LITTERÄRGESTALTNING

Bollnäs Folkhögskola, Svenska 3. HT15.

GESTALTA, BERÄTTA INTE!”SHOW, DON’T TELL”

BERÄTTARNIVÅ: Anna är ledsen

NIVÅ 1: En tår faller nedför….

NIVÅ 2: Anna torkar ögonen med skjortärmen…

NIVÅ 3: Anna torkar kinderna med den redan blöta

skjortärmen (här insinuerar du dessutom att hon

varit ledsen länge)

NIVÅ 4: Kompakta, grå moln ligger som en filt över Annas

inre, och piskar ett oförsonligt regn över hennes

väsen. (Metafor, liknelse och besjälning höjer

abstraktionsgraden)

BERÄTTARNIVÅ: Världen är en otäck plats.NIVÅ 1: Tidningarna berättade om en svart dag i

världen. NIVÅ 2: Hemskheter i öst, ohyggligheter i väst.

Historiskt och nu. I andra och i mig. (vagheten i

språket gör att texten faktiskt blir mer exakt).

NIVÅ 3: Mörka orosmoln tätnar över världsalltet;

förkunnandes sin hårda dom över de som levde då

och de som lever nu: ”historiens destruktivitet

upprepar sig! Knäböj för det oundvikliga!”

(Besjälningen skapar ett hotfullt angrepp som

ytterligare stärker informationen.)

NIVÅ 4: Franz Kafka?

Åke Holmberg om Stockholm i Ture Sventon, privatdetektiv (1948):

”Drottninggatan i Stockholm är en lång och smal gata, som ligger ungefär mitt i staden. Där går trafiken i en ständig ström. Man förstår, att det måste vara bekvämt att ha sitt kontor där. Och man förstår, att det måste vara alldeles särskilt lämpligt för en privatdetektiv att ha sitt kontor vid den gatan. Då är han alltid mitt bland allt som händer och sker.”

John Ajvide Lindqvist skriver om Blackeberg i Låt den rätte komma in (2004):

”Blackeberg. Man tänker kanske kokosbollar, tänker kanske knark. ”Ett anständigt liv”. Tänker tunnelbanestation, förort. Sedan tänker man inte så mycket mer. Bor väl folk där, som på andra platser. Det var ju därför det byggdes; för att folk skulle ha någonstans att bo. Ingen naturligt framväxande plats, nej. Här var allting indelat i enheter från början. Folk fick flytta in i det som fanns. Betonghus i jordfärger, utslängda i grönskan. När denna historia utspelar sig har Blackeberg som ort existerat i trettio år. Man skulle kunna tänka sig en pionjäranda. Mayflower; ett okänt land. Ja. Föreställa sig de obebodda husen som väntar på sina människor. Och där kommer de! Tågande över Tranebergsbron med solsken och visioner i blick. Året är 1952. Mödrar bär sina små på armen eller kör dem i barnvagn, håller dem i handen. Fäder bär inte på hackor och spadar, utan köksmaskiner och funktionella möbler. Förmodligen sjunger de något. Internationalen, kanske. Eller ”Se vi gå upp till Jerusalem”, beroende på läggning. Det är stort. Det är nytt. Det är modernt. […]

Bara en sak fattades. En historia. I skolan fick inte barnen göra specialarbeten om Blackebergs förflutna, eftersom det inte fanns något. Jo. det var något med en kvarn. En snuskung. Märkliga gamla byggnader nere vid vattnet. Men det var länge sedan, och utan relation till det närvarande. Där trevåningshusen står nu, fanns förut bara skog. Man var utom räckhåll för det förflutnas mysterier; hade inte ens en kyrka. En ort med tio tusen invånare, utan kyrka. Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck. Det förklarar till en del hur oförberedd man var.”

Emile Zola om Paris i Thérèse Raquin (1867):

”I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du Pont-Neuf, ett slags smal, mörk korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med gulaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettas en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen, är svart av smuts. Under vackra sommardagar, när en stekande sol bränner gatorna, faller en vitaktig dager från de smutsiga rutorna och släpar sig bedrövligt fram över passagen. Fula vinterdagar, dimmiga morgnar kasta rutorna endast mörker över de klibbiga stenhällarna, smutsigt, otrevligt mörker.”

