E R I K K A R L S S O N

JORDBRUKETS FRAMTID

E r i k K a r l s s o n

JORDBRUKETS

FRAMTID

Tal på

Sverges Kommunistiska Partis kongress

18—21 maj 1946

S T O C K H O L M 1946

A R B E T A R K U L T U R S FÖRLAG

Tr.-a.-b. Västermalm. Sthìm 1946

Den rationella storproduktionen har undan för undan trängt ut småproduktionen, hantverket. Det har varit en utvecklingens lag inom näringslivet. Den hantverks­mässiga småproduktionen har inte kunnat hävda sig i konkurrensen. Varför, känner alla till. Storföretagens överlägsna teknik och effektivare produktionsmetoder har obevekligt fällt utslaget till storproduktionens favör. Även om hantverket finns kvar är det hänvisat till en anspråkslös tillvaro på mindre och speciella områden.

Det har emellertid varit en utbredd uppfattning, att jordbruksnäringen härvidlag utgör ett undantag från det övriga näringslivet. Småproduktionen har här an­setts ha helt andra förutsättningar att kunna hävda sig gentemot storproduktionen. Det har t. o. m. funnits de som menat att småbruket har vissa avgörande företrä­den framför storbruket och mer än väl kan hävda sig gentemot detta. Sönderstyckning av större bruknings-enheter och skapandet av nya småbruk har ansetts vara en klok jordpolitik.

Under utvecklingens förlopp har emellertid denna upp­fattning alltmera fått ge vika. Visserligen är småpro­duktionen inom jordbruksnäringen ännu i dag mer be­tydande än inom andra näringsgrenar, men småbruket har köpt sin fortsatta existens till priset av låg lönsam­het och levnadsstandard, lång arbetstid och omänskligt slit för dess utövare. En »klyfta» har uppstått mellan stad och land, en klyfta ifråga om den levnadsstandard som det industrialiserade näringslivet kan ge, å ena si­dan, och jordbruket, där småproduktionen överväger, å den andra. Denna klyfta är emellertid lika mycket en klyfta mellan storbruk och småbruk. »Flykten från landsbygden», som betraktas såsom ett av våra större

inrikespolitiska problem, är framför allt en flykt, från småbruket.

Genom statliga åtgärder har tiotusentals nya småbruk kommit till. Denna jordpolitik anses i dag oklok. Det finns de som menar att staten i stället bör medverka till att mindre brukningsdelar sammanslås till större. Att småbruket i sin hittillsvarande form inte kan upprätt­hållas i längden har nu blivit den förhärskande meningen i svensk jordbrukspolitik. Utvecklingens gång har med­fört att småbruksromantiken tillfogats ett grundskott.

Småbruk och storbruk Det är utvecklingen själv som medfört uppkomsten av

våra dagars bondefråga, som i allt väsentligt är en fråga om småbrukets ställning och framtid. I slutet av förra århundradet var teknik och produktionsmetoder ungefär lika vid storbruk som småbruk. Plog, harv, lie och räfsa var gemensamma redskap och hästen den gemensamma dragkraften vid alla jordbruk. Maskinernas segertåg har i grunden rubbat denna likställighet. Även om små­bruken också mekaniserats har likväl en teknisk klyfta uppstått mellan dem och storbruken, vilken klyfta stän­digt blir större och större. Vid småbruken användes tre gånger så mycket arbetskraft per hektar som vid storbruken. Visserligen är vid de förra den mera arbets-krävande animaliska produktionen proportionellt större än vid de senare. Men enligt professor Nannesons se­naste »Räkenskapsresultat från svenska jordbruk» lig­ger arbetskostnaderna vid småbruk om 2—5 hektar ge­nomsnittligt 79 proc. över vad som kan anses vara nor­malt, vid storbruken däremot 18 proc. under det nor­mala.

Denna tekniska skillnad medför en avsevärd olikhet ifråga om arbetskostnaderna per skördeenhet. De utgör enligt Nanneson, vid småbruk av nämnd storlek 24,4 öre per skördeenhet mot endast 9,3 öre vid jord-

o> a o c» ih

ft cd

es

S fa

>a 13

fa O

"•s

> a io

s

"fa ©

oc

co M O) t - t -

0 0 <M

ffl a iû «o

0 0 IM

t - O

T * O t >

© H fq

rH co t- io

o OS 00" N C Í

S ^ £

fi t í -S

ft

k ft be

¿2 -s fi

«¡ <¡ <í fa

fi

-o

'S "¡> 4) T3

> B 'S ec c3 fi fa

C i

fa ri

to S

M) g '"S Ss ¡e ¡yo d cu > TS sä öS

S g 2 -S

fa <u ea fi Xtl o

ri tí i t M) ¡>>

p&

QJJ :cô

>

t - T)H © co w a M N H

IO 0 0 O OS 0 0 o I a t - m t - in

s o m OJO fi

©3 Ci TJH TJÎ 0 0 (M I M ri a oo a I TH <N rH rH TH

>i co aï t -I t - M H m œ I H N n N N

fi Ä

OJO

>} Xi

a cd w

•O O ci

cd

•° S -fi 9 O 3

• -a OB cd

X Ü . 0 2 o

fH r n ob cô <D i_, •—i •Ö >> £ 2 ocfj ¡> -fi

£ 2 :cä °2

S" 5 5 * > - ffl g

fi > a ojo m â m ^ S3 ^

ffii? g a i T 02 S-i 0) ^ cd <ö cd C Ä 2 SH ft

»cd -3 •O * ft

bruk om 50—100 hektar. Om småbrukens ägare skall betala 4 proc. ränta på det nedlagda kapitalet kan de endast få ut 80 proc. av normal lantarbetarlön som er­sättning för sitt eget arbete.

Småbrukens underlägsenhet och svårigheter kommer också till uttryck på andra områden. Inte minst gäller detta byggnadsfrågan. Även om byggnadskostnaderna är ett problem för alla jordbruk råder dock här en väsent­lig skillnad mellan småbruk och storbruk. Enligt statens forskningskommitté för lantmannabyggnader ligger ny­byggnadskostnaderna, alltså kostnaderna för att uppföra boningshus, ladugård och andra ekonomibyggnader i tidsenligt skick, vid småbruk om 2—5 hektar, cirka 2 V2 gånger över gårdarnas saluvärden. Vid jordbruk med över 50 hektar åker ligger nybyggnadskostnaderna un­der saluvärdet.

Småbrukets huvudsakliga produktion är i allmänhet animalieproduktionen. Även om den är relativt större än vid storbruken är den långt mindre rationell och lönande. Enligt en undersökning av statsagronom Folke Jarl vid Husdjursförsöksanstalten var år 1943—44 mjölkavkast­ningen per ko inom kontrollföreningarna, som nästan bara omfattar större besättningar, 3.554 kg. per år, me­dan den för dem som stod utanför föreningarna, huvud­sakligen småbruken, endast var 2.093 kg. eller inte stort mer än hälften. Skillnaden är en följd av sämre och mindre rationell utfodring, sämre djur och sämre bygg­nader.

Lönsamheten varierar högst väsentligt mellan stor­bruk och småbruk. Enligt professor Nanneson uppvisar småbruken om 2—5 hektar en negativ förräntning eller minus 0,8 proc. Detta under förutsättning att man räk­nar vanlig lantarbetarlön som ersättning för småbruka­rens eget arbete. I gruppen 5—10 hektar är förränt-ningsprocenten plus 2,4 proc. Storbruken däremot upp­visar en förräntning av 6 proc. och däröver. Det bör betonas att professor Nannesons siffror grundar sig på c:a 1.000 bokföringskontrollerade jordbruk av olika stor-

lek och i olika delar av landet, men vilkas resultat anses ligga rätt avsevärt över genomsnittet.

Vi har i vårt land omkring 210.000 småbruk med en areal mellan 2 och 10 hektar. De utgör över 2/3 av alla jordbruk med mer än 2 hektar åker. Dessa jordbruks innehavare kämpar en hård kamp för tillvaron. Ungdo­men söker sig i stor utsträckning till andra yrken. All­deles särskilt gäller detta den kvinnliga ungdomen. Detta är inte att förvåna sig över med hänsyn till småbrukar-hustrurnas omåttliga arbetsbörda. En undersökning år 1940 om könsfördelningen i socknar med mer än 75 proc. jordbruksbefolkning utvisade, att det fanns endast 56 ogifta kvinnor per 100 ogifta män i åldersgrupperna 20 —25 år. För åldersgrupperna 25—30 år var siffran 43.

Småbrukets problem är sålunda en stor och allvarlig samhällsfråga. Underlägsenheten gentemot storbruket är en följd av skillnaden ifråga om mekanisering. Denna skillnad förklarar den ekonomiska skillnaden. Den stora frågan är om småbrukets problem över huvud kan lösas eller om detta helt måste försvinna. Klart är att den kapitalistiska utvecklingen, som ruinerat och trängt un­dan hantverket inom andra näringsgrenar, för småbru­kets vidkommande medför samma perspektiv: ruine-ring, utslagning som tvingar dess innehavare över till lönearbetarnas led. Om inte statsmakterna satt in olika hjälpåtgärder för att bromsa denna utveckling hade sä­kerligen redan stora delar av småbruket försvunnit. Särskilt i samband med krisen på 1930-talet.

Är då utvecklingens gång obönhörlig? Är det svenska småbrukets undergång i det långa loppet ofrånkomlig? Det är den stora frågan i dag. Här bryter sig meningar­na. Vår uppfattning är att småbruket likväl har en framtid men endast under den förutsättningen, att det på ett eller annat sätt kan mekaniseras och i övrigt ratio­naliseras, om det på ett eller annat sätt kan tillägna sig storproduktionens fördelar och komma på mera jäm­ställd fot med denna. Detta är huvudfrågan i svensk jordbrukspolitik.

