Svensk Idrot tsforskning nr 4 • 1999 -y&r*

Idrott och genusregimer

Täflan är lifvet! Sr titeln pä en av de senaste historiska idrottsavhandlingarna och denna titel, den gammal­dags stavningen till trots, är gångbar än idag för att beskriva mentaliteten i såväl samhälle som ,drott.(1) Da­gens politiskt korrekta idrottsdiskurs framhäver emellertid att idrott kan vara sa mycket mer an tavlmg Id­rott kan var allt från elitinriktad verksamhet till rekreativa promenader i skog och mark, halsbrytande ka-notpaddlingar i livsfarliga forsar eller medveten träning av kroppen med målet att bl, godkänd , den skon-hetsfixerade kroppskulturen eller att uppnå hälsa och välbefinnande.

« m «Idrotten tycks ha många själar. Idrottsdiskursen associerar också till något bra, roligt och nyttigt! (2) År idrotten inte detta har något fel be­gåtts och detta fel kan och skall rät­tas t i l l Utbildning, rätt ledarstil och medveten didaktik är botemedlet. Den organiserade idrottens baksidor i form av doping, sporööering, kom­mersialisering, utslagning och ska­dor är ur ett rent ideologiskt per­spektiv egentligen avarter som inte har med idrotten i sig att göra utan något som går att avhjälpa. (3) Ut­förs idrott rätt blir den bra! Idrotten beskriven på detta sätt är både poli­tisk och ideologisk.

Idrott som kulturellt fenomen

Naturligtvis kan idrotten vara både rolig, bra och nyttig för stora och små sedd med möjlighetsglasögonen, men lyfter man på förlåten av ideo­logiska brösttoner, visar det sig att idrott inte kan vara något i sig i be­märkelsen något en gång allom givet utan idrott är något som blir til l i mö­tet mellan människor, regelverk och den specifika historiska, kulturella och samhälleliga situationen. Det är då rätt meningslöst att påstå att id­rott skulle vara bra eller dålig i sig. En fotbollsmatch kan vara en njut­ning och nöje att beskåda och delta i men kan också utgöra dess raka mot­sats. Vad idrott borde vara går att de­finiera utifrån normativa utsagor men dessa säger inget om den prak­tiskt utövade idrotten i föreningar och klubbar runt om i landet.

Likaså är det svårt att säga vad som är idrott. Ibland verkar det som om idrott skulle kunna vara liktydigt med att röra på sig, enligt en del de­finitioner (4). Men en skogsprome­nad blir idrottsmotion för gemene man, först då denna skogspromenad genomförs i syfte att förbättra kon­ditionen eller utförs med klocka i hand, stegräknare eller pulsmätare.

Birgitta Fagrell

Idrottshögskolan %å •V-

rv

* ' ' . «

Fysisk träning genom grävning i po­tatislandet får epitetet idrott endast om samma muskelgrupper sätts un­der press i gymmet. Idrott är alltså en kulturell konstruktion som måste utförs på ett i förväg överenskom­met sätt för att få benämnas idrott. Fysisk aktivitet kan således ibland inordnas under idrott, men kan lika gärna vara en aktivitet utan någon som helst koppling öll idrott.

Vad idrott är bestäms av situationen och en intressant fråga i samman­hanget blir vad och vem som formar dess mening. En inte helt oväsentlig följdfråga blir då också vad som inte kan utgöra idrott, eftersom en alltför vittomspännande definition av id­rott förlorar all kulturell mening och innebörd. Om idrott kan vara det mesta som har med fysisk aktivitet att göra kommer begreppet öll slut att bli en ideologisk floskel

Idrott - en reglerad social praktik

Ett sätt att undvika urvattningen av begreppet idrott är att undersöka idrotten uöfrån dess meningsbäran­de dimension. Ordet prakök har bli­vit en allt mer vedertagen term i det­ta sammanhang. (5) Prakök kan de­finieras som en uppsättning regel-styrda handlingar. Idrott kan då sä­gas vara en social prakök i så motto att den lyder under givna regler och utiörs enligt en väl etablerad praxis. Då v i träder in på en av idrottens " arenor" vet v i hur vi skall uppträda.