Åsa Anderberg Strollo om Hornstull i Bryta Om (2007):

”Minna går före in i porten på Drakenbergsgatan 16. Hemmadoften slår emot dem redan på entréplan. Den blir svagare ute på loftgången, men den finns där också om man luktar. Den kanske har bitit sig fast i läskbackarna, i skräpet och i all bråte som genom åren har samlats utanför ytterdörren. - Vi fick ett nytt brev idag om att grannarna klagat igen. - Nu? Minna nickar. Sen sparkar hon hårt på dörren samtidigt som hon trycker in dörrnyckeln – det är tricket för att man ska kunna låsa upp utan att bryta nyckeln. Smart. Hyresbolaget skulle älska att få åtgärda problemet. Det- och alla andra problem och skador i lägenheten. Om de bara visste. Men över den här tröskeln har inga besiktningsmän eller ens områdets vaktmästare släppts in sedan Minnas mormor flyttade in när huset byggdes. Det är bäst så”.

Wole Soyinka om Abeokuta, Nigeria, i Aké Barndomsåren (1981):

”Mellan vänstra sidan av prästgården och skolgården låg – Fruktträdgården. […]Det var bara Trädgårdsmästaren, som ibland delade med sig av frukterna till den lilla gruppen hängivna granatäppledyrkare, och även den minsta lilla klyfta förde oss tillbaka till de bibliska berättelsernas illustrerade värld. Granatäpplet var Drottningen av Saba, uppror och krig, Salomes lidelse, belägringen av Troja, Salomos lovsång över skönheten. Denna frukt med sitt stenhårda yttre öppnade Ali Babas skattkammare, lockade fram anden ur Aladdins lampa, slog an på strängarna på den harpa som gav David förståndet åter, delade Nilens vatten och fyllde vårt pastorat med rökelse från Jerusalems dunkla tempel.”

Don DeLillo skriver om Manhattan i Spelare (1977):

”Distriktet var en avspärrad zon. Genom böljande skikt av regn såg han det för första gången. Det var avskilt från resten av staden, liksom staden själv hade planlagts för att dölja det som låg omkring den, det vilda landskapets samtycke till ett bryskt förfall. Distriktet blev ständigt mer inåtvänt, hemligare, en ockult pengateologi som kröp allt djupare ner i sin egen ådrade marmor. Investerare tjänade och hamstrade. Ingenjörer schamponerade valven. I den innersta kryptan hördes historiens ymniga puls, ett system och en rit som överskuggade tecknen på de mänskliga sinnenas närvaro.”

P. A. Fogelström om Stockholm i Mina Drömmars Stad (1960):

”Pojken drömde. Staden väntade.”

August Strindberg om Stockholm i Röda Rummet (1879):

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjar bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan vinterns snö gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal – och allting sågo de! […] ”Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig

över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger.”

Stefan Lindberg – Södermalm (2008)

Med kvarten kvar till sena Aktuellt ringer Jörgens syrra från Åsögatans höjder och undrar om

ett set japanska filéknivar kan vara en lämplig sextioårspresent till en far som aldrig ätit/aldrig

kommer att äta rå fisk. Ska man kanske slänga in en ostronkniv och ett par meter belgiskt

matlagningssnöre när man ändå håller på? Hon frågar om hon stör. Jörgen vill inte erkänna att

han ligger på köksgolvet och onanerar i bara strumpor och Quiet Riot-T-Shirt och svarar

därför nej. Bra, säger systern och övergår till att rättfärdiga sitt och sambon Thomas beslut att

varje morgon sitta fyrtiofem minuter i bil till Iors och Tindras nypedagogiska dagis ute i

Nacka. Jörgen börjar resignerat (en sån här dag till på tidningen och…) föra den slutna

handen upp och ner längs det nu halvhårda organet, men tyvärr – bilden av Anna

Valdsoolook-aliken nere på Nära Dig bleknar. Tydligen har ett annat föräldrakooperativ

förhört sig om Iors avdelning kan tänka sig att bryta sig ur den nuvarande verksamheten och

göra gemensam sak kring friluftsbiten. Systern tvekar; särskilt som hon på omvägar fått veta

att förfrågan kommer från ett kooperativ som gräver ner alla kantiga saker i en skogsdunge

och beströr platsen med torkade humlor. Tycker Jörgen att det är too much? Thomas (vill ha

tillbaka Alien III) tycker inte det.