Familjejordbruket ingen lösning Socialdemokrater och andra föreslår sammanslagning

av småbruk till större brukningsdelar. Man föreslår upprättande av s. k. familjejordbruk om 30—40 tunn­land åker. Av över 200.000 småbruk vill man skapa c:a 100.000 s. k. »bärkraftiga familjejordbruk», vilket inne­bär att 100.000 jordbruk i vårt land skulle försvinna.

Denna väg innebär på visst sätt ett anammande av den kapitalistiska utslagningens väg. Visserligen förutsat­tes här att utslagningen skall ske under samhällets kon­troll och sålunda icke tillåtas få en planlös och förödan­de karaktär. Anhängarna till denna linje förklarar även att de vill bevara en mindre men självständig jord-brukarklass med tryggad utkomst. Man vill hindra att utvecklingen går hän mot enbart storbruk med lönear­betare.

Men betyder då denna linje en verklig utväg? Det tror vi inte. Dessa jordbruk kan nämligen inte bli verkligt rationella jordbruk, som fullt ut kan använda nutida jordbruksteknik och uppnå en arbetsproduktivitet som kan medföra en skälig lönsamhet och bärgning. Särskilt gäller detta på längre sikt. Man får inte glömma att den tekniska utvecklingen inte står stilla.

Låt oss undersöka hur det är ställt vid de c:a 60.000 svenska jordbruk, som går under beteckningen familje­jordbruk och som har mellan 20 och 40 tunnland åker. Det visar sig därvid att dessa jordbruks innehavare rent kalkylmässigt har det något bättre ställt än övriga små­brukare. Samtidigt ger emellertid uppgifterna vid han­den att dessa familjejordbruk är långt underlägsna de större jordbruken.

Om vi jämför dessa familjejordbruk med storbruk om 50—100 hektar, så ligger arbetsförbrukningen vid de förra 11 proc. över och vid de senare 18 proc. under den nor­mala. Man beräknar att en traktor ersätter 5 hästar. Men hur skall då en traktor kunna bli räntabel vid ett familjejordbruk med 2—3 hästar? Man kan möjligen

göra sig av med en häst, men då kan ju traktorns kapaci­tet bara utnyttjas till 1/5.

Förväntningen vid storbruken är avsevärt högre än vid familjejordbruken, vilka visar sig vara klart under­lägsna de större jordbruken både ifråga om arbetsför­brukning per arealenhet, arbetskostnader per produkt­enhet och lönsamhet i övrigt. Enligt Nannesons upp­gifter uppvisar familjejordbruken en förräntning av 5,1 proc. Den är högre i södra Sverge och avsevärt lägre norrut. Förräntningsprocenten i storbruken över 50 hektar beräknas vara 7,4 proc. eller 2,3 proc. högre. Ändå har dessa siffror beräknats med utgångspunkt från en lön till familjejordbrukaren som med 7 proc. över­stiger vanlig lantarbetarlön medan storbondens lön be­räknas till 27 proc. högre belopp.

Till detta kommer byggnadsfrågan. Vid familjejord­bruken beräknas nybyggnadskostnaderna ligga »bara» 92 proc. över saluvärdet, medan de som sagts ligger un­der saluvärdet vid storbruken. Om man f. n. vid familje­jordbruken nätt och jämnt kan förränta det i jordbruket nedlagda kapitalet så kan man givetvis inte förränta byggnader för vilka kostnaderna ligger nära dubbelt över saluvärdet.

Typiskt för familjejordbruken är i allmänhet också att medan de är för små för rationell maskindrift är de å andra sidan för stora för att som regel helt kunna skö­tas med hjälp av den egna familjens arbetskraft. Vid ett sådant jordbruk har man emellertid inte råd att ha fast anställd arbetskraft året om. Ett sådant jordbruk har inte råd med en fast anställd djurskötare. Följden blir att hustruns arbetsbörda blir omåttlig. Man måste likväl anlita annan arbetskraft vissa tider på året, men sådan tillfällig arbetskraft står numera inte att få.

Småbrukens sammanslagning till familjejordbruk kan således inte vara någon utväg för att lösa vårt jordbruks­problem. Vi har härvidlag bortsett ifrån hela frågan om hur en sådan sammanslagning praktiskt skulle kunna genomföras. Skall staten köpa in småbruk allt efter

som de blir till salu och ge dem till andra småbrukare? Hur lång tid tar en sådan reform? En mansålder eller flera? Medan gräset växer dör kon . . .

Kooperativ samverkan Problemet är att skapa en rationell produktion vid

småbruken. Detta förutsätter dels en allsidig mekanise­ring och dels införande av rationellare produktionsme­toder i övrigt. Är detta möjligt? Kan småbruket till­ägna sig storproduktionens fördelar?

Vi tror att detta är möjligt. Maskiner och moderna produktionsmetoder kan användas även vid små arealer, Problemet är att göra dem lönande. Detta kan åstad­kommas genom kooperationen. Om samma traktor an­vändes vid flera jordbruk kan den utnyttjas maximalt och traktorkostnaden per hektar komma ned till den normala. Genom att småbrukarna slår sig samman vid utnyttjandet av den moderna tekniken kan denna bli räntabel. i

Utvecklingen inom svenskt jordbruk under senare år­tionden uppvisar en snabb utveckling av kooperativ samverkan. Den ekonomiska föreningsrörelsen omfattar nu praktiskt taget alla jordbruk. Gemensamma inköp av förnödenheter genom centralföreningarna och gemen­sam avsättning av produkter genom dessa och andra ekonomiska föreningar har betytt väsentliga fördelar för jordbrukarna. Men inte nog med detta. Slakteri-och mejeriföreningar ombesörjer nu också produkternas förädling, vilket därmed upphör att vara ett arbete vid de enskilda jordbruken och förvandlas till industriell produktion vid moderna men gemensamhetsägda meje­rier och slakterier. Jordbruksproduktionen har i hög grad industrialiseras på kooperativ basis.

Frågan står nu om kooperationen kan tänkas utvecklas till nya områden av jordbruksproduktionen. Mjölken förädlas industriellt till smör och ost, men den framstäl-les fortfarande primitivt vid de flesta jordbruk, små-

bruken. Dessa är för små för att i jordbruksarbetet lönande kunna utnyttja den moderna maskintekniken om denna inte användes kooperativt. Gemensam maskinan­vändning, andelsladugårdar och andra former av koope­ration måste därför utvecklas i svenskt jordbruk.

Detta är enda utvägen för småbruket att komma på jämnställd fot med de moderna storbruken i tekniskt hänseende. Tanken på en dylik kooperativ utveckling är inte främmande för Sverges småbrukare. Den ge­mensamma maskinanvändningen har redan här och var fått en viss utbredning. Genom några jämtlandsbönders eget initiativ har vi fått den första andelsladugården i Sverge.

Klart är emellertid att dessa former av jordbruks­kooperation är en aktuell fråga bara för en del av jord­bruken, nämligen småbruken. Vid storbruken lönar sig maskinerna, här baseras produktionen på rationell och lönande användning av maskiner och moderna produk­tionsmetoder.

Den svenska jordbrukskooperationen står sålunda in­för sin andra utvecklingsetapp, som kommer att inne­bära maskinkooperation, ladugårdskooperation och an­dra slag av samverkan. På denna väg kan småbruket rationaliseras och tillägna sig den rationellare storpro­duktionens fördelar. Detta är vägen till lösningen av småbrukets bekymmersamma problem.

Denna tanke vinner alltmera utbredning och intressant är ett uttalande härom av ordföranden i den ekonomiska föreningsrörelsens samorganisation, Sverges Lantbruks­förbund, riksdagsman Gösta Liedberg, som i ett tal i Göteborg nyligen bland annat framhöll:

»Det ä r min bes t ämda över tygelse , a t t m a n ef ter h a n d skall lyckas n y t t i g g ö r a de t e k n i s k a f ramstegen , de mask ine l la h jä lpmedlen även vid de mindre b rukn ingsde la rna . Men det g å r inte i en handvändn ing . Ofta m å s t e jo rden t ä c k d i k a s , s t enbry tas , a r r o n d e r a s först. Ofta m å s t e husen b y g g a s om, fö rbä t t r a s . Och ä n n u of tare m å s t e m a n i en l i ten och m å n g ­faldig s k a l a skapa det samarbete i utnyttjandet av traktorn, självbindaren, lastbilen, skördetröskatn, som man — efter

m å n g a och m ö d o s a m m a uppbyggnadisår — kommit fram till ifråga om mejeriet:, slakteriet, centralförening&n.»

Det är klart och realistiskt. Från andelsmejerier och slakterier till maskincentraler och andra former av koo­peration för att småbruket skall uppnå den rationella storproduktionens fördelar och lönsamhet.

Statens skyldigheter mot jordbruket

Här anmäler sig emellertid stora svårigheter. Inte bara i den meningen att kooperationens utveckling till dessa nya områden kommer att bli småbrukets ensak. Denna utveckling kommer att erfordra mycket kapital, vilket inte småbruken förfogar över. Till detta kommer att jorden vid småbruken ofta måste täckdikas, sten-brytas etc. för att maskiner skall bli användbara. Dessa former av kooperation kommer dessutom att betyda ett långt större ingrepp i nedärvda vanor och tidigare pro­duktionsmetoder än vad jordbrukskooperationen hittills inneburit.

För att kooperationen snabbt skall kunna utvecklas i denna riktning och medföra en rationalisering av små­brukens produktion fordras statens aktiva medverkan. Inte bara ifråga om kapital utan också ifråga om plane­ring och ledning av hela denna verksamhet. Detta måste givetvis ske i intim samverkan med jordbrukarna själva, med deras ekonomiska och fackliga organisationer.