Utan någon direkt eftertanke udör vi de små rörelseritualer som ingår just i den idrottens prakök och som också visar andra att vi öllhör eller är väl införstådda med denna prak­ök. Vid starten på moöonsspåret småjoggar vi , mjukar upp kroppen lite grand, kollar klockan och springer iväg med ett målmedvetet uttryck. Inför skidturen i spåret kol­lar vi det rätta glidet genom några raska fram och bakåt rörelser med vardera skidan och inför jympapas-set ställer v i oss snällt och väntar på instruktörens tecken på att v i skall börja medan v i "tänjer" lite lätt. Kroppen vet hur den skall bete sig. Endast tönten kommer i fel kläder och springer åt fel håll eller beter sig olämpligt på annat sätt och avslöjar att han eller hon inte knäckt koden.

I den diskursiva idrottspraköken (den reglerade talhandlingen) upp­repar vi fraser eller uttryck som hör idrottsspråket öll. Idrottens tal be­står således av en uppsättning regel-styrda talhandlingar som likt grodor "hoppar ur munnen" i form av väl­kända fraser och idiom. (6) (Lyssna på sportreferat eller sporöntervjuer!) Några har lärt sig hantera denna id­rottsliga sociala och diskursiva prak­ök redan med modersmjölken och andra via socialisaöonen i skola och förening.

En del idrottspedagogikforskare menar alltså att idrott och idrottens logik, måste betraktas och analyse­ras som en uppsättning reglerade sociala praköker som på olika sätt möter och tar öl l vara på olika soci­alt reglerade behov hos individen. (7) Jämför Bourdieus habinisbe-grepp) Denna ansats innebär att id­rotten ses som en uppsättning hand­lingar styrda av gemensamma över­enskommelser människor emellan. Ibland är dessa skrivna for kvinnliga utövare, ibland endast för manliga. Dessa överenskommelser utgör den

Svensk Idrot tsforskning nr 4 > 1999 - t e -

meningsbärande koden i verksam­heten och denna kod måste accepte­ras av både nya och gamla utövare för att verksamheten skall fungera. Att inte göra sitt bästa, ge upp innan matchen är slut eller att totalt tappa humöret i boxning, lämna planen av ilska eller öppet bryta mot reglerna är exempel på sådana oacceptabla handlingar. Att byta sida för att motståndarna är underlägsna och behöver förstärkning eller kräva att reglerna ändras under pågående match är omöjligt inom en "socialt reglerad idrottsprakök" utan att det medför vissa konsekvenser. (8) Om handlingar udörs som inte är accep­terade inom idrottens prakök fram­står dessa som onormala, avvikande eller pinsamma. Den kvinnliga id­rottsutövaren bör inte ta över allö^ör burdusa manliga sociala och diskur­siva praköker och den manlige utö­varen gör bäst i att inte ta efter de kvinnliga prakökema. De som tyck­er att själva grundvalarna i id-rottsprakökema är felaköga, konsö-ga eller meningslösa måste söka sig bort från verksamheten eller undvi­ka att hamna i idrottsfamiljen, trots alla gemyöiga inviter. Individen socialiseras in i idrotten

genom att lära sig hantera de idrotts­liga prakökema. Detta sker i skolans obligatoriska idrottsundervisning och inom den organiserade idrotten. Skolan och idrottsrörelsen har före­nat sig i ambiöonen att få individen att ta ansvar for sin hälsa genom att, åtminstone på ett teoreöskt plan, på­visa vad som menas med en aköv fy­sisk livssöl. (9) Budskapet är att fy­sisk akövitet är nytögt och att idrott är roligt Trots detta släppar folk och degar framför TV, äter felakög kost och blir fetare. Det är något som inte stämmer. Varför förstår inte folk hur roligt och nytögt ett fysiskt akövt liv är? Den redan frälste som menar att den som inte idrottar Öllhör en oupplyst skara som lätt kan omvän­das, har emelleröd inte rikögt för­stått logiken i samspelet mellan de socialt reglerade prakökema och de socialt reglerade behoven

Så socialiseringen öll idrott kan 8 motsatt effekt om gapet mellan prakök och sociala behov är för stort Individer slutar eller upphör med sitt idrottande eller väljer att stanna utanför den idrottsliga ge­menskapen trots alla påtryckningar. Det måste alltså finnas en stor grupp

människor vars "socialt reglerade be­hov" inte överensstämmer med id­rottens "socialt reglerade praköker". Ingen ideologisk retorik i världen kan släta över denna grundläggande problemaök. Det finns inte, och kommer heller aldrig att finnas nå­gon idrott for alla, om idrotten på det praköska planet (handlingens plan) allönr ensidigt styrs av prestaöon, hälsism och kroppsfixering medan man på idéplanet trycker på upple­velse, gemenskap och demokraö. Ek-vaöonen är svår att lösa for den grupp människor som inte utan vi­dare kan sätta likhetstecken mellan dessa två led. Det verkar som om det lusöyllda i fysisk akövitet, den kitöande upplevelsen av den ovissa utgången i en utmanande situaöon eller den trevliga och härliga upple­velsen i att vara delakög i något ge­mensamt, kan Öllfredställas på andra sätt än inom organiserad idrott och hälsoinriktade moöonsaköviteter.

Idrotten sedd ur det sociokulturella perspekövet får också öll följd att mrskning inom området idrott och utbildning i idrott, både inom skola och högskola, måste problemaöse-ras från andra infallsvinklar än den

f/ictor /ig/gr p^yiickor-

oc/z po/%wr pd po/bTT. f 800-

risenzr man def egna &önef /or att sWfrra? sm s/öZuf%W?

f ofo: Jm% E OzrZsson.

Svensk Idrottsforskning nr 4 * 1999 •%s*

där människors idrottande ses som utslag av medfött rörelsebehov eller fria vaL

Av barn och dårar får man höra...

Då idrotten inordnas under den soci-okulturella domänen måste man också fråga sig vad som skiljer forsk­ning om hälsa och fysisk akövitet från forskning i och om idrott. Vad är problemområdet för just idrotts­forskningen? Hur skall kunskapsom­rådet avgränsas? En annan effekt av det undflyende idrottsfenomenet är, att det är oerhört vanskligt att mäta omfånget av fysisk akövitet uöfrån begreppen moöon och idrott, efter­som dessa begrepp är av mer eller mindre privat karaktär for många personer. En som går mils-långa pro­

menader med hunden varje vecka kan ändå i ett frågeformulär uppge att han/hon inte moöonerar! Därför måste idrottsforskningen, menar jag, studera och belysa idrotten som ett kulturellt och socialt fenomen där forskningsperspekövet omsluter de sociala-, socialpsykologiska-, kultu­rella- och etniska dimensionerna med utgångspunkt tagen i klass, kön och genus och ålder.

Eftersom de gemensamma överens­kommelserna om vad idrott skall va­ra (innebörden i handlingen), från början är formulerade av en ganska specifik grupp individer av manligt kön med hemvist i relaövt snäva so-cio-ekonomiska grupper, har en stor grupp människor såsom bam, kvin­nor och äldre, aldrig medverkat i ut-

formningen av varken idrotten eller de olika idrottsprakökerna. (10) Dessa gruppers " socialt reglerade behov" som formats under olika liv-ssituaöoner och skilda livsbeöngel-ser, har svårt att finna sig öll rätta i många av idrottens "socialt reglera­de praköker". En historisk öllba-kablick på konstruköonen av före­ningsidrotten och tävlingsidrottens framväxt visar också att det uttalade syftet med idrott i begynnelsen hade andra förtecken än vad som kan spåras i devisen idrott för alla vars mål är att öllfredställa människor tänkta behov av tävling, rörelse, lek, samvaro och förströelse. (11) Idrot­tens konstruköon och den samöda poliöska idrottsdiskursen uppvisar en rad paradoxer som kan förklara varför individen kan ha svårt att

Ligger gW/en z s/akxz priset - eWer %' deffagondef ? Xm»mer man att sfura 0D&z om man/brZoraryamt? J%Fofo; Martin Cei/e.

Svensk Idrot tsforskninq nr 4 . 1999

- t e *

känna sig hemma i idrottsfamiljen.

V i vet en del om hur idrotten kon­struerats även om en del oenighet råder idrottsforskare emellan. (12) Men vi vet inte hur framödens idrott kommer att se ut. Det enda säkra är, att modemitens idrott håller på att ramla samman och att något nytt håller på att ta form. Ett sätt att fånga in utvecklingstendenser är att studera nuöden genom dåödens kvarlevor och att tolka samöda utsa­gor om idrott som effekter av sociala och diskursiva praköker. Detta har jag försökt mig på i min avhandling. Vill man få tag på sanningen skall man vända sig öl l bam och dårar, sägs det Jag har vänt mig Öll den förstnämnda gruppen för att fånga in vad idrott kan och inte kan vara i deras tankevärld. Om detta handlar arökeln fortsättningsvis.

Idrotten som genusregim

Jag har intervjuat bam i åldern sju öll åtta år om deras syn på bland annat idrott och idrottens mening. Mitt in­tresse har varit inriktat mot att bely­sa flickors och pojkars tankar om kvinnligt och manligt främst relate­rade öl l idrottens diskursiva prakö­ker. Min utgångspunkt är att inom idrottens olika sociala och diskursiva praköker verkar regimer där kvinn­ligt och manligt får och fått speciella innebörder. En genusregim kan ses som en slags "förvaltning" som an­svarar för att ordningen mellan kvinnligt och manligt upprätthålls. Inom dessa regimer verkar således genus. Idrottens genusregimer ser öll att det som kan och bör vara nor­malt kvinnligt och manligt beteende inom den idrottsliga domänen också anammas av utövarna och i idrottens genusregimer lär v i oss framförallt vad som inte kan räknas Öll det nor­mala eller accepterade beteenden för kvinnor och män. Många menar att idrotten är en av de vikögaste are­norna där manligheten både lärs ut och in. Pojkar lär sig via idrotten vad manlighet kan och bör vara, samö­digt som de också indirekt kommer att förstå vad som hör kvinnligheten öll i denna värld.

Genus är, liksom idrott, emelleröd ett begrepp som har fått en rad olika betydelser. En mycket enkel men an­vändbar sätt att närma sig begreppet genus är att se genus som en verk­ställande kraft som, i detta fall, upp­rätthåller ordningen med kvinnligt

och manligt inom idrottens sociala och diskursiva praktiker. Genus verkställer vad som är kvinnligt och manligt genom iscensättningen av olika handlingar och framförallt ge­nom att stoppa eller försvåra iscen­sättningen av andra. En skridsko-prinsessa kan framhäva en feminin kvinnlighet och en brottare en mas-kulin manlighet men en maskulin isprinsessa och en feminin brottare får en och annan kanske att höja på ögonbrynen.

Den könssegregerade tävlingsidrot­ten är en mycket tydlig genusregim eftersom man redan vid konstruk-öonen av idrott markerat att kvinn­lig och manlig idrott bör hållas isär. (13) Men idrotten är också speciellt intressant domän eftersom det i id­rotts prakökema också ges en rad möjligheter att bryta tradiöonella könsstereotypa handlingar och före­ställningar. Samödigt som dessa tra­diöonella uppfattningar om det kvinnliga och manliga kan uppluck­ras på idrottens arena får pojkar emelleröd en bekräftelse på att de öllhör " det starkare könet" när de tävlar i den könssegregerade idrot­ten. (Att införa ett handicappsystem inom tävlingsidrotten som gör det möjligt att blanda kvinnor och män, är fortfarande en alkfor djärv tanke inom många idrottsgrenar.)

Idrotten är således en betydelsefull genusregim där det v i benämner manligt och kvinnligt befästs, utma­nas och kanske förändras. Jag kom­mer här att lyfta ut en liten del från min kommande avhandling som speglar hur flickor och pojkar tänker om öivling i största allmänhet och hur flickor och pojkar förhåller sig öll en rad tänkta tävlingssituaöoner som jag presenterade för dem. (14)

Tävlande kroppar

Det är roligt att tävla för då får man pris! Detta citat kan sammanfatta barnens syn på tävling. De flesta barnen tyckte att det var roligt att tävla oavsett om de själva tävlat eller inte. Moöveringen Öll varför de tyckte det var roligt var att man får pris då man tävlar. Om man förlorar i en tävling är det visserligen tråkigt men inget att vara ledsen för. "Jag gratulerar motståndaren", som en l i ­ten kille så sportmannamässigt för­klarade. En pojke erkände dock att han sparkade öll motståndaren när ingen såg det och en annan pojke av-

slöjade att han la sig på marken och skrek. De flesta flickor uppgav att de inte brydde sig eller som de uttryck­te sig; de spelar ingen roll.

Barnen har, menar jag, mycket tyd­ligt fångat upp den diskursiva prak­ök som påbjuder individen ett sportsligt uppträdande och civilise­rat beteende, åtminstone så länge de befinner sig i det offenöiga ljuset. Att flickorna hade en mer distanse­rat förhållningssätt öll tävlingen tol­kar jag som att flickorna anser att det här med att öivla är kanske inte det vikögaste för en flicka. Detta kan hänföras öl l en diskursiv prakök för kvinnligt tävlande. Flickor kan tävla men de är inte helt ok att låta täv­lingstanken bli allÖÖr dominerande. Då jag frågade vad de skulle göra om de förlorade hela öden blev det vanligaste svaret att de skulle träna mer. Då jag pressade dem ytterliga­re genom att fråga vad som skulle hända om motståndaren också trä­nade mer inför nästa tävling, fram­kom att de skulle sluta med verk­samheten om de förlorade eftersom det inte var roligt att förlora jämt. Den logik som tycktes styra deras tänkande var, att bara man tränar öllräckligt mycket så vinner man. Först då jag påpekade att motstån­daren också kanske kommer att öka på sin träning började barnen inse att mer träning i sig kanske inte skulle säkra någon vinst

