Alfvéniana 3-4/09

Alfvéniana 3-4/09 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Alfvéns folkvisearrangemang

Läs om Heidenstam och Alfvén

Läs om Alfvén och Finland

Läs om Alfvén på 78-varvare

2 Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Alfvéniana 3-4/09

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Ansvarig utgivare: Roland Sandberg

Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén

Västeråsgatan 8

113 43 Stockholm

tel. 08-33 83 69

e-post [email protected]

Medlemsregister (årsavgift 100 kr,

institutioner 200 kr) : Jan Olof Rudén

PlusGiro: 42 88 52-8

ISSN 1101-5667

Tryckt av E-Print, Stockholm

© resp författare och Alfvéniana

Innehåll Hugo Alfvén and his folk song arrangements. One American’s perpective. Av Nathan Leaf 3 Alfvén och Heidenstam. Av Jan Olof Rudén 11 Hugo Alfvén och Finland. Av Jan Olof Rudén 13 Alfvén på 78-varvsskivor (1904-1957). Av Björn Englund 17 Alfvéndagen den 10 juli 2009 23 Hugo Alfvénsällskapets årsmöte 24 Hugo Alfvénsällskapet i Ordenshuset på Skansen den 11 oktober 24 Alfvénåret 2010 24

Omslaget: Verner von Heidenstams dikt Gustaf Frödings jorda-färd. I Hugo Alfvéns memoarband I dur och moll, 1949, efter s. 40.

Detta häfte av Alfvéniana ägnas åt Hugo Alfvén som folkvisearrangör. Vidare redogörs för tidiga inspelningar av hans musik. Heidenstam-året och Märkesåret 1809 uppmärksammas.

Inom kort kommer tidigare årgångar av Alfvéni-

ana att finnas sökbara på internet. På detta sätt

kan man enkelt söka på ord eller fraser och få

referenser till det samlade innehållet från den

tidigaste årgången (1990) till den näst sista år-

gången. Sök på Alfvéniana i Google. Löpande

årgång finns tills vidare endast som papperstid-

ning.

Naturligtvis kan man också läsa häftena från

pärm till pärm. Somliga artiklar ur årgångarna

har samlats i bokform: Hugo Alfvén—en vägvi-

sare. Gunnar Ternhag & Jan Olof Rudén (red.).

Gidlunds 2003.

Alfvéniana 3-4/09 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 3

One of our American members is Dr. Nathan Leaf. He is the Director of Choral Activities at North Carolina

State University, Raleigh [email protected]. In 2004, he spent three months living and researching in

Sweden, during which time he sang with the Orphei Drängar men’s choir in Uppsala and with the Maria

Magdalena Motettkör in Stockholm. His dissertation Hugo Alfvén and his a cappella choral music was pub-

lished at the University of Texas in 2006.

This article is a shortened version of Swedish Soul: Hugo Alfvén and His Folk Song Arrangements, in the

August 2009 edition of CHORAL JOURNAL, a publication of the American Choral Directors Association

(ACDA).

Hugo Alfvén and his folk song arrangements:

One American’s perspective BY NATHAN LEAF

Hugo Alfvén established himself as

one of the leading composers in

Sweden, and also began to work as

a conductor. After his many study

trips to Europe on scholarships and

from money provided by patrons he

secured the position of director mu-

sices at Uppsala University in

1910. The same year he was asked

to become the conductor of the

prominent Uppsala men’s choir

Orphei Drängar.

Siljanskören

In 1904, a pivotal encounter proved

to be the beginning of a lifelong

association that provided Alfvén

with significant insight into and

opportunity for performance of folk

song arrangements. As he later

recollected in a radio interview, he

was in Leksand. Although he was

there for a gathering not related to

music, Alfvén was asked if he

would direct the community choir

while he was in town, and so he

quickly arranged a concert in which

he played some violin pieces and

the choir sang a few songs. Mostly,

they sang folk songs, including

Alfvén‟s first two published ar-

rangements. The choir also in-

cluded singers from the community

choir in Mora. Soon afterwards,

community choirs from three more

area townshipss would join the

Leksand and Mora choirs to form

the Siljan Choir (Siljanskören).

Alfvén was asked to serve as the

permanent director for the choir,

even though he did not live in the

area. He traveled from Stockholm

or Uppsala as was possible, often

rehearsing with two or three of the

choirs at a time, until putting them

all together for one or two dress

rehearsals before a concert.1

As Alfvén worked with the people

in the choir, he become enamored

with, as he would later describe it,

the choir‟s “private affinity with the

Swedish folk songs…above all the

melancholy” and its “fine ear for

the language‟s purity, style, and

nobility.”2 The significant effect

that the singing of these rural cho-

risters would have on him is fore-

shadowed in an account of Alfvén‟s

first trip to Leksand. It was the

summer of 1898, and Alfvén was

taking lessons at his violin teacher‟s

summer home. While on a bicycle

trip to Leksand, one of his compan-

ions took particular notice of how

deeply moved Alfvén was by some

of the singing that he had, by

chance, heard from the local church

choir.3 Indeed, the cosmopolitan

composer Alfvén must have found

something compelling in the voices

from the country townships around

Lake Siljan – he continued to direct

the Siljan Choir for more than fifty

years.

Alfvén and Folk Songs

Alfvén‟s 1904 encounter with the

choir in Leksand wasn‟t his first

acquaintance with folk music. He

had opportunities to encounter au-

thentic vocal and instrumental folk

music throughout his career, and he

became particularly known for his

skill at incorporating these tunes

into his compositions. At the same

time, choral folk song arrangements

were already an established tradi-

tion in Sweden well before Alfvén

and were frequently sung by choirs

such as the ones Alfvén directed.

So, the mere fact that he arranged

folk songs is not particularly nota-

ble. He wasn‟t blazing a new musi-

cological path with this work. In

fact, what he termed his “research”

for many of the folk song arrange-

ments consisted mostly of using

folk melodies from previously as-

sembled collections or from choral

arrangements that were already

known4, and the impetus for his

work was not so much musicologi-

cal interest as it was the need to

earn extra income through sales of

the arrangements or the occasional

desire for his choirs to have some-

thing new to sing written by their

director.

1 Per Lindfors, ed., Hugo Alfvén

berättar: 98.

2 Per Lindfors, ed., Hugo Alfvén

berättar: 99 3 Gunnar Ternhag and Jan Olof

Rudén, ed., Hugo Alfvén: en vägvi-

sare (Stockholm: Gidlunds Förlag,

2003): 156

4 Gunnar Ternhag and Jan Olof

Rudén, ed., Hugo Alfvén: en vägvi-

sare: 161

mailto:[email protected]


What does make Alfvén‟s work

with folk songs notable is the high

quality of the result. Due to the

combination of his own personal

aesthetic and advanced composi-

tional skill, his familiarity with the

melodies, and his inherent sense of

drama, Alfvén‟s settings stand

above those of other Swedish com-

posers and arrangers. Their vocal

lines lie well for the voices so that

many choirs are able to perform

them, and they are, simply put,

beautiful. Alfvén was able to ex-

press in many of his arrangements

deep emotions – including joy, and

also longing, wistfulness, and mel-

ancholy – in a way that resonates

deeply with his fellow Swedes.

These characteristics, which are

some of the same characteristics

that Alfvén found so captivating

about the Siljan Choir, are at the

core of his choral music and are one

of the reasons his folk song ar-

rangements are still considered

valuable. Further, the high compo-

sitional quality has enabled them to

remain musically fresh still today.

As musicologist Gunnar Ternhag

says, they have a quality that makes

them more durable than other folk

songs arrangements; singers will

not tire of them.5

Altogether, Alfvén‟s eighty-

one unaccompanied arrangements

include settings of fifty-two differ-

ent songs, twenty-nine of which are

arranged for both mixed choir and

male choir, fifteen for only mixed

choir, and eight for only male choir.

As a body of works, Alfvén‟s folk

song arrangements have composi-

tional features that are distinctive of

his personal style, and of the ro-

manticism that defined his writing.

With this in mind, it is interesting

to consider Alfvén‟s own thoughts

regarding his settings. In an inter-

view late in his life he says:

When I begin with a song, the

melodic perspective is what I

consider first. From that, it

gives out its own harmony,

which, accordingly, is the

song‟s own inner-living sound

and not something forced by

me. From that comes also the

feeling for the voice‟s character

and the role of the text.6

In another interview, the painter

Alfvén sums up his approach to the

arrangements by saying:

I try to find the harmony that

grows out of the melody‟s own

perspective...to handle [the

melodies] like a flower, where I,

with the help of the harmony,

try to depict the landscape

where the flower has grown up.7

Ballads

Alfvén‟s folk song arrangements

can, for the most part, be divided

into two categories: ballads and

dance songs. The ballads tell a

narrative story. Many of the origi-

nal ballad texts are very old, dating

from medieval times, and while the

stories vary in topic and mood, they

are often melancholy, sad, or tragic.