Enligt vår mening bör statens hjälp åt jordbruket koncentreras till en rad grundläggande investeringsåt­gärder i syfte att rationalisera och effektivisera jord­brukets produktion.

Den gemensamma maskinanvändningen utvecklas myc­ket sakta. Detta beror på att den i allmänhet organi­serats i form av små maskinföreningar, där svårigheter uppstått att i bråda tider betjäna alla medlemmar till­fredsställande. Man är allmänt överens om att den bör

organiseras i större skala, i form av maskincentraler med möjlighet att ha många maskiner, fast anställd och kvalificerad maskinpersonal och egna reparationsverk­städer.

Om den gemensamma maskinanvändningen skall vinna snabb utbredning måste staten gå in för att upprätta maskincentraler. Här kan övervägas om inte detta lämp­ligen kunde ske i hushållningssällskapens regi, eventuellt i samarbete med centralföreningarna och kommunerna. Avgörande är såväl frågan om kapital som frågan om ledning och planering. Staten borde också börja tillverka maskiner i egen regi. Många av försvarets arbetsplatser måste övergå till civilproduktion och det borde vara en angelägen statlig uppgift att ombesörja anskaffningen av maskiner för småbruket i erforderlig utsträckning.

Jordförbättringsarbeten är på många håll nödvändiga för att maskinerna skall kunna bli användbara. Dessa ar­beten måste genomföras i stor skala, vilket fordrar stat­lig kapitalinvestering. Enligt statistiska uppgifter be­höver ytterligare 1 miljon hektar av vår åkerjord täck­dikas. Vid småbruk om 2—5 hektar är endast 10,3 proc. av jorden täckdikad medan motsvarande procent för storbruk om 50—100 hektar är 46,1 proc. Av Sverges stenbundna areal skulle 3/4 vara värd att stenröja om man använde maskinella hjälpmedel. Stora avdiknings-arbeten och inte minst igenläggandet av öppna diken i åkrarna är en nödvändig åtgärd.

Markkartering en, den kemiska analysen av jorden för att utröna dess gödselbehov, har på grund av de för små­bruken dryga kostnaderna ännu inte vunnit större ut­bredning. Detta är en synnerligen grundläggande åtgärd för en rationell jordbruksdrift och fordrar statligt stöd.

En bättre fastighetsarrondering måste genomföras. Den särskilt i Dalarna och Norrland vanliga företeelsen att åkrarna är splittrade i olika skiften hindrar maskin­användningen. Genomförandet av en bättre fastighets­arrondering, så att varje gård såvitt möjligt får sin jord på ett ställe, är en särdeles väsentlig sak.

Ladugårdsdriften måste rationaliseras. Som förut anförts är avkastningen per ko avsevärt lägre vid små­bruken. Förutom dåliga byggnader är det framförallt en mindre rationell utfodring och sämre avelsarbete som förklarar den stora skillnaden. De större gårdarna är med i kontrollföreningarna, vars assistenter kontrollerar avkastningen och ger råd och anvisningar om lämplig foderstat. På grund av att medlemskap i dessa förenin­gar blir avsevärt dyrare för småbruken är dessa i all­mänhet inte med. Bättre statlig hjälp till kostnaderna för medlemskap i kontrollföreningarna skulle avsevärt kunna förbättra ladugårdsdriften vid smågårdarna.

Samma sak gäller tjurföreningar, däribland semin-föreningar, där småbruken i allmänhet inte heller är med av ekonomiska skäl. Följden blir att småbrukens boskap blir av sämre slag.

Andelsladugården har blivit aktuell genom några jämtlandsbönders initiativ. Det är uppenbart att den på längre sikt måste bli en utväg för småbruket på alla håll, där andelsladugårdar är möjliga. En ladugård blir av­sevärt mycket dyrare per djur vid ett småbruk än vid ett storbruk. Om andelsladugårdar uppfördes i större antal skulle också byggnadskostnaderna avsevärt kunna ned­bringas genom serietillverkning av byggnadsmaterial. Men andelsladugårdens betydelse är inte bara att söka på byggnadskostnadernas område. Det viktigaste är att man i en sådan ladugård kan organisera en lika rationell utfodring och ett lika rationellt avelsarbete som vid stor­bruken. Genom andelsladugården löses också frågan om att lätta arbetsbördan för småbrukens kvinnliga arbets­kraft, vilket som bekant är ett av de allra största pro­blemen.

Jordbrukets forsknings- och försöksverksamhet måste få utökade resurser. Viktigast är kanske att forsknin­gens och försöksverksamhetens rön verkligen föres ut i levande livet, och inte bara till storbruken utan också till de små gårdarna.

Yrkesutbildningen måste avsevärt förbättras. Modern

maskinteknik och rationella produktionsmetoder ställer långt större anspråk på arbetskraften inom jordbruket. Den nuvarande yrkesutbildningen är både bristfällig och av otillräcklig omfattning. Ekonomiska skäl lägger hin­der i vägen för småbrukets ungdom att skaffa sig en till­fredsställande utbildning. Staten bör tillförsäkra jord­brukets ungdom en högvärdig utbildning i sitt yrke.

Landsbygdens bebyggelse måste planeras. Som orsak till landsbygdens avfolkning anföres ofta enformigheten, att ungdomen saknar nöjen och förströelse och framför allt att man saknar städernas bekvämligheter ifråga om bostäder, sociala och kulturella institutioner. Vi tror i likhet med många andra att hela detta frågekomplex på lång sikt inte kan lösas på annat sätt än genom att skapa verkliga jordbrukssamhällen på landsbygden. Vi måste gå tillbaka till den gamla tidens bybebyggelse men i en ny form. Bybebyggelsen skulle underlätta lösandet av många frågor: samlingslokaler, bättre kommunikationer, sko­lor, vatten och avlopp m. m.

Denna bybebyggelse borde redan nu bli ett riktningsgi-vande perspektiv för lösandet av landsbygdens byggnads­frågor. Kring maskincentralen och andelsladugården borde dessa jordbrukssamhällen växa upp och inga hin­der finns för att sådana jordbrukssamhällen skulle bli mindre trevliga och välbeställda än övriga tätorter.

Avgörande för hela denna omläggning av jordbruks­driften är frågan om planeringen. Denna måste bli en statlig angelägenhet. Här fordras en planering inte bara ifråga om uppförandet av maskincentraler och andels­ladugårdar, genomförandet av jordförbättringsarbeten, en bättre fastighetsarrondering o. s. v. Även själva pro­duktionen bör planeras. Den bör planeras regionalt med en viss specialisering av vissa slag av produktion till områden där förutsättningarna för ifrågavarande produk­tion är de bästa.

Planeringen av jordbruksproduktionen bör även ha till syfte att utöka marknaden för jordbrukets produkter. Jordbruksproduktionen bör avsevärt kunna utvidgas.

Det beräknas att det svenska jordbruket behövde produ­cera för ytterligare 100 miljoner kronor grönsaker, frukt och bär. Odlingen av lin och hampa, oljeväxter och koks-agys bör kunna utvidgas väsentligt. Vi är ännu inte självförsörjande med matfett. Höjningen av svenska folkets levnadsstandard kommer att betyda en ökad livsmedelskonsumtion. Jordbrukets marknadsproblem är därför inte så invecklat som många föreställer sig om blott en riktig planering genomföres som systematiskt ut­vidgar jordbrukets möjligheter att producera de varor som det svenska folkhushållet behöver.

Planeringen bör även ta sikte på att hjälpa småbru­ken. Produktionsinriktningen vid dessa är ännu mycket ensidig, särskilt i Norrland. En relativt större produk­tion av kött, fläsk, ägg men även tekniska kulturer borde kunna ge småbrukens utövare avsevärt större inkomster och kunna medföra ett bättre tillvaratagande av arbets­kraften. Småbruket borde tillerkännas en viss förmåns­rätt ifråga om produktion som mest lämpar sig för små­bruket.

Rättvisa åt landsbygden Det finns de som menar att frågan om att skapa bättre

förhållanden åt jordbrukets utövare och bättre förhål­landen för landsbygdens folk i allmänhet framförallt är en fråga om att åstadkomma rättvisa mellan land och stad. Jordbruks- och landsbygdsbefolkningens uppgift anses framförallt vara att tillkämpa sig en »rättvisare andel av den gemensamma kakan». Priserna på jord­brukets produkter anses vara orättvist låga varigenom jordbrukets utövare erhåller en orättvist låg ersättning för sitt arbete. Landsbygdens skolor, vägar och andra kommunikationsmedel är sämre. Dyrortsgrupperingen ifråga om skatter och löner betraktas såsom det mest markanta uttrycket för de bestående orättvisorna mel­lan land och stad.

Schematisk bild av täckdikningsplog under arbete.

a) B onde förbundets politik.

Ett politiskt parti i vårt land, bondeförbundet, har gjort frågan om landsbygdens missgynnade ställning till sitt programmatiska underlag och till sitt speciella och huvudsakliga agitationsärnne. Det betraktar sig självt som landsbygdens enda förespråkare och alla andra par­tier som »stadspartier». Partiet har också numera an­tagit namnet »Landsbygdspartiet — Bondeförbundet».

De ekonomiska fakta om svenskt jordbruk, som förut anförts, ger belägg för att bondefrågan inte är en pris­fråga, som bondeförbundet vill göra den till. Med nu­varande priser, som för övrigt ligger betydligt över världsmarknadens, är det rationella storbruket fullt lön­samt och kunde betala den anställda arbetskraften bättre löner. Däremot är det sant att det består en inkomst­klyfta mellan småbrukets utövare och inkomsttagare in­om andra näringar. Denna klyfta är dock, som förut

påvisats, lika mycket en klyfta mellan småbruket och det rationella storbruket.

Kan denna klyfta elimineras på prisvägen ? Nej! Det är en illusion om man tror att priserna på jordbrukspro­dukter skulle kunna höjas så att småbruken bleve ränt-abla. Detta inte bara med hänsyn till prisnivån på världsmarknaden, vars inverkan givetvis kan begränsas genom gränsskydd. Men en sådan höjning av priserna skulle antingen medföra en så stor höjning av levnads­kostnader och löner för övriga grupper att svensk ex­port bleve omöjlig eller medföra en sådan sänkning av levnadsstandarden för dessa övriga grupper sorn de i egenskap av den stora majoriteten aldrig kan tvingas acceptera. Dessutom skulle en dylik prispolitik medföra orimliga vinster för den rationella storproduktionen in­om jordbruket.

Hur prisförhöjningar för övrigt ställer sig för olika grupper av jordbruk kan illustreras av den i vår avslu­tade uppgörelsen om jordbrukspriserna. Jordbrukarna erhöll i stort sett vad de begärt i höjd ersättning till jordbrukets arbetskraft, eller 125 miljoner kronor per år. Uppgörelsen utlöste starkt missnöje bland småbönderna, särskilt i Norrland. Detta berodde på att blott en tred­jedel av summan kom på höjning av mjölkpriset. Mjöl­ken är småböndernas främsta avsättningsvara men rege­ringen ansåg sig inte kunna ge hela summan på denna enda produkt. Vad som erhölls på övriga produkter var emellertid av mindre betydelse för småbrukarna.

Regeringen ställde frågan till lantbrukets underhand­lare om de ville vara med om att ge en del av summan till enbart de mindre jordbrukarna i form av procent­bidrag på mjölken. Detta avböjdes av underhandlarna. De gick in för lika höjning på alla produkter för alla. Med påföljd att de större jordbrukarna fick proportio­nellt mycket mer än de små.

Alla bönder har inte gemensamma intressen. Detta gäller inte bara kooperationens fortsatta utveckling. Högre priser blir till högst olika nytta. Med den av-

slutade uppgörelsen är än en gång fastslaget att storbön­dernas intressen ännu är utslagsgivande inom jordbruks­organisationerna och särskilt bondeförbundet, vilket parti i huvudsak leder den ekonomiska och fackliga jord­brukarrörelsen.

Bondeförbundets prispolitiska linje bestämmes av att högre priser för en storbonde, med allsidig och rationell produktion, betyder att han med större framgång kan konkurrera med andra näringar om arbetskraften och uppnå bättre resultat. Rent taktiskt innebär den att man med hänvisning till just småbrukens otillfreds­ställande lönsamhet kan motivera högre priser och sam­tidigt samla alla bönder på en front.

Som lösning av småbrukets problem är emellertid denna linje en utopi. Det faktiska förhållandet är att botide förbundet, trots att det är ett bondeparti, saknar ett verkligt jordbrukspolitiskt program. Det saknar nämligen ett program för at t lösa småbrukets problem, som är den svenska bondefrågans huvudsak.

Partiet lever högt på sin propaganda att landsbygden är eftersatt i ekonomiskt och socialt hänseende. Allt är sämre på landsbygden — inkomster, bostäder, vägar och kommunikationer, skolor och social omvårdnad. Detta förklaras bero på att stadsbefolkningen tillskansat sig »privilegier» på landsbygdsbefolkningens bekostnad och att statsmakterna fört en orättvis politik gent emot landsbygden. Partiets socialexpert, professor Wahlund, framhöll nyligen att rationaliseringen för små­brukets vidkommande inte kunde medföra några större resultat inom överskådlig framtid. Han såg vägen till »rättvisa» i en bättre socialpolitik samt högre priser och större produktionsstöd.

Naturligtvis finns det orättvisor mellan land och stad. Dyrortsgrupperingen ifråga om löner, skatter och sociala förmåner är ett otympligt och orättvist verkande system. Det bör avvecklas. Den statliga socialpolitiken har ibland gett städerna större fördelar än landsbygden. Men landsbygdens problem är likväl inte främst ett rätt-

"viseproblem utan en fråga om att utveckla dess närings­liv, främst jordbruket, och ge detta ny teknik, högre produktivitet och bättre lönsamhet.

b) Samarbete mellan arbetare och bönder.

Hur detta är möjligt har i det föregående belysts. Bon­deförbundet har ingen linje härför. Dess taktik, att ställa bönderna i motsättning till arbetarna, är olycklig inte minst för böndernas del. Arbetarna utgör majori­teten av landets befolkning. Det finns heller ingenting som säger att arbetare och bönder har motsatta och oför­enliga intressen.

Låt oss ta prisfrågan. Småbrukets problem kan inte lösas på prisvägen. Å andra sidan är det en ren osanning att arbetarna är motståndare till varje priskrav från böndernas sida. Under vinterns aktioner mot högre mjölkpris stöddes böndernas krav i den kommunistiska pressen. Arbetarpartierna är överens om gränsskydd för jordbruksprodukterna. Under den tid som jordbru­ket behöver för sin rationalisering måste olika prispoli­tiska åtgärder vidtagas. Arbetarna är infe motstån­dare till detta.

Men prisfrågorna bör också tas upp i ett större sam­manhang. Varför bara tala om priserna på mjölk och kalvkött? Varför inte ta upp frågan om priserna på maskiner, redskap, gödselmedel, kraftfoder och annat som en bonde måste köpa men också priserna på skor, kläder och allt annat som både bonden och arbetarna måste köpa? Priserna på dessa varor är lika viktiga för bonden som priserna på de produkter han har att sälja. För båda grupperna är mjölkpriset väsentligt men ännu väsentligare är vad båda grupperna betalar för de indu­striprodukter de båda måste köpa. Monopolkapitalet bedriver en hutlös prispolitik, vilken liksom mellanhän­dernas breda vinstmarginaler bör bli föremål för en ge­mensam aktion av både arbetare och bönder.

Arbetare och bönder borde enas om att genomdriva en effektiv priskontroll som nu endast finns ifråga om jord-

bruksprodukter. De bör också kunna enas om att ut­forma de sociala reformerna så att de verkligen medför en radikal omdaning av den sociala omvårdnaden på landsbygden. Bättre och rättvisare folkpensioner, stat­liga barnbidrag, bättre sjukvård m. m. kan ge landsbyg­dens folk bättre förhållanden. Inget skäl finns för denna befolkning att motsätta sig arbetarrörelsens efterkrigs-program, som syftar till att dels genomföra sociala re­former och dels undergräva monopolkapitalets ställning i samhället.

Arbetarrörelsens organisationer bör samarbeta med jordbrukarnas. Det ligger i storkapitalets intresse a t t arbetare och bönder bekämpar varandra, men detta är till stort men för båda dessa arbetande folkgrupper. De borde enas kring en konstruktiv jordbrukspolitik och för en reformering av samhället i övrigt. Alltsedan arbetar­rörelsens början har det varit de privilegierade herre­männens taktik att hetsa bonde mot arbetare och om­vänt. De motsättningar som finns •är till stor del konstruerade och kan övervinnas. Det bör vara en strä­van inom såväl arbetare- som bonderörelsen. Detta är kommunisternas linje.

Mot den linje för jordbrukets rationalisering, som vi ovan framfört, riktas ofta den invändningen att kom­munisterna eftersträvar jordbrukets kollektivisering ef­ter ryskt mönster. Vi föreslår inte upprättandet av kollektivjordbruk. Vi utgår ifrån läget i vårt eget land. Vi föreslår endast en utveckling av de former för jord­brukskooperation och rationell drift som Sverges jord­brukare själva, om också ännu i liten omfattning, kom­mit in på.

Vad vi här föreslagit gillas också av många som inga­lunda tillhör eller ens sympatiserar med det kommunis­tiska partiet. Dessa förslag grundar sig kort och gott på den uppfattningen att endast en bättre teknisk ut­rustning och modernare produktionsmetoder kan lösa småbrukets problem, som berör ungefär en miljon av vårt lands befolkning. Vi anser inte att småbruken be-

höver försvinna, men vi tror heller inte att de i längden kan upprätthållas utan en grundläggande omläggning av deras produktionsmetoder.

* .. *

Jordbruket kallas vår modernäring. Från dess led har Sverges arbetarklass rekryterats, som byggt upp vår högtstående industriella produktion. Denna den svenska bondeklassens kapitalinvestering i uppbyggan­det och utvecklandet av vårt moderna näringsliv och samhälle pågår ännu genom att årligen tiotusenden ar­betsföra armar tillföres industrin från jordbruket. Med denna sin insats av mänsklig arbetskraft, det värdeful­laste av allt kapital, har den svenska bondeklassen, ut­över sin gärning som livsmedelsproducent, gett en ovär­derlig tribut till vår samhällsutveckling.

Det är ett livsintresse för landet att vår jordbruksnä­ring bibehålies. Den behöver emellertid nu kapital, inte i form av arbetskraft men i form av pengar, maskiner, utrustning. Dess utövare borde ha all rätt att kräva detta som en kompensation och för att genom en ratio­nell nydaning av jordbruksproduktionen uppnå en rned övriga samhällsgrupper likvärdig levnadsstandard. Det är statens skyldighet att medverka härtill.

För att detta skall bli verklighet fordras att den sven­ske arbetaren och bonden finner varandra och enas kring en ny jordbrukspolitik och i samfälld strävan skapar bättre levnadsbetingelser för både landsbygdens och städernas arbetande folk.

Pris 25 ôre