Om det roliga i att tävla for bam lig­ger i att få ett eftertraktat pris genom att vinna, samödigt som de relaterar vinst öll träningsmängd, inser bar­nen så småningom att mer träning inte automaöskt kommer att leda Öll vinst. Åven om de öll att börja med förnekade att de blev ledsna om de förlorade, framkom att de skulle tröttna och sluta tävla om de förlora­de jämt

Den idrottsliga diskursen som upp­muntrar öl l kamp och inte ge sig, var barnen mycket väl införstådda med, samödigt som de helt realis-öskt insåg att kämpaandan kanske inte skulle leda Öll det efterlängtade pris som i deras ögon var belöning­en för tävlandet. Många bam kan sä­kert lära sig hantera tävlingssitua-öonen på ett öllfredställande sätt men man kan ändå fundera över vi l­ka konsekvenser sammankoppling­en mellan tävling och pris får om man vil l att barnen skall, med hjälp av idrott, grundlägga en fysiskt ak-

Svensk Idrottsforskning nr4D1999 ^

tiv livsstil, utveckla social kompe-tenser och också erhålla motorisk övrxing och träning.

^Il^kamotpoike

Ett armatområde som intresserade mig var hur harnen förhöll sig till en rad tänkta tävlingssituationer^tyng-dlyftning, armhrytning, löpxux^g, sixnning, gymnastik, höjdhopp,ten-rxis, bågskytte och schack) där en pojke och en flickatävlade mot va­randra. ^1 )̂ barnen hade tre svarsal­ternativ att välja på då de skulle be-dömda utgångenitävlingen pojken vinner,flickan virmer, det blir oav-

l^arxxenfickse tre bilder som före­ställde de tävlande. Få en av bildex-rxavarpojkenochflickanritade ex­akt lika stora, l̂ å en bild var pojken hra mycket större än flickan och på en bild var flickan bra mycket större äx^xpojken.l^arnen hade alltså totalt ^ möjliga tävlingsutfall som de skulle ta ställning till.

Det visade sig att barnen ^flickor och pojkar)ansågattpojken skulle vinna 1^ gånger, flickax̂ x 1^ och att det skulle bli oavgjortlgång. ^schack), resultaten tycks tyda på att barnens inställning till pojkar och flickors ka-paciteter inte styrs av rxågra speciellt genusimpyxdaföreställningar. Man skulle kansketomkxmna dra slut­satsen a t tde tär inget märkvärdigt att enflicka vinner över enpojke. Det verkar såledesinte vara något speciellt med själva tävlandet sett ur ettgex^xusperspektiv.Genuslogikeni deras tänkax^xdetycktes istället vara relaterad till aktiviteten, hlållexden-rxa tolkning vid en närmare gransk

jag gjorde därför en mer detaljerad analys av barnens xxtsagor. Först granskade jag dentävlingssituation där lika storleksförhållande rådde mellan flickan och pojken.Vid den na tävlingssxtuatioxx xxtsågs pojken till vixmare vid fem tillfällen och flickan vid fyra av denio tävling stillfäxlena. En x^ärgxanskning av svarenvisardockpåengenusstexe-otypuppfattnix^g av flickors och poj­kars kapaciteter. Fojken får vinna tyx^xgdlyftning, armhrytning, höjd-hopp,bågskytteoch schack medan flickanfårvumailöpning,sixnning, gymnastik och tennis, l̂ arxxenaxxser, kan man påstå, att pojkar är starkare än flickor och att flickor är snabbare

och vigare ärx pojkar, men också att pojkar är^smartare^än flickor.

Viddeandra tävlingssitxxationerna, där antingen pojken eller flickan var större, tycktes logikenxbamens tän­kande vara^ störst vinner. Då pojken var större än fickan menade harnen att pojken kommer att vinna vid sju avrxiotävlingstillfällex^.Dethlevoa vgjort en gång, ochflickan fick virma i gyxnnastik, ävex̂ då pojken var större. Då flickan var större fick flickan vinna sju gånger medan poj ken fick vinna i bågskytte och schack. Gymnastik och bågskytte är således två mycket starkt genusifie-rade aktiviteter. Genus styr här logi keniderastänkaxxde och slår undan den logik som utgår från storlek.

Dexma närgranskning visar således en könsstereotyp uppfattning av flickors och pojkars kapaciteter,merx det föreligger, somdet verkar, inte x å̂gon motvilja att erkänna det mot­satta könetskompetenser, så länge dessa håller sig ix^xomgenuslogikens ramar, kavlandet i sig verkar inte vara den utslagsgivande faktorn, utan det är vad tävlingen gäller som är avgörande för om pojken eller fhckan skall få vixma.l3arnex^ tycks göra sina bedöxnningar utifrån en schablon förankradidenkönssegre-gerade tävlingsidrottens erfaren­hetsbas där max l̂ig och kvixuxligid rott till stor del är uppdelad efter dex^gexuxspräglade idén att det na-turliga inslagetikvinnoidrott är gra­ce och smidighet och det naturliga! mansidrotter är styrka och explo sion.Eite mer drastiskt uttxyckoch genusfärgat,kanmansägaattdetär inget problem för barnen att låta en flicka slå en pojke.Flickor kännbara detinte gäller fysisk styrka. Manlig­heten sitterimusklerxxa.^1^)

Men hur blir utfallet om man analy­serar baxx̂ xens svar uppdelat på kön? Etthypotetisktochix^te alltför djärvt antagande vid en körxsuppdelad gransl^xungavsvarenär att flickor skulle vara mer benägna att hålla på flickan och att pojkar skulle vara mer benägna att hålla på pojken. Detta ax̂ xtagax̂ de utgår från att flick­or och pojkar för att kuxma utveckla en positiv självbild måste de tro på det egna könets kapacitet. 1̂B̂

Vilket utfall ger då en köx^sspecifik granskning? Första analysen jag gjorde oxnfattade samtliga ^ täv-lingstillfällex^x. Det visade sig här att

pojkaxnatx^oxatt pojken kommer att vim^ervid^av^tävlingstillfällen, medan flickor tror att flickor vinner vid lx̂ tävlingstillfällerx. Elur skall xnan tolka detta? En könsspecifik granskning visar vidare att då det förelåg lika förutsättxxingaristorlek mellan könen, merxar pojkarna att pojken koxnmer att vinna vid åtta tillfälxex^axlautom gyxnnastik) och flickorna tilldelar segerntill flickan vid fem tillfällen. ^Eöpxxing, sim-xm^g,gyrxxnastik,texuus, schack). Det är således pojkar som svarar upp mot påståendet att barn favoriserar det egna könet för att stärka sin självbild. Flickornas självbild tycks inte utgå från den utvecklingspsyko logiska principex^ ovan utan deras tankeram verkad var uppbyggd kring en annax^ logik.

Merx hur påverkas deras utsagor av förändringen i kroppsstoxlek? Elur resonerar de då? Gm både flickor ochpojkar menar attkroppsstorle ken är av större betydelse för utfal letitävlingssituationen än aktivitet ochköx^boxdeförändrix^gikropp sstorlek ge pojken favör då haxxvar stöxxe och flickan favör då hon var större, storleken är iså fall av större betydelseiderastäx^kande än genus. Dentävlingssituatiox^dåolikastyr keförhållarxde rådde skxxlle då inte skilja sig från den icke könsuppdela de sammanställningen ^eftersoxn förändringenikroppsstorlektarut vararxdra om både flickor och pojkar följer logikexx att kroppsstorlek är denmest avgörande faktorn) men avvika fråx̂x den sammanställxmxgexx då likaföxutsäthungaristorlekföre­låg. Fojken borde vinnaialla grenar utom schack då hax̂x var större. Flick­orna borde likaså vixxnaialltutomi schack. ^Eltgångerx av tävlingen i schack har rixnligen inte med kropp­sstorlek att göra.) ^x^tix^genbibehål ler barnen alltså uppfattningen att aktiviteten är det avgörande för vinst om flickan eller pojken skall vixma eller också byter de logik och låter storlekerx få vara avgörande.

Menhur väljer barnen xxär pojken var större och hur väljer de då flick an är större? Då pojken på bilden var större än flickan fickpojkenvixma åtta gånger och flickan en ^gyxnnas­tik) då pojkarna uttalade sig. l^esul tåtet från flickorna var ungefär lika^ pojken fick virmaisex av fallen och flickan i två ^gymnastik och sixn-rxing).Eogikex^ är tydligen att storle­ken har betydelse.

Svensk Idrottsforskning nr4D1999

^

Då flickan var större ansåg pojkarna däremot att pojken fortfarande skul­le vinna vidsju av nio tillfällena Foj-karna skiftar tydligen logikisitt re­sonemang. Det är nu inte storleken som styB deras resonemang utan ge­nus. Fojkar är generellt bättre än flickors tycks logiken vara.

Flickorna håller dock på logiken att störst vinner, både då pojken och flickaxlar större. Det xnåste således vara en axman logik som får övertag för en del pojkars vidkommande. Fojkaxna verkar här komma inie t t gerxusdilemma som flickorna inte tycks uppleva.^) För flickorna ver kar det inte så prestigefullt att förlo ra mot en pojke, framförallt inte om det finns sakliga skäl att anföra, som texstorlek.lpojkarnas tankefigur finrxs en motsättning och problema­tik att erkäxuxa flickan somvirmare. ^ )

Detvisar sig också attide aktiviteter där barnex̂ x hade sett flickor och poj­kar tävla mot varandra ,dvs i löp-ning,sixmungochgyxnnastik,ärge-nusinstabilt. Det är också i dessa grenar som de oavgjorda svarsaltex-x^ativenäxflest.Detvarävenidessa grenar barnen trodde att flickan skxxllevinna.l^arnensegnaerfaren het av pojkars och flickors kapacitet idessagxenarhar de erhållitivar-dagliga tävlingssituationer i skol­miljö och inteiföreningsmiljö under organiserade tävlingsformer. Täv lingsformen har varit av det slag sommangöriskolandvssmåsta fetter och liknande xuxder idrottslek tionerna. barnen resonerar mer"rea listiskt"ide fall där de har egen er-farerxhethuretttävlingsutfallkanbli mellan en kvixxnlig och marxlig kom battax^t än då de endast gissar xxtifrånen abstrakt föreställningsnj-

Det är troligt att barnen inte sett mckortävla eller att flickor ägnat sig åt de aktiviteter barnen genusifiera demanligt,dvsbågskytteochtyx^g dlyftrxix^g. Gm de har sett flickor täv-xaidessagrenarhartävlingenge-nomföxts med kvinnor och män var för sig "nedärvda" föreställningar om att män är generellt starkare än kvixmor som befästsidessatävlirxg sformer och slår undan tanken att ^kor ie lenna ålder är jämbördiga och ibland till och med starkare än pojkarochdärmedkapablaattvixxna ävenitävlirxgar där styrkan är av avgörax^de betydelse.

Ur en pedagogisk synvinkel är bar­nens utsagor högst intressanta. Vill man, som jämställdhets retoriken påbjuder, bryta könsstereotypa bete­endemönster måste man gå på dju­pet för att förstå hur genus verkar. En könssegregcrad verklighet ger närhet åt genus medan en könsinte-grerad verklighet kan komma att av­slöja genuslogikemas grunder. Vill vi luckra upp och förändra föreställ­ningar om kvinnligt och manligt kan detta åstadkommas genom en kön­sintegrering. Men denna effekt upp­nås inte automatiskt. Om det me­ningsfulla i en verksamhet är att vi­sa vem som är bäst, är en könssegre-gerad bamidrott den arena som kommer att ge små pojkar en i många kil falsk, men posiöv bild om sitt eget köns fysiska överläg­senhet. Men detta kanske är en av meningarna med att låta barns täv­lande inordnas i ett könssegregerat tävlingssystem och könsuppdclad verksamhet eftersom detta upprätt­håller en genusstabil social och dis-knrsiv prakök. Den "naturliga" ord­ningen mellan kvinnligt och manligt kan bestå och ingen behöver oroa sig for att flickor och pojkar skulle ut­veckla "fel" kvinnlighet och manlig­het. Hur skulle det se ut?

Referenser

1 Yttergren, L. (1996) Taflan Sr Hfvetl: idrot­tens organisering och sportifiering i Stock­holm 1B60-1898. Stod^im:Stoddwlmia.

2 Idrotten vill: verksamhetsidé och riktlinjer för idrottsrörelsen in i 2000-talcL Farsta: Rik-sidrottsforbundet, 1996.

3 Sporten eller livet: en antologi om huliga-nism, kroppsfixering och idrottsliga ideal Redaktör Ingrid Jacobsson: Hcatwave, 1996

4 Idrotten vill, op.cit

5 Se Engström, L-M. (1999) Idrott som social markör. Stockholm: HLS förlag och Nilsson, P. (1998) Fritid i skilda världar. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

6 Se Larsson, H. (1998) Att bli bra eller bara snacka med kompisar. En studie om idrott och genus. Institutionen för pedagogik, lä­rarhögskolan i Stockholm.

7 Forskningsgruppen för pedagogik, idrott och fritidskultur vid LHS, Stockholm använ­der praktikperspektivet som ett verktyg vid belysning av idrotten. Detta begrepp är ock­så gångbart vid en belysning av idrotten ur ett genusperspektiv. Jag definierar prakökbe-greppet som socialt regelstyrda handlingar, vilket i sin tur är min tolkning av Pierre Bourdieu. Se: The logic of practice. Cambrid­ge : Pollty.

8 Inom leken är detta dock fullt möjligt och är en av lekens grundläggande drag.

9 Se Läroplan för det obligatoriska skolvä­sendet, förskoleklassen odi fritidshemmet.

Stockholm: Utgildningsdepartementet, reger­ingskansliet: Fritzes offentliga publikationer, 1998 och Idrotten vill, op. cit

10 Se t ex Olofsson, E. (1989) }Iar kvinnan en sportslig chans? :dcn svenska idrottsrörel­sen och kvinnorna under 1900-talet. Umeå: Universitet, Lindroth, J. (1975) När idrotten blev folkrörelse. Stockholm: Rabén & Sjög-

11 Se t ex Mangan, J. A. (1998) The games ethic and imperialism: Aspects of the diffu-sion of an ideal. London :Frank Cass och Whitson, D. Sport in the Social Construktion of masculinity, in Sport, Men, and the Gen­der Order. (red) Messner and Sabo, Cham­paign, Illinois: Human Kinetics Books

12 Oenigheten framträder kanske mest tyd­ligt mellan kvinnliga och manliga idrotts-forskare. En rad idrottsforskare med knyt­ning Ull feministisk teoribildning menar att det är omöjligt att förstå idrottens konstruk­tion om ett genusperspektiv inte ingår i kon­struktionsanalysen

13 Olofsson, opxdt.

14 Jag gör inte här någon närmare beskriv­ning av syfte, urvalsgrupp och metod utan hänvisar den intresserade läsaren till min kommande avhandling.

15 När jag valde ut aktiviteterna som barnen hade att ta ställning till var tanken att löp­ning, simning, höjdhopp och schack skulle utgöra könsneutrala aktiviteter, gymnastik kvinnlig aktivitet och tyngdlyftning, armbrytning och bågskytte manliga. Jag har ingen förklaring till varför jag låtit manliga aktiviteter bli överrepresenterade mer än att jag är genusifierad i mitt tänkande.

16 Se vidare CormelL &W (1*7) Gender and power society, the person and sexual poli-tics. Stanfbrd, Calif.: Stanford University

171 den könsspecifika utvecklingsteoretiska litteraturen är detta ett påstående som är okontroversiell. Se t ex Bjerrum Nilsen, H. (1991) Historien om pojkar och flickor: köns-socialisation i ett utvecklingspsykologiskt perspeköv. Lund: Studentlitteratur.

18 Samma notering gör Rose-Marie Ahlgren i sin studie Skolelevers självvärdering. Stock­holm: Almqvist & Wiksell Intemaöonal, 1991. Pojkarna hade en tendens aö utveckla en orealistisk självbild i förhållande öll sina reella kompetenser medan flickorna hade en mer realistisk bild av sig själva.

19 En försök ÖH förklaring öll flickors och pojkars olikheter i könsidenötet ges av Nan­cy Chodorow i The reproduköon of mother-ing psychoanalysis and the sociology of gen­der. Hennes förklaring är att så länge endast mödrar vårdar och tar hand om barns upp­fostran kommer pojkar och flickor utveckla olika könsidenitetcr. Pojkar utveckla auto­nomi och starka jaggränser, flickor relaöon och gcnomträngliga jaggränser.

20 Lite parentetisk kan jag här infoga att Bamse, världens starkaste björn, var den se­riefigur som såväl flickor som pojkar uppgav att de "läste". Björnen Bamse och alla hans vänner Skutt öll Skalman bar manlig identi­tet Man måste konstatera att även derma bamvänliga serie faköskt är starkt genusiöe-rad i all sin oskyldighet