Some of the original ballads were

very long, comprised of twenty,

thirty, or even forty verses. The

eighteenth and nineteenth-century

arrangements of these songs were

strophic, and verses could be added

or left out to make the song and the

story as long and detailed or as

short and compact as was desired.

Ballads comprise a large

majority of Alfvén‟s folk song out-

put. His arrangements of ballads

can be divided into two groups:

simpler settings that are basically

homophonic and strophic, similar in

design to the eighteenth and nine-

teenth-century arrangements; and

more compositionally complex set-

tings that are through-composed.

While Alfvén‟s homophonic set-

tings generally follow the earlier

tradition, he differs from it in that

he specifies which verses will be

used – he does not give the option

to add, subtract, or exchange verses.

Some of his homophonic arrange-

ments use only one verse. Further,

Alfvén‟s harmonic language tends

to be more advanced than earlier

settings.

Dalvisa (Dalecarlia Song) is a

strophic ballad that Alfvén arranged

in 1910. It is one of his most well

known settings. It is in the key of

G minor (one of his most com-

monly used keys for mixed choir

arrangements), which may initially

seem strange, considering the con-

tent of the first stanza of text. The

minor key gives the song the sense

of melancholy and realism that

seems to stay ever-present, even in

the expression of the text‟s happy

ideas (Figure 1). A distinctive fea-

ture of the arrangement is the paral-

lel chords between the men‟s and

women‟s parts that occur with the

first verse text “Gud glädje och

styrke de män, som där bo,” and

with the second verse text “Det

blandat med bark icke sällan sitt

bröd.” They are distinctive espe-

cially because they provide a nota-

bly different texture, including

some open 5th harmonies, than the

music that comes before or follows

after. The chords‟ stark quality

highlights the text in those places,

both the joyful thanks expressed in

the first stanza, and the reality of

difficult times expressed in the sec-

ond (Figure 2). On the whole,

Alfvén‟s arrangement contains a

significant amount of chromaticism

and rich choral voicing, and is a

good example of typical Alfvén

harmonic language.

Glädjens blomster (Flowers of Joy

– Translation B), arranged in 1938,

is a one-verse ballad arrangement

that has similarly rich sonorities

and chromatic shadings as Dalvisa.

Set in the key of D minor, it con-

tains the same characteristics of

hope balanced with melancholic

realism, qualities that are reflected

in the text.


Rudén, ed., Hugo Alfvén: en väg-

visare: 156.


Rudén, ed., Hugo Alfvén: en väg-

visare: 164. The quotation is

taken from a newspaper interview

of Alfvén by Björn Johansson,

originally published on June 22,

1956 in the Göteborgs Handels-

och Sjöfarts-Tidning


The song is rather short, and Swed-

ish choirs often sing it twice when

they perform it, to make it a more

reasonable performance length.

Swedish musicologist Jan Olof

Rudén describes it as one of four

Alfvén arrangements, along with Uti

vår hage, Och jungfrun hon går i

ringen, and Tjuv och tjuv det ska du

heta, that are so well known and

loved that virtually every Swedish

chorister can sing them by heart.8

Som stjärnan uppå himmelen så klar

(As the Star in the Heavens So

Clear) was published in March of

1952, a few weeks before Alfvén‟s

80th birthday on May 1st. Also one

verse long, it was the last folk song

arrangement Alfvén published. It is

notable for its brevity and also for

the fact that a soprano soloist sings

the melody and text throughout the

entire song, while the chorus is as-

signed the role of a four-part hum-

ming, homophonic accompaniment

(which makes this arrangement eas-

ier for non-Swedish choirs to learn).

The effect of the humming is sig-

nificant. It adds a wistful, nostalgic

quality to the plaintive melody and

text. Yet, it is that is the essence of

the piece (Figure 3). He writes with

the efficiency of an elder

statesman; there is nothing

extraneous and each chord has

expressive purpose. The ar-

rangement‟s power of expres-

sion comes through the direct,

simple voice leading that cre-

ates rich harmonies filled with

meaning, in which Alfvén

expresses much in just a few

measures

8 Jan Olof Rudén, inter-

viewed by Nathan Leaf:

December 1, 2004.



Through-composed ballads

A large number of the ballads that

Alfvén arranged are through-

composed. Many of these songs

deal with romantic relationships

and contain dialogue between two

people. The dialogue provided

Alfvén a natural opportunity to vary

the compositional texture, moving

the melody among the different

voice parts so as to indicate the

different characters in the story.

Additionally, in most of these bal-

lads, Alfvén selected from among

the many verses between three and

five to make the story. As such, the

stories are more detailed and have

more opportunity for dramatic ex-

pression than arrangements with

just one or two verses. Despite

having additional verses, these ar-

rangements generally don‟t take

very long to perform. Most are

between two and three minutes

long.

An example with many

typical features is the four-verse

ballad entitled Herr Tideman och

lilla Rosa (Sir Tideman and Little

Rosa). Alfvén‟s mixed choir ver-

sion is set, like Dalvisa, in G minor.

It is marked andante at the begin-

ning, with the basses (and initially

the altos) holding the sustained

opened fifth of G and D, rather low

in their range, establishing a somber

atmosphere. The longer note values

that the basses often have through-

out the song help to reinforce this

mood. The dialogue between the

two characters is handled in a sim-

ple yet effective manner, having the

sopranos sing the melody in the

first verse, where Rosa is the

speaker, and the basses in the sec-

ond verse, where her brother is the

speaker.

It is in the second verse

(Figure 4) where Alfvén‟s interpre-

tive dramatic skill is especially no-

table. Accentuating the dramatic

tension with a new tempo marking

of più mosso, agitato, he creates an

additional layer of dialogue in the

story. The basses, singing the folk

song‟s narrative, are met with the

agitated responses of the upper

three voices, portraying Alfvén‟s

interpretation of Rosa‟s state of

mind. These responses are not part

of the original folk song. Rather,

they are the dramatic creation of

Alfvén, presenting an image (m. 15

-17) of Rosa impatiently prodding

her brother for the news about her

beloved (“you heard...at the hear-

ing...WHAT DID YOU HEAR!?”).

He further accentuates the drama

through the shift of the rhythm in

m. 17, making the upper voices

wait a half of a beat longer than in

m. 15 and 16, so their sforzando

entrance on the word

“vad?” (“what?”) comes directly on

a beat. As she learns of the death

(m. 21-24), Alfvén brings the upper

voices to the highest pitches in the

song, all accenting the first syllable

of the word “döder” (“dead”) . The

high, shrieking quality of these

notes contrasts very strongly with

the low, rich tessitura established in

the beginning, and returned to at the

end of the piece.

The agitated tempo continues

through the beginning of the third

verse, until a ritard at the text “she

said not a word”, which is sung

softly, in the original andante

tempo. The final stanza is begun

più lento, with the basses singing

low notes on the syllables “bing,

bång”, imitating the funeral bells

ringing for Mr. Tideman. The so-

pranos are also mimicking the bells

at the beginning of the verse, al-

though it is not until the very end,

when the sad twist in the plot is

revealed, that the listener under-

stands that funeral bells are ringing

also for Rosa. The altos and tenors

begin the verse singing the melody

in unison, a rich timbre that Alfvén

uses in several of his unaccompa-

nied choral compositions. In the

last half of the verse, the melody

returns to the sopranos, while the

basses continue to toll the low bells,

and the altos and tenors fill out the

harmonies to the end of the song.

Many of the other ballads involving

relationships between a man and a

woman follow a similar textual

design, including Herr Apelbrand

och Lena lilla (Sir Apelbrand and

Little Lena), Herr Fröjdenborg och

fröken Adelin (Sir Fröjdenborg and

Maiden Adelin), Herr Malmstens

dröm (Sir Malmsten’s Dream),

Herr Peder och lilla Kerstin (Sir

Peter and Little Kerstin), and Jung-

frun i blå skogen (The Maiden in

the Blue Forrest). In all of these

songs, each verse is comprised of

four lines. Lines one and three fur-

ther the plot of the story, and lines

two and four serve as a type of re-

frain, appearing in each verse. The

songs are generally serious in na-

ture, and Alfvén sets them with the

depth of expressive expressive har-

mony and richness of tone that

these old Nordic tales deserve and

require. The refrain lines are often

especially somber, saying things

such as “It seems to me it is hard to

live” or “He grieved for her too

lovingly.” These through-

composed ballads are some of

Alfvén‟s more complex folk song

settings and, although they tend to

be performed less than his other

folk songs, they are some of the

best examples of Alfvén‟s ability to

express deep emotion in small-scale

musical compositions Uti vår hage

Many consider the strophic ballad

Uti vår hage (In Our Garden), ar-

ranged in 1923, to be Alfvén‟s most

beloved song, and an arrangement

that fully captures the essence of

the Swedish folk spirit. In her 1994

article “Uti vår hage: Några an-

teckningar kring den “svenskaste”

av kör-visor” (“Uti vår hage: Some

Notes on the „Most Swedish‟ of

Choir Songs”), musicologist Märta

Ramsten estimates that she proba-

bly has performed Alfvén‟s ar-

rangement a couple thousand times,

and that it has been in the repertoire

of virtually every choir in which

she has sung. 9

9 Märta Ramsten, “Uti vår hage:

Några anteckningar kring den

„svenskaste‟ av kör-visor,” Alfvéni-

ana, Vol. 1, (1994): 3.


Alfvén biographer Lennart Hedwall

described Alfvén‟s unique ending

of the song, which modulates from

the song‟s wistful minor key by

adding an additional repetition of

the refrain in a very satisfying ma-

jor modality as so well-known that

“it is hard not to add [the ending]

even when singing the song in uni-

son...[Alfvén‟s arrangement] has

become a folk song in itself.”10

The textual images pre-

sented in the three short verses and

refrain are nostalgic and heart-

warming. While it is a love song, it

also depicts a playful celebration of

nature and of the Swedish summer.

Summer is a special time for

Swedes who, after enduring the

cold and dark Nordic winter, when

the sun is up for very few hours if

at all, spend much time outside in

the mild summer sun that, in some

places, lights the sky for twenty-

four continuous hours. A very spe-

cific image is found in the second

verse. Traditionally, for the cele-

bration of the summer solstice

(midsommar), country girls would

ornament themselves for the festivi-

ties by picking flowers and binding

them into a wreath to be worn in

their hair. Thus, the offer to make a

wreath of flowers, as stated in the

song, is a significant gesture, not

unlike an offer to make one‟s

sweetheart a simple piece of jew-

elry or an ornament for a party.

It should be noted that

Alfvén was not the first person to

arrange this folk song, and Ramsten

even suggests that he may have

based his arrangement largely on a

previous setting.11 In any case,

Alfvén‟s arrangement is the one

that has kept its place in the reper-

toire. One of the likely reasons it

has done so is the aforementioned

ending, where the melancholy and

longing of the song (and maybe

even of so many other folk songs)

is at last relieved. The ending is

completely the construction of

Alfvén for this specific song. It has

no roots in the actual folk song or in

any earlier arrangements, nor is it a

feature found in other Alfvén ar-

rangements.

Dance Songs

Sixteen of Alfvén‟s folk song ar-

rangements (eleven different songs,

five of which are set for both mixed

choir and men‟s choir) can be clas-

sified as dance songs. In the same

manner as the ballads they range in

complexity, from very simple set-

tings to arrangements with a signifi-

cant variety of textures and use of

polyphonic writing. On the other

hand, the dance song arrangements

and texts offer a contrast of mood

to the mostly somber ballads. All

of the dance songs are in major

keys, most of them have lively

rhythms set to quick tempi, and one

can see in the texts that they are

intended to be playful and fun.

Kulldansen (Maiden Dance),

for men‟s choir, is one of Alfvén‟s

arrangements that is frequently

sung, and is an example of a sim-

ple, straightforward setting. The

text is short, and Alfvén sets the

song in two verses, using the same

text both times. The tempo is indi-

cated as polskatempo, friskt (lively

dance tempo, heartily), and the first

tenors sing the melody throughout,

while the lower voices supply a

swinging accompaniment figure

underneath. Excitement is build

through quick repetitions of the

word “kullo” (“maiden”) on eighth

notes and through a series of cres-

cendi and decrescendi to the forte

shout of “hej” (“Hey!”) at the start

of the last line of text. Kulldansen

is one of several songs that are of-

ten sung by Orphei Drängar at fes-

tive choir gatherings.

Two of Alfvén‟s most

popular dance arrangements, Tjuv

och tjuv det ska du heta (Thief,

Thief You Shall Be Called) and Och

jungfrun hon går i ringen (A

Maiden Joins the Ring), are more

freely arranged. They are both

lively and short (under two min-

utes) in length.

The first, Tjuv och tjuv det

ska du heta, has a relatively small

amount of text, making it easier for

non-Swedish choirs to learn.

Alfvén arranges the tune almost as

if it were a comedic drama about

relationships between men and

women. The melody passes be-

tween men‟s and women‟s voices,

each side having a chance to state

its own case separately, with the

other voice parts offering a variety

of accompanying figures. The ac-

tion leads into a proportionally long

ending containing two lively ex-

changes between the men‟s and the

women‟s voices. The music builds

to a fortissimo, and then slows and

warmly softens, winding down the

rhythmic energy in a way that could

represent either an acquiescence or

a resolution to the matter. How-

ever, Alfvén then concludes the

song with a quick final statement on

the text “men jag får „na snart

igen” (“but I will soon get her back

again”). This ending is like a play-

ful wink, indicating that the story,

and drama of relationships, will

continue on.

Och jungfrun hon går i

ringen is a dance song with a

longer, narrative text. It is also one

of a handful of Alfvén pieces that

has been published in English trans-

lation, and as such, is familiar to

some non-Swedish choral musi-

cians. The ring that the maiden

joins is descriptive of traditional

midsummer dances, where group

dancing around the maypole was a

part of the usual festivities. The

main feature of this piece is the

whirling excitement of the dance,

which Alfvén generates initially

through the rhythmically energized

accompaniment parts, and later

through close canonic imitation of

the melody (Figure 7).

Conclusion

Hugo Alfvén stands as a prominent

figure in Swedish music history.

He composed throughout his life,

although many of his major works

were written early in his career and,

after his 1910 appointment in Upp-

sala, much of his time was taken up

10 Lennart Hedwall, Hugo Alfvén:

En Svensk tonsättares liv och verk,

trans. Helena Karlsson

(Stockholm: P. A. Norstedt & Sö-

ners Förlag, 1973): 370. 11 Märta Ramsten, “Uti vår hage:

Några anteckningar kring den

„svenskaste‟ av kör-visor”: 5.


with university duties and conduct-

ing work. His compositional style

did not change appreciably over

time, so that by the 1930‟s, with

new and significantly different mu-

sical styles becoming firmly estab-

lished around the world and finally

breaking through in Sweden,

Alfvén‟s romanticism was consid-

ered old fashioned.

It may be these circum-

stances, though, that enabled him to

create a body of folk song arrange-

ments for unaccompanied choir

with such lasting value. A large

number of his arrangements were

done between 1937 and 1943, when

he was concluding his university

duties. Had he been more intensely

composing in larger genres, he

might not have had the time or the

desire to do (or needed the income

generated by) the folk song ar-

rangements. Had he been more

interested in the new compositional

techniques of the era or in develop-

ing a modern harmonic language of

his own, his body of folk song ar-

rangements may have been very

different, or he may not have done

them at all.

Fortunately, in this case, cir-

cumstance aligned with potential.

Alfvén‟s personal aesthetic and

inherent sense of drama found a

match in the stories told by these

folk melodies, and the circum-

stances of his life and career al-

lowed him to attain his stature as

the composer whose folk song ar-

rangements are considered to have

most captured the nature and char-

acter of the Swedish spirit. It was

fitting, then, that when Alfvén re-

tired from Uppsala University in

1939, he did not move back to

Stockholm, but rather, moved out to

Leksand. He continued to direct

Orphei Drängar until 1947, and

conducted his last performance with

the Siljan Choir in 1957, at age 85.

He died in 1960, and is laid to rest

in the Leksand cemetery on a slope

facing Siljan Lake.

Epilogue:Aftonen

The atmospheric Aftonen (The Eve-

ning) is probably the song by

Alfvén that is most well known to

American choral musicians. It is

not a folk song arrangement, yet it

seems appropriate to include it with

this article for several reasons: it

has been performed by many

American choirs and is the Alfvén

song that American choral directors

are probably most likely to already

have in their library; its slow tempo

and relatively short text make it

simpler for non-Swedes to sing in

Swedish than many of his other

songs; it is one of Alfvén‟s best

songs and an excellent representa-

tive of his style; and its soulful so-

norities are a trait that it shares with

many of Alfvén‟s folk song ar-

rangements.

Written in 1942 for unac-

companied choir, the piece is not

given a specific dedication, nor is

there direct evidence that it was

written for a specific purpose. Hed-

wall suggests that Alfvén might

have written it to encourage na-

tional pride and unity during the

difficult times of the Second World

War. After discovering with his

1941 song titled To Arms that the

military style songs and texts that

were so beloved at the turn of the

century were now old fashioned

and no longer effective, Hedwall

postulates that Alfvén turned in-

stead towards a song and text that

would create “in its saturated set-

ting a sound of nostalgia, which

appears like a dream about a for-

ever lost past.”12 Herman Säther-

berg‟s image-filled text serves as an

ideal vehicle for Alfvén to paint a

scenic, sonic landscape.

The opening sustained

chords, in a traditional pastoral key

of F major, establish the mood of

the quiet forest and the clear sky.

Following the text about the shep-

herd‟s horn singing a lullaby,

Alfvén portrays the horn and its

echo, through a series of flowing

triplet rhythms passed between the

soprano and alto voices, and sup-

ported through sustained notes in

the men‟s voices (Figure 8). This

motive, which Alfvén borrowed

from some of his own film score

12 Lennart Hedwall, Hugo Alfvén:

En svensk tonsättares liv och verk:

363.


music, is the defining feature of

the piece. It is used three differ-

ent times, and its appearances

divide the song into three distinct

sections.

At the beginning of the

second section, with the text

“kvällsolns bloss” (“the evening

sun‟s blush”), Alfvén sets the alto

and tenor together in unison on

the melody, accompanied by the

sopranos singing in thirds. All

the parts slowly descend, as the

text describes the sun slowly

sinking down into the sea. From

here, he goes to the shepherd‟s

horn motive again, this time a bit

lower in the vocal range, and

with the thirds passed between

the soprano and tenor parts.

The final section de-

scribes the echoes ringing

around the valley. As the choir

moves into the third and con-

cluding shepherd‟s horn section,

Alfvén utilizes a very subtle, yet

poignant effect. The ending of

the section of text and the begin-

ning of the shepherd‟s horn sec-

tion overlap, so to speak, so that

the first triplet of the now famil-

iar motive is not there. It is cov-

ered up by the ending of the pre-

vious statement, much in the

same way the first part of an echo is

never heard because it is covered

up by the ending of the sound that

made it..

Aftonen is quintessential

Alfvén: Alfvén the painter; Alfvén

the dramatist; Alfvén the composer

who creates colors and stories in

sound.

-----


Alfvén och Heidenstam AV JAN OLOF RUDÉN

N ittiotalisten Verner von Heidenstam som

skildrade svenskarnas hjältedåd och foster-

landsvännen Alfvén kom flera gånger att

korsa varandras vägar. Med anledning av Heiden-

stamsåret 2009 presenteras här en sammanställning

som i mycket bygger på Alfvéns memoarvolymer.

Heidenstam som ciceron

Alfvén umgicks gärna i konstnärskretsar där han

tycks ha känt sig mera hemma än bland tonsättar-

kollegor. I memoarbandet Första satsen, s. 315 be-

rättar han om ett sådant tillfälle. Han hade blivit

inbjuden till en middag hos konstnären Robert The-

gerström i den 6 november 1900. Anledningen var

att denne målat ett porträtt av Alfvén som nu var

färdigt och skulle invigas.(Se

omslaget till Alfvéniana 1/93.)

Bland arkitekter, målare och ton-

sättare fanns också Verner von

Heidenstam. Alfvén och denne

15 år äldre och världsvane rese-

när och kom att dryfta vad som

var sevärt i Italien och isynnerhet

i Rom med anledning av en före-

stående resa som Alfvén stod i

begrepp att anträda som stipendi-

at. Heidenstam berättade så må-

lande att Alfvén den följande

dagen i fantasin levde sig in i det

italienska landskapet och väntade

på att få en resplan som utlovats

av Heidenstam. Den kom

prompt. För att inte missa någon-

ting blev den renskriven på ma-

skin och finns i detta skick i

Uppsala universitetsbibliotek

(Brev till Hugo Alfvén från Hei-

denstam).

Redan 7/11 kom Heidenstams plan för Romresan

facsimil s. 319

Den visar att Heidenstam fäste avseende vid musik,

åtminstone i samband med gudstjänster.

”I Peterskyrkan kastratsång om söndagsmorgnarna

vid 9-tiden […] Besök kyrkan Palmsöndagens mor-

gon. Äfven påskaftonens middag då ‟gloria‟ sjunges

och alla Roms klockor stämma i […]

Lateranen. Härligt ‟miserere‟ Långfredagen […]

Villa Farnesina. Hvar söndag en timme före solned-

gången sång af klosterpensionärerna i Trinitá-

kyrkan ofvanför Spanska trappan…”

”Sverige”

Alfvén har under sin andra Italienvistelse år 1905,

nu tillsammans med Marie Krøyer, skrivit från Casa

Barbagelata i Sori Ligure och tackat för bok från

Heidenstam. Detta berörs i brev från Heidenstam

den 2/8 1905 som också nämner att Stenhammar

varit i Naddö och visat musikutkast till ”Ett folk”.

Alfvén hade själv planlagt en sådan komposition

och förstörde därför alla skisser när han fick detta

besked. ”Alfvén har senare berättat att han ångrade

sig, när han hörde Stenhammars resultat, framför

allt när det gällde den centrala dikten ‟Sverige‟.

Stenhammar har ju uppfattat den som en lyriskt

betonad hymn i lugnt och värdigt tempo och Alfvén

hade tänkt sig den kraftfull och uppfordrande och

närmast som en marschartad nationalsång. Han fick

senare berättat att detta

var i överensstämmelse

med diktarens avsikter;

Heidenstam hade f.ö.

hoppats att Emil Sjögren

skulle bli diktens tonsät-

tare och till denne angivit

sina intentioner” (L Hed-

wall, Hugo Alfvén 1973,

s. 46).

Alfvén omtalar i brev till

Staffan Björck 1946 att

även hans tonsättning av

Sverige i stort sett haft

hymnkaraktär och ger en

jämförelse mellan Sten-

hammars och hans egen

uppfattning av dikten

(citerat efter Staffan

Björck, Heidenstam och

sekelskiftets Sverige, Sthlm 1946, s. 158 )

:”Diktens första period fram till ’Fall julesnö’ har

för mig en utpräglad viril och stolt karaktär, med

satserna sammangjutna till en odelbar totalverkan.

Den sista perioden: ‟Sverige, moder! Bliv vår strid,

vår ro!‟ är en invokation, fylld av ljus förtröstan, där

bl.a ’våra barn’ och ’våra fäder’ böra särskilt beto-

nas. Stenhammar lägger i stället betoningen på

‟barn’, ’sova’ och ’kyrkohällen’ i bortdöende ton-

styrka, som domnar av i pianissimo. Därmed blev

sången som klippt och skuren för jordfästning och

begravning Det ligger i sakens natur att en dylik

sång måste sluta med en väldig klimax. Därför gick

jag i min tonsättning år 1905 den rakt motsatta vä-

gen: undvek all blödighet i den sista perioden och


Det ligger i sakens natur att en

dylik sång måste sluta med en

väldig klimax. Därför gick jag i

min tonsättning år 1905 den rakt

motsatta vägen: undvek all blö-

dighet i den sista perioden och

drev upp tonstyrkan till fortissi-

mo vid de tre gripande utropen

‟Sverige! Moder! Du land‟ i vil-

ken avslutningsklimax jag samla-

de hela diktens innebörd, så som

jag uppfattat den. Som rent mu-

sikstycke tycker jag, att Sten-

hammars tonsättning är utmärkt

vacker, i viss mån befryndad

med Geijers, A F Lindblads och

Otto Lindblads blida lyrik, men i

relation till Heidenstams ord ver-

kar den på mig alltför sötaktigt

sentimental och övernyanserad,

som t.ex. vid ‟och dåd blev saga‟

och ‟Brinn, […]”

Heidenstam med fru Greta på

båtresa 1907i Foto: Hugo Alfvén

i Tempo furioso s. 353.

”Festspel”

I memoarbandet Tempo furioso,

s. 399f. återkommer Alfvén till

Heidenstams fängslande berättar-

förmåga. Alfvén hade fått ett

kompositionsuppdrag, nämligen

att skriva musiken till invigning-

en av Dramatens nya byggnad år

1908. Han hade inte klart för sig

hur han skulle lösa uppgiften,

något som allt som oftast inträf-

fade om det inte fanns en text

som satte fantasin i rörelse. Alf-

vén var på väg från Danmark och

gjorde ett besök hos Heidenstam

i Naddö som vid supén berättade

så målande om Karl XII och hans

polska fälttåg, om hovfester och

karolinernas bravader att Alfvén

omedelbart blev inspirerad. Hei-

denstam bad honom sätta sig vid

flygeln och ut strömmade toner-

na. ”Denna gång flydde inte min

nyckfulla sångmö. Hon viskade i

mitt öra och ledde mina händer

under deras irrande gång över

tangenterna, men hon förde mig

inte tillbaka till Polen utan höll

mig kvar i Sverige. Jag drömde

mig på en fest i en medeltida

svensk riddarborg, där bålda ka-

valjerer trådde dansen med guld-

lockiga damer – naturligtvis

långt skönare än de polska. Polo-

näsen brusade dock alltjämt i

mitt huvud, den kunde jag inte

komma ifrån. Jag levde rövare på

klaviaturen…” Nästa dag skrev

han ned ”klaverskizzen” som är

daterad Naddö 30 nov. 1907.

Detta var tillkomsten av ”Fest-

polonaise”, det bekanta Festspel

som brukar spelas vid utdelning-

en av Nobelpriset. (Se även min

artikel i Alfvéniana 3-4/08, s. 15)

”Gustaf Frödings jordafärd”

Åren 1911 och 1912 utgör den

intensivaste perioden i deras

samarbete. När Gustaf Fröding

gick bort den 8 februari 1911

skickade Heidenstam den 10

februari dikten Gustaf Frödings

jordafärd till Alfvén för tonsätt-

ning för framförande vid Frö-

dings begravningsceremoni i

Klara kyrka i Stockholm den 12

februari. Alfvén beskriver målan-

de hur han fick uppslaget till

kompositionen från Uppsala

domkyrkoklockor (”Klockorna

dåna, tunga slå de, mullra och

kvida de, sjunga sin sång till de

dödas färd”) och hur sedan alla

klutar sattes till för kopiering av

stämmor och sammankallande av

sångarna i Orphei Drängar. Det

blev Alfvéns elddop med den kör

som han sedan så framgångsrikt

skulle elda till enastående presta-

tioner. (Alfvén, I dur och moll, s.

20ff.)

Vintern samma år sökte Heiden-

stam förmå Alfvén att tonsätta

”Sverige” (Hedwall, 1973, s. 47)

”Spåmannen”

År 1912 komponerade Alfvén

Scenmusik till ”Spåmannen”, en

dramatisk dikt av Heidenstam

som uruppfördes på Dramatiska

teatern 19/11 1912. I Uppsala

universitetsbiblioteks Alfvén-

samling finns flera brev från Hei-

denstam som visar att han hade

bestämda uppfattningar om när

musiken skall interfoliera dikten.

Även besättningsformer intresse-

rade Heidenstam:

”Jag tillåter(?) mig påpeka att

grekerna – åtminstone efter våra

föreställningar – ju tros ha sjung-

it enstämmigt eller i oktav. Kan

det ge dig något lustigt(?) infall

så är det ju bra. Men något tvång

att taga det hela så precist(?) be-

höfver vi gifvetvis inte pålägga

oss om det skulle bli till hinder.

Viktigare är kanske då att musi-

ken – åtminstone till stor del och

helst alldeles – bör bestå av flöj-

ter och strängar (Lyror och kita-

ror skall det ju föreställa)

[…]” (odat.,oktober? 1912). I så

måtto fick Heidenstam rätt att

både f lö j te r och ob oer

(representerande antikens aulos)

och stråkar samt 3 körstämmor

utgör besättningen som dock

utökats av Alfvén med ett piano.

Efter otåliga påminnelser av Hei-

denstam blev partituret färdigt

den 28 oktober. Då hade några

flöjtsatser infogats från en skåde-

spelsmusik till ”Mostellaria” av

Titus Plautus som Alfvén kom-

ponerat samma sommar för fram-

förande på Intima Teatern den 28

juni

.

Efter premiären av Spåmannen

skrev Heidenstam till Alfvén:

”Från Stockholm hör jag att mu-

siken skall göra sig alldeles för-

träffligt. Har ej haft tid att resa

upp ännu” och han skickar med

postcheck på 500 kr som honorar

(1000 kr delat på två).


Karl XII-kantat gick i stöpet

Den 21/7 1918 skriver Heidenstam

till Alfvén att han inte känner sig

istånd att leverera texten till den

Karl XII-kantat ”hvars ord

[Harald] Hjärne bad mig författa

[…] Så fort jag skall göra något på

beställning tappar jag humöret

[…] Jag skyndar mig därför att

såväl hos dig som Hjärne definitivt

anmäla mässfall medan det ännu

är god tid”. Uppenbarligen var det

tänkt att Alfvén skulle tonsätta

denna kantat. Med tanke på vad

han senare sagt om det flitiga kan-

tatkomponerandet som tog tid från

hans symfoniska verksamhet torde

han blivit glad över beskedet.

Operan ”Eumeniderna” gick

omintet

År 1921 hade Alfvén och Heiden-

stam samt några andra bröllops-

gäster sällskap på tåget från Nora

till Stockholm. Heidenstam var på

strålande humör och underhöll de

övriga i sällskapet. Plötsligt för-

svann han till en annan kupé och

återkom när tåget närmade sig

Stockholm. Han hade då skissat

innehållet i ”Eumeniderna” och

bjöd sällskapet på restaurang i

Stockholm där han förklarade att

Alfvéns skulle komponera en ope-

ra med samma titel. Han började

tala om akter och tablåer och de

båda började inspirera varandra.

En reporter i Aftonbladet tillhörde

sällskapet. Han kunde lyssna till

planerna och dagen därefter skrev

han en stor förhandsartikel, men

då ”förlorade både Heidenstam

och jag intresset för det geniala

uppslaget. Anden kan inte skapa

under offentlig insyn från gatan –

det borde herr X. ha förstått” (I

dur och moll, s. 182ff.). Journalis-

ten var Waldemar Swahn

(Hedwall 1973, s. 80).

Andra dikter av Heidenstam har

Alfvén inte funnit passande för

tonsättning, vare sig som romanser

eller som körsånger.

AV JAN OLOF

RUDÈN

M ed anledning av Mär-

kesåret 1809–2009 då

olika relationer mellan Sveri-

ge och Finland har dragits

fram i ljuset kan det vara på

plats att erinra om de kultu-

rella band som förenade de

båda länderna. En liten del av

dem präglades av Hugo Alf-

vén i hans aktiviteter som

tonsättare och dirigent av

egna verk samt av dirigent

för Orphei Drängar, som un-

der Alfvéns ledning besökte

Finland under ett par utlands-

turnéer. Det var ett givande

och tagande också i så motto

att finländsk musik blev

framförd i Sverige och

svensk musik i Finland. Det

svenska språket var en sam-

manbindande faktor vid si-

dan av själva musiken. Arti-

keln bygger på Alfvéns

tryckta memoarer och brev-

samlingen i Uppsala univer-

sitetsbibliotek samt brev i

Helsingfors universitetsbibli-

otek. Eftersom jag inte har

haft tillgång till Sibeliusmu-

seets klippsamlingar och an-

nat material i den kapsel som

Gunnar Ternhag orienterade

om i Alfvéniana 1/02, s. 11 är

inte sista ordet sagt i ämnet.

Romanstonsättare

Som tonsättare kom Alfvén re-

dan i mycket unga år att fastna

för Zacharias Topelius dikter.

Redan 1884 komponerade han

Barnatro av Topelius för röst

och piano (publicerad på Alf-

vénsällskapets hemsida). Denna

sång är den tidigaste vi känner

av Alfvéns hand. Den finns

bland "Mina första kompositio-

ner" som i övrigt består av pia-

nomusik. Han var då tolv år och

påverkad av sin baptistiska fa-

miljs religiositet och inte minst

sin mor Lottens sånger vid taf-

feln

Till Topelius återvände Alfvén

när det återigen var tal om barn.

Barnens bön för fäderneslandet

komponerades 1930 för 4-st

barnkör.

Även Johan Ludvig Runebergs

lyrik fångade tidigt Alfvéns

intresse. Den Vaggvisa han

komponerade för röst och piano

härrör från tiden för violinsona-

ten och symfoni nr 1. Den tilläg-

nades hans mor och trycktes av

J Lövings musikhandel i Stock-

holm och var det första verk han

fick utgivet

.

Nästa verk med text av Rune-

berg var Fosterlandspsalm för

en röst eller samfälld kör vid

piano, snart också för unison

kör och orkester och som sådan

uruppförd i Göteborg 3/12 1906

med Alfvén som dirigent. Man

kunde förledas att tro att förlus-

ten av Norge 1905 eggade fos-

terlandsvännen Alfvén att som

pendang till förlusten av Finland

1809 skapa ett verk för att stär-

ka enigheten i Sverige. Men det

var ett beställningsverk för sam-

lingen ”Musik till psalmer för

skolorna” utgiven av Emanuel

A Nylin och Arvid Carlstedt,

Stockholm 1907. Lennart Hed-

wall har behandlat detta i Mu-

Hugo Alfvén och Finland


revy nr 1 1978, s. 8. Foster-

landspsalm blev mycket po-

pulär och trycktes separat och

i olika samlingar av förlägga-

ren Abraham Lundqvist.

Ytterligare en finländsk för-

fattare, nämligen Bertel Gri-

penberg blev förtonad av

Alfvén. Hans Lindagull, sere-

nad för tenor solo och

manskör komponerades 1919

och blev uruppförd i Väners-

borg den 11 juni under OD:s

sommarturné och med Knut

Öhrström som solist. Denna

version jämte ett arr. för liten

orkester publicerades 1923

av Hirsch. Tonsättningen var

uppenbarligen en följd av att

skalden till Alfvén sänt sin

diktsamling Spillror (1917).

Alfvén tackade med orden

”Edra dikter har jag på mitt

bord och tonerna till dem i

mitt huvud”. (Hugo Alfvén,

Med hälsning och handslag,

s. 52f.)

Den finländske författaren

Arvid Mörne skickade sin

diktsamling ”Morgonstjär-

nan” till Alfvén som omedel-

bart tackade i högstämda ord

i brev av 22/11 1928 (nu i

Svenska litteratursällskapets

arkiv i Helsingfors universi-

tetsbibliotek, SLSA 620).

Trots hans förhoppning att

dikterna skulle inspirera ho-

nom till många sånger blev

så inte fallet.

Dirigent

Hugo Alfvén berättar i Tem-

po furioso s. 349ff.

[…] hade jag mottagit en

inbjudan att dirigera en egen

konsert med Helsingfors

stadsorkester. Jag hade tackat

ja och konserten skulle äga

rum den 19 februari 1906.

Mitt program omfattade D-

dursymfonien, ”En skär-

gårdssägen” och ”midsom-

marvaka”. [Jag skulle…] bo

på hotell vilken fråga den

kände komponisten och diri-

genten [Robert] Kajanus re-

dan hade ordnat.Vid kajen i

Helsingfors mötte Kajanus

[…]

Orkestern var förträfflig och

verkade mycket intresserad,

men den hade en ovana, som

jag aldrig varken förr eller

senare träffat på hos någon

annan orkester: under repeti-

tionerna rökte varje man ci-

garretter från början till slut.

Det var som om de sökt ett

bedövningsmedel under den

ryska terrorn. Alla höll en

cigarrett mellan fingrarna och

så snart någon hade ett par

takters paus, snappade han in

ett halsbloss. Efter en timmes

repetition kunder jag nätt och

jämt se kontrabasisterna, som

stod längst bort. Men denna

rökning förekom naturligtvis

inte under konserten, då or-

kestern för övrigt spelade

alldeles glänsande.

Om publiken har jag inte att

säga annat än att den var un-

gefär som i Stockholm.

[Vid efterföljande supé] hade

man talat allmänt om konser-

ten och man var nyfiken på

vad Helsingfors mest ansed-

da musikkritiker – Karl Flo-

din i Nya Pressen och purfin-

nen Katila i Uusi Suometar –

skulle skriva. […] då jag den

följande förmiddagen […]

fick upp tidningarna på rum-

met. Med stigande glädje

läste jag dessa recensioner

som var skrivna med en tem-

peramentsfullhet och en för-

ståelse för min musik som

gjorde mig yr i huvudet.

Symfonien hade av Kajanus

tidigare blivit uppförd i Hel-

singfors och då utförligt re-

censerad, varför den nu om-

nämndes mera i förbigående;

men de båda andra styckena

var nyheter, som blev desto

grundligare analyserade.

Recensenten Karl Flodin,

som gillade konserten mer än

A Uggla i Hufvudstadsbladet

skickade för säkerhets skull

korrekturet till recensionen i

ett brev den 20/2.

Alfvén berättar vidare i Tem-

po furioso s. 354f:

Den följande dagen [20/2]

skulle en populärkonsert äga

rum, dirigerad av Georg

Schnéevoigt. Han hade börjat

sin musikaliska bana som

cellist, i vilken egenskap han

under sex år tjänstgjort i Hel-

singforsorkestern. Sedan slog

han om och utbildade sig till

orkesterdirigent. På denna

nya bana hade han gjort en

lysande karriär och hastigt

blivit en berömd man. År

1904 hade han kallats till

ledarposten för den ypperliga

Kaim-orkestern i München,

vilken befattning han fortfa-

rande innehade, då jag gjorde

hans bekantskap i Helsing-

fors.

Georg Schnéevoigt. Byst i

Malmö konserthus


Vid den ovannämnda populär-

konserten hade man i sista

ögonblicket gjort en ändring i

programmet. Man önskade än

en gång höra min skärgårdssä-

gen och rapsodi, vilken begä-

ran jag naturligtvis med glädje

gick till mötes, fast jag tyckte

det var kusligt att uppträda

som dirigent sida vid sida med

den berömde Schnéevoigt,

som i Helsingfors åtnjöt en

grundmurad popularitet. Men

det föreföll som om publiken

delade gracerna tämligen lika

[…] Ja, under årens lopp kom

jag många gånger tillbaka till

detta allvarliga, tungsinta land,

som ständigt skulle komma att

möta mig med samma upp-

skattning och djupa förståelse

för min musik som det hade

gjort vid detta mitt första be-

sök.

Alfvén berättar i brev till sin

gynnare Oscar Quensel den

5/4 1906 att han i Helsingfors

sammanträffade med den fins-

ke dirigenten Schnéevoigt,

som var dirigent i München

för Kaim-orkestern. Denne

föreslår att Alfvén ger egen

konsert i München och också i

Wien (men ej i Berlin som

Quensel föreslagit för att göra

Alfvén känd där ).

År 1913 i mitten av december

var Alfvén gästdirigent i Hel-

singfors med två konserter den

15/12 resp. den 18/12. Han

berättar i I dur och moll s. 75f:

Jag hade fått inbjudning att

komma till Helsingfors för att

dirigera två symfonikonserter

med egna kompositioner […]

[Enligt brev till Robert Kaj-

anus, nu i Helsingfors univer-

sitetsbibliotek, förklarade Alf-

vén att han p.g.a. en senare-

lagd OD-konsert var förhind-

rad att komma till Helsingfors

den 6 december 1912, alltså

redan året innan.] Denna gång

hade jag ställt upp den sista

[symfonin, dvs. nr 3]: E-dur-

symfonien, samt ”Drapa”[den

15/12], ”Festspel”[den 18/12],

två romanser för orkester [nog

enbart ”Skogen sover” den

15/12], ”En skärgårdssä-

gen” [den 18/12] och ”Mid-

sommarvaka”. [Det blev] en

ännu större framgång än den

första [år 1906].

Karl Flodin fanns inte längre i

Finland men jag vann en an-

nan lika hängiven vän i chefre-

daktören och sporadiske mu-

sikrecensenten i Dagens Tid-

ning, doktor Gustaf Mattsson,

den berömde författaren, inte

minst känd för sina ypperliga

reseskildringar. Han skrev

bland annat en hel spalt om

mitt sätt att leda orkestern.

Efter andra konserten blev

Alfvén inbjuden till manskö-

ren Muntra Musikanters

(M.M:s) julfest.

Någon av dessa dagar hade jag

stiftat bekantskap med eldsjä-

len Otto Andersson. Alfvén

berättar att båda i Helsingfors

steg på tåget till Åbo under det

att de dryftade ett folkmusika-

liskt problem och blev så inbe-

gripa i samtalet att de inte

märkte att tåget satt sig i rörel-

se innan Otto Andersson hann

stiga av. (Ibidem s. 78.)

1921 var det Nordisk musik-

fest i Helsingfors. Vid den

svenska orkesterkonserten den

27/5 dirigerade Alfvén sin

fjärde symfoni med Helsing-

fors stadsorkester, och solis-

terna Greta Söderman och

Väinö Sola. Detta var tydli-

gen med ”R Kajanus orkester”

med vilken Schnéevoigt inte

ansåg sig kunna omedelbart

konkurrera. Alfvén beklagar

sig över att det var förbudsti-

der i Finland, vilket musikerna

dock visste kringgå. (I dur och

moll s. 174ff. )

Eftersom Jean Sibelius dirige-

rade en orkesterkonsert med

egna verk dagen därefter bor-

de de två tonsättarna ha sam-

manträffat.

I brev av 17/3 1922 från Ro-

bert Kajanus, dirigent vid Hel-

singfors stadsorkester anmäler

han att orkestern köper orkes-

termaterialet till Alfvéns Sym-

foni nr 4 som Universal Edi-

tion i Wien utgivit och över-

sänder summan 4597:70 Rmk

(=1000 Finnmark). I samma

brev hör han sig för om förhål-

landena i Wien som han ej

känner till och om Schrekers

musik. Alfvén hade ju oriente-

rat sig under sitt besök i staden

året innan.

OD:s konsertturné till Finland

1924 beskriver Alfvén i I dur

och moll s. 270f:

Avfärd skedde med båt pingst-

dagen för en konsertturné till

Finland som OD inte besökt

på trettio år. Muntra Musikan-

ter (MM), Akademiska sång-

föreningen och manskören

Laulu-Miehet tog emot. ODs

konsert i Solennitetssalen med

bl.a. Hegars ”Totenvolk” och

Alfvéns ”Serenad Lindagull”,

text Bertel Gripenberg (se

ovan). Påföljande kväll fram-

fördes Hegars ”Gewitternacht”

och Bossis ”Il brivido”. Dessa

stycken tillhörde ODs främsta

slagnummer. Därefter med båt

till Borgå och besök vid Rune-

bergs grav där Josephsons

”Vårt land” och Wennerbergs

”O Gud som styrer folkens


öden” framfördes (s. 276). Samma

kväll gavs konsert i Lyceet och

företogs återfärden till Helsing-

fors. Den tredje konserten i Hel-

singfors fick flyttas till Berghälls

kyrka p.g.a. prästerskapets mot-

stånd i Johanneskyrkan. ”Jag vet

en dejlig rosa” och ”Gustaf Frö-

dings jordafärd” framfördes. På-

följande dag avfärd till Viborg (s.

277) med konsert på teatern. Bl. a

”Björneborgarnas marsch” och

”Terve Suomeni maa” som extra-

nummer efter Södermans ”Ett

bondbröllop”. Tåg till Åbo där

konsert hölls den 16 juni. Åter till

Stockholm med båt bara för att

omedelbart styra kosan mot Paris

och de Olympiska Spelen.

År 13/11 1925 kom förfrågan från

Åbo Underrättelser som ville ha

ett uttalande om Sibelius musika-

liska gärning med anledning av

hans stundande 60-årsdag den

8/12. Eftersom Alfvén inte tycks

ha reagerat kom dessutom en på-

minnelse. Sibelius har sänt gratu-

lationer till Alfvéns ”jämna” fö-

delsedagar från 1942 till 1957(?)

men annars saknas korrespondens

emellan dem. I Sibelius dagbok

som nu utgivits så förtjänstfullt av

Fabian Dahlström nämns ”den

geniale och sympatiske” Alfvén

två gånger. Vi vet inte vad Alfvén

egentligen tänkte om Sibelius. Han

dirigerade ”Rakastava” med Aka-

demiska kapellet den 25/3 1925 i

Uppsala universitets aula, på sam-

ma plats med Kapellet och Uppsa-

la musikerförbund dirigerade han

”teatermusik till Kristian II” den

14/3 1930. Under USA-turnén

1938 dirigerade han ”Finlandia” i

Boston den 6 juli. En helt annan

affinitet med den norska orkester-

musiken representerad av framför

allt Grieg och Svendsen kan man

utläsa av Carl-Gunnar Åhléns för-

teckning Hugo Alfvén som orkes-

terdirigent i kommentarhäftet till

Alfvén conducts Alfvén (Phono

Suecia PSCD 109, 1997).

Manskörsånger av Sibelius blev

emellertid framförda av OD (se

nedan).

I Final s. 63-71 redogör Alfvén för

turné längs Östersjöns kuster med

OD år 1929. Finland var delmål i

turnén som ägde rum i maj-juni

och också omfattade Gotland och

Estland med avslutning längs

Norrlandskusten. Båten ankom till

Helsingfors den 8 juni och togs

emot av representanter för Akade-

miska sångföreningen, Muntra

Musikanter, Laulu Miehet och

Ylioppilaskunnan Laulajat. Två

konserter där med mycket krävan-

de program bl.a. Hegars ”Hymne

an den Gesang” och ”Totenvolk”,

av Bossi ”Il brivido”, av Lányi

”Muszi kálnak”, Törnudds

”Loitsu” och Krickas ”Vysoko

zornicka” och ”Tancuj, vykrúcaj”.

Den största framgången för Alfvén

personligen var tolkningen av Lo-

itsu som gjordes något annorlunda

än av värdarna. Två konserter gavs

i Åbo och en i Mariehamn. Under

turnén i Finland sjöngs bl.a. Pacius

”Mu isamaa mu onn ja room”.

När andra världskriget utbrutit

deltog OD i den Finlandshjälp som

yttrade sig på så många sätt i Sve-

rige. För föreningen Nordens Fin-

landsinsamling framträdde OD i

Uppsala och i Blå hallen i Stock-

holm 28/11 1939.

Vid Nordiska musikfesten i Hel-

singfors 1932 var det Adolf Wik-

lund som den 27/5 dirigerade

Alfvéns nya Dalarapsodi (1931)

med Helsingfors stadsorkester.

Georg Schnéevoigt berättar i brev

18/1 1945 att han i Helsingfors

den 12/1 med stor framgång fram-

fört Festouvertyr op.52 till invig-

ningen av Malmö konserthus i

september 1944. Detta verk hade

han påverkat orkestern att beställa

av Alfvén sedan han blivit kapell-

mästare i Malmö.

Trots att kriget var slut 1946 fanns

praktiska problem att lösa. Den

30/10 skrev konsertsångerskan

Ester Ingman att hon har fått veta

datum för konsert med radioorkes-

tern, nämligen den 28/11. Hon vill

sjunga Taltrasten, I stilla timmar,

Skogen sover, Sommardofter, Du

är stilla ro om bara orkestermateri-

alet kommer fram i tid. Det skulle

skickas med kurirpost genom fins-

ka legationen i Stockholm. Om

finnarna inte kan betala hyra för

no tmater ialet ska ll Runar

[Brenning] eller Josef betala.

Musikbrev från körledaren och

tonsättaren Bengt Carlsson, Hel-

singfors maj 1947, som gläder sig

inför den kommande OD-turnén.

Den ägde rum 25˗30/5, började på

Skansen via Borgå, Helsingfors (2

olika konserter) och slutade vid

Åbo akademi. Det var Alfvéns

avsked från OD efter 37 år som

dess dirigent. På programmet stod

”Skulle jag en sång dig sjunga” av

Selim Palmgren och ”Loitsu” av

Axel Törnudd, två absoluta favori-

ter hos Alfvén bland finlands-

svenska tonsättare.

Repertoarval

Redan under det andra verksam-

hetsåret med OD sjöngs Vaggvisa

av Selim Palmgren. Det är ett ton-

sättarnamn som regelbundet åter-

kommer under hela Alfvéns tid

som dirigent för OD. Andra fin-

ländska körverk var av Armas

Järnefelt, Sibelius (Bröllop stun-

dar, 1916, Den förkvävda rösten,

vid turné i Sverige 1931, Fridolins

dårskap, vårkonserten 1946),

Oskar Merikanto, Toivo Kuula (tre

olika verk vid vårkonserten 1933

och två ytterligare vid påföljande

konserter)


Loitsu av Axel Törnudd var ett

körverk som Alfvén med förtjus-

ning dirigerade alltifrån OD:s

vårkonsert i Uppsala/Stockholm

1925 (se även Alfvéniana 2-3/02,

s. 3ff.)

Av Leevi Madetoja framfördes

”Hautalaulu = Gravsång” vid en

domkyrkokonsert i Uppsala 1946.

Redan 1934 hade tonsättaren

skickat en nyutkommen samling

körsånger och Alfvén tackar den

6/5 med förhoppning att infoga

någon i ODs program redan till

samma års höstkonsert. Så blev

det alltså inte. (Brev i Helsingfors

UB)

Alfvén på 78-varvsskivor (1904–1957)

AV BJÖRN ENGLUND

D enna diskografi för-

tecknar dels alla

kommersiella inspel-

ningar (men ej t.ex.

radions interna lackskivor) Hugo

Alfvén gjorde under 78-varvs-

epoken, dels alla inspelningar av

hans kompositioner och arr. från

samma tid. (Jag har endast kun-

nat medta de arr. av folkvisor

där han anges som arrangör på

skivetiketten. Det är troligt att

flera av hans folkvisearr. använts

på andra skivinspelningar utan att

han krediteras.) För att undvika

‖dubbel bokföring‖ listas Alfvéns

egna inspelningar av egna kom-

positioner endast i del 1.