Frågor till denna novell:

1. Vilken bild av Södermalm presenterar Lindberg i denna korta novell? Vad tänker du att han tycker om platsen?

2. Vilka medel använder han för att skapa denna bild? Vad i novellen får effekt?

3. Kan man drista sig till att påstå att Lindberg faktiskt vill kommentera hela vårt moderna samhälle? Hurdå, i så fall?

4. Novellen använder sig av överdrifter för att skapa humor, satir och kritik. Vilka överdrifter hittar du och vilken effekt får de?

5. Novellen saknar helt styckesindelning. Hela texten liksom rasar fram utan paus. Långa, uppbrutna, meningar varieras med några få mycket korta sådana. Vad blir effekten?

Ann Jäderlund om oktober i Tidsdikt: oktober:

Varför talar människorna

Trädet som har många

enskilda blad

kastar sin skugga

mot väggen

Alla bladen rör sig milt

Färgerna exploderar

Allting är kyla

Alla strålar sprängs

och rusar upp

i luften

Alla partiklar

är verkliga

i syret atmosfären

Athena Farrokhzad om attacken i Malmö i No Pasarán – Till Malmös antifascister:

Säg något om torg som får oss att samlas

Säg något om självförsvar som inte kan bestraffas

Säg något om rörelse som förvandlar oss till många

Säg något om historia som inte kommer att upprepas

 

Säg något om strid som alltid måste utkämpas

Säg något om seger som inte gör oss till hjältar

 

Säg något om förmåga som ger oss efter behov

Säg något om kålsupare som aldrig ska passera

Birgitta Trotzig om den gravida fru Gontzelia, 17 år, i Barbara, 1964:

”I slutet av januari fann prästfrun i Sandby, Barbara Gontzelia, att det måste vara så att hon var havande. Och det måste vara så att hon redan var i fjärde månaden av sin väntan: vid midsommartid skulle hennes och herr Abrahams första barn födas. Det gick nu inte längre att se förbi att det var så det förhöll sig: vid midsommartid skulle barnet, hans och hennes, komma till världen, det var hon som skulle föda det. Då var det som om inne i henne ett mörker sänkte sig. Hon stod i gavelkammaren och såg ut genom det låga fönstret som vette mot öster, mot havet – och över havet tätnade den kalla vinterskymningen, hjärtat slog tungt och hårt, med ens ömmande blodöverfyllt inne i det kväljande dunklet. Vinterdunklet: alla bäckar frusna, alla källor kvävda under grå is. Hon lyfte nu de smala nariga flickhänderna mot tinningarna och höll sig för pannan (som var hög, vit och buktig som ett litet

barns) och stirrade ut mot det mörknande havet, havet som stod svart som bly bortom ängsmarkerna. Och hon förstod inte var mörkret i henne kom ifrån. Men det var där.”

Ernest Hemingway skrev på en servett vad som fortfarande kallas för

världens kortaste berättelse. Här talar vi isbergstekniken Deluxe:

”Till salu: babyskor, aldrig använda”

RORSCHACH – VAD SER DU?

På Wikipedia kan man läsa:

”Rorschachtestet är ett så kallat perceptuellt kognitivt personlighetstest som utvecklades av den schweiziske psykiatern Hermann Rorschach i början av 1900-talet. Testet består av en serie bilder med nonfigurativa, symmetriska bläckplumpar, där testpersonen får i uppgift att berätta om vad bilderna föreställer. Tanken med testet är att man i bläckplumpen projicerar material från sitt undermedvetna. /…/ Testet har mött kritik av många, bland annat av Lennart Sjöberg, professor emeritus i psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm. I artikeln "Vad är det för fel på Rorschachtestet?"[1] kritiserar han testet på flera punkter. Kritiken riktar sig bland annat till avsaknaden av normer inom testet – upp till 80 procent av fullt normala personer kan genom testet klassificeras som psykiskt sjuka skriver Sjöberg.

Det finns emellertid mycket forskning numera som stöder användningen av Rorschach. Sigvard Lingh (2007) har skrivit en översikt av denna forskning i Psykologtidningen. Ytterligare diskussioner finns på Rorschachforum (2007).”

Testa det själva: