bjödsdet inledningsvis på bubbel och mingelföljt av ett intressant samtal mellanEva Gabrielsson och författaren ochbokförläggaren Anne Collins, vilketdärefter följdes av mer mingel,diverse snittar, vin och kaffe samtmöjligheten att köpa ett signerat exav Eva Gabrielssons senaste bok”There are things I want you to knowabout Stieg Larsson and me” (svensktitel: ”Millennium, Stieg och jag”).

    Liksom många andra bokklubbar, haräven vår grupp i SWEA öst lästMillenium-triologin om allas vårhjältinna Lisbet Salander och henneskaotiskt händelserika liv, om journa-listerna och samhällskritikernaMikael Blomkvist och Erika Bergeroch alla andra synnerligen udda figureri denna Millenium-sagas sensationellasuccé. Fortfarande återkommer oftavåra diskussioner till vissa delar ochpersoner ur Stieg Larsson-böckernaspersongalleri på våra regelbundnabokträffar. Det är inte för inte att defick sådan genomslagskraft. Det ärnågot visst med böckerna, de är merän bara några vanliga kriminalromaner.Starka känslor väcks till liv när manläser dem. En ilska och frustrationbubblar upp inombords över samhälletsorättvisor och man förvandlas stundvistill en pånyttfödd idealist som vill gesig ut och kämpa på barrikaderna,gärna tillsammans med denna högstintelligenta, orädda, och i samhälletsögon, missanpassade Lisbet Salanderi spetsen.

    Det finns ingen tvekan om EvaGabrielssons inverkan och indirektadelaktighet i böckerna, även om honbestämt hävdar att det var StiegLarsson som skrev böckerna ochingen annan. Men de mångabeskrivningarna av Stockholms

    miljöer, är enligt Gabrielsson direkt tagnafrån hennes mångåriga research omarkitekten Per Olof Hallman, Stockholmsförsta stadsplansdirektör. För att spara tidpå research, fick Stieg Larsson kort ochgott använda sig av detta material iMillenium böckerna. Dessutom anser jagatt vissa paralleller kan dras mellan denintelligenta, rättvisetänkande rebell som

    påträffas i Salander och Eva Gabrielssonsjälv. Det finns m.a.o. en känsla i böckernaav att Stieg Larsson varit starkt influeradav Gabrielssons närvaro och stöd vid för-fattandet.

    Under intervjun med Eva Gabrielssondenna midsommarkväll, framkommer enbild av en lugn, klarsynt, jordnära kvinnasom verkar ha ´landat´, åtminstone till viss

    del, efter all uppståndelse kring deninfekterade arvstvisten mellan henneoch Stieg Larssons far och bror,Erland och Joakim Larsson.Skriverierna har varit många, långaoch mer eller mindre angenäma.Enligt svensk lag är hans far och brorde juridiskt rättmätiga arvtagarnaefter Stieg Larsson. Många har dockifrågasatt det moraliskt riktiga i attGabrielsson inte fått ta del av arvet,då hon och Larsson levde och arbetadeihop i hela 32 år. De ingick förvissoaldrig i ett äktenskap, då Larsson påså vis ville skydda Gabrielssons identitetbl.a. gentemot de nynazistiskaextremister han som journalist undermånga år arbetade för att motverka.

    Då Larsson hastigt gick bort i en hjärtattack vid 50 års ålder, fannsheller inget testamente skrivet.Gabrielsson hävdar dock att hon intelängre är bitter och att hon till attbörja med heller inte hade för avsiktatt publicera en bok om hennes livtillsammans med Stieg Larsson. Detbörjade som dagboksanteckningar,som någon rekommenderat henne attbörja skriva som en slags terapi efterLarssons död, men som sedan resul-terade i en bok. Gabrielsson påpekardock att den inte var ämnad för att fåmedhåll eller sympatier för sin versionav det kontroversiella efterspelet efterhennes livspartners bortgång.

    Själv ser jag nu fram emot att läsaGabrielssons ”There are things I wantyou to know about Stieg Larsson andme” och huruvida det blir en fjärdebok efter Larssons ”Luftslottet somsprängdes”, förblir än så länge engåta.

    Boken ”There are things I want you toknow about Stieg Larsson and me”�

    Boksignering av Eva Gabrielsson; Lena Glaes-Coutts,Camilla Forsberg-Samelko, Cathrin Wållgren-Olsson

    Midsommarmingel på Franska skolan i Toronto, sponsrat av bl.a. svenska konsulatet

    Eva Gabrielsson intervjuas av Anne Collins

  • SWEA Bladet Toronto Nr 2— 2011 � 23

    VÅNDAN AV ATT FLYTTA ”HEM” IGEN -Gun Hammarstedt

    För snart fem år sedan stod vi helt plötsligtinför ett beslut om att flytta till Kanada.Min man hade fått ett erbjudande om etttre års kontrakt på det företag han arbe-tade på (Carlsberg). Beslutet att flytta varinte så svårt, vi hade länge pratat om attdet vore roligt att få möjligheten att boutomlands några år och barnen var i ”rätt”ålder för att kunna åka iväg, Hanna fyraoch Oscar åtta.

    Min man flyttade över i januari 2007 ochefter mycket hus letande hittade han tillslut ett hus i Oakville som vi kunde hyra. Imars samma år kom då jag och barnenefter. Jag hade redan innan flytt tagit kontaktmed SWEA och fått något mail av BarbroWestin som hälsade att jag var välkommenoch lovade att höra av sig när vivar på plats. Det tog inte mångadagar innan jag hade träffatmånga trevliga svenskor inärområdet och barnen träffadeen hel del svenska kamrater. Närvåra tre år började närma sig sittslut så fick min man förfråganom vi kunde tänka oss att stan-na i ytterligare ett och ett halvtår och det behövde vi inte ensfundera på, klart vi ville! Menäven denna tid sprang snabbtförbi och det blev dags att flytta”hem” igen. Fast det som varhem kändes inte längre likahemma och det var helt plötsligtinget litet familje-äventyr vi skulle ut påutan flytt tillbaka till ”verkligheten”. För detvar lite så det kändes. Att flytta tillbaka varsvårt, mest av allt för mig även om övrigafamiljen också har haft sina ”ups anddowns”. Jag vet inte hur många tårar jagfällde under våren, skulle jag lämna allamina underbara vänner, mitt hus som jagtrivts så bra i, Oakville som var så hemmaför mig. Nej det var verkligen en jobbigperiod. Det kändes så definitivt på någotsätt att lämna allt även om jag vet att vi kom-mer att komma tillbaka och hälsa på ochvem vet kanske vi en vacker dag flyttar tillbaka.

    Nåja, när det började närma sig avfärd togdet praktiska arbetet med att organiseraallt över lite och jag lyckades se framåt liteistället för att grotta ned mig i allt förmycket självömkan. Det är ju mycket somska ordnas i samband med flytt. Vi hadevarit i Sverige på mars lovet och eftermånga visningar hittat ett hus ute på lan-det utanför Malmö. Så nu skulle allt prak-tiskt med husköp, flyttfirmor, skolor,försäkringar mm lösas. Helt enkelt är detinte att försöka ordna med något innan

    man flyttat tillbaka. När man inte har ettaktivt personnummer så klarar man sig intelångt i Sverige. Att teckna en försäkring fördet nya huset visade sig t ex vara en storutmaning. Men med lite tålamod och godhjälp från svärföräldrar på hemmaplan sålöste sig det mesta. Men visst känns detlite konstigt när min man 43 år gammalblev tillfrågad om han inte kunde tecknamobil abonnemanget på sin pappa…

    Sista tiden i Kanada bodde vi i ett nästanhelt tomt hus då våra möbler skeppadesiväg lite i förväg. Jag tog farväl av minakära väninnor och grät floder, igen… atthela familjen utom jag åkte på magsjukaoch att min bil blev påkörd och totalkvaddadgjorde väl inte den sista veckan direkt enklare.

    Väl i Sverige åkte vi ut och tittade på vårtlilla hus, och konstaterade direkt att allt ärså mycket mindre i Sverige; huset, bilen,tvätt och diskmaskin, ugnen (kommeraldrig att få in en stor kalkon i den). Påmåndag morgon trängdes vi med en massaandra ”nysvenskar” på skattekontoret föratt be att få bli svenskar på riktigt igen.Nästa steg var Telia för att koppla in telefon,tv och bredband, och hur lätt var det??Inte alls. Tre veckor senare hade de lyckatsfå fram uppgiften att det inte fanns bred-band framdraget till huset och det somfanns närmast inte hade tillräcklig kraft föratt koppla på oss på utan vi skulle behövagräva ny kabel och punga ut med dryga30000 bara för detta. Det måste finnas ettannat sätt, tyckte maken som redan innanhade sin åsikt klar om Telia. Fler ”intressan-ta” överraskningar blev det i vårt hus.

    När vi fått våra möbler och tillhörigheter,vilket förövrigt gick fantastiskt snabbt ochsmidigt när de väl kommit till Sverige, ochhade börjat komma lite smått i ordning såskriker min man en kväll på mig frånbadrummet,- kom med moppar och

    hinkar… Hitta det i flyttkaoset ni! Duschenhade svämmat över och ungefär samtidigtupptäckte vi att även tvättstugan hade vattenöver hela golvet. Dagen efter kom rörjourenpå besök. Efter mycket testande och literörgastroskopi (ja de skickar faktiskt neden kamera i avloppsrören) så stod det klartatt man ”missat” att ansluta vårt avlopp tilldet kommunala avloppssystemet. Rören mynnade helt enkelt ut någonstans i kantenpå vår garageuppfart. (Där det troligen kommeratt växa väldigt bra framöver, väl gödslat somdet blev.) Fick bli ett par nätter på ScandicMalmö medan de grävde upp vägen och fixadeallt. Ja, ja mycket ska man råka ut för. Nästalilla fadäs var när min man skulle åka ochregistrerings besiktiga sin ögonsten BMWnsom fått följa med från Kanada. Jo då bilen

    var i perfekt skick men den hadeorange ljus i blinkers lamporna somman inte får ha i Sverige. Bara attbyta då tänkte mannen och åkte glattin på verkstan. Men icke att det gickså lätt, det blev till att beställa nyaljus på nätet från USA och hitta enfirma som specialiserat sig på att fixatill ”flyttgodsbilar” som kunde program-mera om ljusen. Ett par veckorsenare hade han äntligen sin bil registrerad och ok att köra.

    Nu har i alla fall livet i ”Lilla husetpå åkern” börjat gå in i vardagslunk.Barnen har börjat skolan och tyckerefter sina första dagar att det verkarhelt ok. Tyvärr kunde vi inte få någonengelsk undervisning till Hanna och

    hur det ska gå för Oscar på engelska lektionernaåterstår att se men de har lovat att de skaanpassa hans läromedel efter kunskap. Vi valdeefter att ha lyssnat till barnens egnaönskemål att inte sätta dem i den inter-nationella skolan i Malmö. De ville hellre gå iden skolan de tillhör geografiskt för att fåvänner i närområdet. Det viktigaste är ju attde trivs så kan vi lösa språket mm på annatsätt.

    Själv är jag hemma ett tag till och ser till attbarnen får en mjukstart i skola mm innan jagska försöka hitta mig ett arbete. Det är ensak som är väldigt annorlunda här i Sverige,ens arbete är en väldigt stor del av ens identitet.Förhoppningen är att hitta ett deltidsarbeteoch på deltid kunna arbeta med min storapassion i livet mat och bakning. Vi får se vaddet blir och jag kanske återkommer med enliten rapport om hur livet ter sig i ”Lilla husetpå Åkern”. Vill bara avslutningsvis tacka allaunderbara vänner i Kanada för att ni gjordevår tid där så fantastisk och inte minst är jagtacksam för SWEA som var inkörsporten tillen stor vänskapskrets. Saknar er alla, krampå er.�

  • 24 � SWEA Bladet Toronto Nr 2 —2011

    VAD GÖR EGENTLIGEN SVENSKA KYRKAN MED SWEAS ÅRLIGA DONATION?

    Svenska kyrkan i Toronto har under många år fått ett årligtekonomiskt stöd från SWEA Toronto. SWEA är en av kyrkansstora bidragsgivare för främjandet av kyrkans arbete inom svenskkultur och tradition. Det årliga bidraget har varierat mellan$3000–$5000. Faktum är att utan detta stöd skulle kyrkan intekunna fortsätta sitt breda utbud av aktiviteter för svenskar iToronto med omnejd.

    Detta med kyrka och religion. Hur ser man på det?Svenska kyrkan i Toronto bedriver, förutom sitt kyrkliga program,ett omfattande arbete för att främja och upprätthålla svensk kulturoch tradition bland svenskar och svensktalande i Toronto. I dettaarbete är det många som söker sig till oss oberoende av sinaenskilda religiösa uppfattningar; man kommer helt enkelt för attman är svensk eller för att man är svenskspråkig. Svenska kyrkanvälkomnar också alla som söker sig till kyrkans verksamheteroavsett samfundstillhörighet eller trosinriktning. Kristna ellerateister, muslimer eller judar, agnostiker eller sökare; alla ärvälkomna och skall känna sig hemma. För oss är det viktigt attta vara på svenskkolonins mångfacetterade och vackra mosaik.

    Under 2010 besöktes våra sammankomster av 4878 personervid sammanlagt 274 olika tillfällen (gudstjänsterna är intemedräknade). Man skulle med andra ord kunna säga att SWEAbekostar ungefär en dollar för varje besök till vårt arbete inomsvensk kultur och tradition.

    Vad gör då kyrkan för den Svenska kolonin?Svenska kyrkan i Toronto är en av de största mötesplatserna försvenskar och svensktalande i Toronto. Till kyrkan söker sig desom vill fira svenska högtider, värna om svenska traditioner och stärka det svenska språket (barn och vuxna).Svenska kyrkan i Toronto främjar aktivt den svenska kulturen ochtraditionen och därför sker all vår verksamhet på svenska.

    Visste du att Svenska kyrkan i Toronto är en icke vinstdrivandeorganisation som ekonomiskt bygger på enskilda personers, företagsoch organisationers bidrag. Personalen består av en heltidsprästtjänst samt två arvoderade tjänster (administratör ochmusiker). Utöver dessa har kyrkan många frivilliga till sitt för-fogande. Notera att Svenska kyrkan i Toronto inte har någonutsänd personal från Svenska kyrkan i Sverige utan församlingenbekostar själv alla tjänster, inkl. prästtjänsten.

    Tack SWEA för att ni gör det möjligt för Svenska kyrkan i Torontoatt fortsätta sitt arbete inom svensk kultur och tradition!

    Anna RunessonKyrkoherde i Svenska kyrkan i Torontowww.svenskakyrkan.ca

    Här följer en kort beskrivning avkyrkans arbete i sin helhet

    Kultur, tradition och social verksamhet• Firandet av Lucia, Midsommar, Valborg och

    Nationaldagen.

    • Påsk- och julbasar.

    • Påskbuffé och köttbullsmiddag (familjemiddag).

    • Filmkvällar i samarbete med Svenska nätverket.

    • Birkas hantverksgrupp.

    • Barnsången: Öppen förskola där vi lär ut svenska sånger,rim och ramsor, räkning och veckodagar. Vi uppmärk-sammar även alla kulturella högtider med barnen.

    • Utfärder (t.ex. till ROM och Anna Tvinnereims café).

    • Kyrkkaffe—’Billigaste caféet i stan!’ med säsongsanpassatfika som t.ex. kanelbullar, våfflor, fastlagsbullar,lussekatter och julgröt.

    • Grillning och svenska lekar i parken bakom kyrkan.

    Kyrklig verksamhet• Gudstjänst varje söndag på svenska enligt Svenska

    kyrkans ordning.

    • Dop, vigsel, konfirmation och begravning.

    • Själavårdssamtal och bikt.

    • Lillbirka – Lär och lek i kyrkan.

    • Första Advent och Påskdagen.

    • Upprätthållandet av våra satellitförsamlingar i Calgary,Vancouver, Ottawa och Winnipeg.

    Övrigt• Svenska kyrkan i To