Uppställningen är artistkredite-

ring (etikettroget angiven när

skivan har avsynats av mig), in-

spelningsort och -datum, matris-

nummer, titel, skivmärke och

nummer. Endast originalnumren

har angetts, däremot inte återut-

givningar på vinyl eller CD. Efter-

som denna del begränsar sig till

78-varrvsinspelningar medtas

inte ett antal inspelningar 1954-

1957 som utgavs endast på vinyl,

inte heller Alfvéns inspelning för

Swedish Society 1954, bara utgi-

ven på LP. (De kommer att för-

tecknas i en senare diskografi.) I

del 1 är uppställningen kronolo-

gisk, i del 2 alfabetisk efter verk-

titel, i del 3 alfabetisk efter artis-

ten. För närmare uppgifter om

verken hänvisas till Jan Olof Ru-

dén, Hugo Alfvéns kompositioner.

Käll- och verkförteckning, Stock-

holm 1972. (Fler inspelningar

torde existera av Swedish rhap-

sody än de 34 jag lyckats spåra.)

Under den akustiska epoken

(1877-1925) gjordes inspelning-

arna rent mekaniskt via en tratt

och frekvensområdet var mycket

begränsat. Det innebar bl. a. att

man inte kunde använda kontra-

basar (deras toner var för djupa

för att kunna fångas i den akustis-

ka upptagningsmetoden) och de

fick ersättas av bastubor. (När en

basstämma spelas på kontrabas

klingar den en oktav under no-

teringen, men på en bastuba i

samma oktav.) Tuttiviolinerna

fick bli s.k. Strohvioliner som kan

beskrivas som en träram med

grammofontratt som förstärkte

ljudet. (Soloviolinerna var nor-

mala instrument.) Antalet musi-

ker man kunde spelas in var ock-

så högst begränsat och det gjor-

des under åren före 1920 näppe-

ligen några inspelningar med en

fulltalig symfoniorkester. I Sveri-

ge tillkom inga inspelningar med

symfoniorkester under dessa år

och som framgår av förteckning-

en var den första inspelningen av

Midsommarvaka från 1913 arran-

gerad (i förkortad form) för mili-

tärkår spelad av en mindre grupp

ur Svea livgardes musikkår, men

etiketterad som Hjalmar Meiss-

ners militärorkester. Meissner

var inspelningschef för skivbola-

get vid denna tid). Det tyska

skivmärket Parlophon väckte

1920 uppmärksamhet när man

började spelad in verken ‖parti-

turgetreu‖ och med full besätt-

ning. Detta bör även gälla de

versioner av Misdommarvaka

som gjorde i Berlin 1923 och

1924 för danska Parlophon re-

spektive Polyphon (som jag inte

har hört). I övrigt var det bara

några sånger av Alfvén som spe-

lades in under dessa år. August

Söderman komponerade balla-

den Kung Heimer och Aslög för

en röst och orkester och Alfvén

instrumenterade den 1911 för

full symfoniorkester, men den

versionen blev aldrig publicerad.

(två partitur i tusch resp. blyerts

i UUB; jfr Rudén 1972 s 24).

Uppenbarligen har det gjorts

stämutskrifter som använts åt-

minstone vid Sigurd Björlings

inspelning 1942 (bekräftat av

inspelningsjournalen). Osäkert

om de andra inspelningarna har

detta arr. eller Södermans origi-

nal. (Ett flertal tidiga inspelningar

gjordes även med enbart piano-

ack.)

Under den elektriska epoken

(från 1925), då man använde mik-

rofon i stället för tratt, gjorde

Alfvén främst inspelningar med

manskören OD (som han ju led-

de under många år), men även

med tre andra körer. Två inspel-

ningar gjordes av Midsommarva-

ka, en intern för dåvarande Ra-

diotjänst (1938) och den första

officiella svenska stereoinspel-

ningen för Swedish Society (LP

1954; ej medtagen här).


När den amerikanske arrangören

Percy Faiths inspelning av Swedish

rhapsody (som bygger på teman ur

Midsommarvaka) först utgavs 1953

blev Alfvén mycket upprörd, men

när de stora royaltycheckarna bör-

jade komma in tystnade protester-

na! Faiths inspelning utgavs den 2

februari 1953 och hamnade på

topplistorna exakt en månad sena-

re som nr 19 och låg kvar sex

veckor. I England utgavs de olika

versionerna mellan oktober 1953

och januari 1954 och det var Man-

tovanis version som hamnade på

topplistorna (som nr 2) och låg

kvar i 34 veckor.

Med tanke på hans uttalande från

1907 att alla dragspel som påträffa-

des skulle krossas, är det ironiskt

att ett flertal franska dragspelare

tog sig an Swedish rhapsody! Denna

melodi finns i ett flertal andra ver-

sioner: med hammondorgel, piano,

underhållningsorkester, blåsorkes-

ter, dixieband, danska, finska och

franska sångversioner. (Troligen

finns fler än de 35 versioner jag

lyckats spåra.)

Roslagspolketta blev även den en

internationell schlager 1956 under

titeln Swedish polka. Vokalversioner

gjordes på danska, engelska, finska

och franska. I Sverige hette vokal-

versionen som bekant Roslagsvår.

Endast den tredje symfonin finns

inspelad under tonsättarens ledning

och vid STIM:s och Cupols stor-

satsning 1948 på svenska tonsätta-

re som uttolkare av egna verk, fick

han spela in En skärgårdssägen. En

från början intern inspelning för

Radiotjänst av Dalarapsodin från

1940 utgavs kommersiellt 1950.

Ett kuriosum är Hjalmar Brantings

sorgmarsch komponerad i novem-

ber 1924, framförd vid begravning-

en 1 mars 1925, men inspelad först

i april 1925 i antingen Alfvéns origi-

nal för 19 mans blåsorkester eller

V. Brandts arr. för 16 mans militär-

kår.

Skivmärkesförkortningar

Aus Austroton (Österrike)

Col Columbia

DG Deutsche Grammophon (Tyskland)

ES Elite Special (Schweiz)

Disc Discofil

G & T Gramophone & Typewriter

Gr Gramophone

HMV His Master’s Voice

Ir Iragen (USA) (= International Record

Agency)

Od Odeon

Par Parlophon

Pare Parlophone (England)

Ph Philips

Pol Polydor

Poly Polyphon

Rtj Radiotjänst (PR och R endast för in-

ternt radiobruk, ej till försäljning)

Vic Victor (USA)

Zon Zonophone

Del 1. Hugo Alfvéns inspelningar 1927-1956

O.D.-kören (under personlig ledning av dir. musices Hugo Alfvén)

Konserthuset (Lilla salen), Stockholm 18 maj 1927

Bk 2073-1 Hör oss, Svea (Gunnar Wennerberg) HMV X 2507

Vic 80163

Bk 2074-1 Kungssången (Otto Lindblad – Talis Qvalis) Vic 80163

Bk 2075-1 Glad såsom fågeln (Prins Gustaf – H. Sätherberg) HMV X 2509

Bk 2076-2 Sjung om studentens lyckliga da’r (Prins Gustaf –

Herman. Sätherberg) HMV X 2508

Vic 26-80551

Bk 2077-2 Serenad: ―Stjärnorna tindra‖ (J. A. Josephson –

C. W. Böttiger) HMV X 2509

Bk 2073-2076 med Lilla kören, 60 man; resten med Stora kören, 84-100 man (antalet

efteruppgifter i inspelningsjournalen). Observera att Bk 2074 endast utgavs i USA på

Victor! Dessa titlar ingår i den serie av inspelningar som HMV gjorde 5-21 maj 1927, de första

elektriska som gjorts i Sverige. De utgavs i september 1927, utom X 2750 som utgavs i oktober

1928 och är kopplad med en titel av norska Handelstandens sangforening.

Observera ytterligare två verk med beteckningen Swedish rhapsody. 1947 skrev Charles Wildman (pseudonym för

Willy Mattes) huvudtemat till filmen Brott i sol. Med titeln Romans i moll spelades den in med Sixten Ehrling som

pianosolist och med text av Einar Moberg av Sven Olof Sandberg (inspelad även i Finland, England och USA).

Swedish rhapsody på Collector JEP 3006 med Ernie Englund torde vara Gotländsk sommarnatt (1960).


Svenska sångarförbundets amerikakör. Dirigent: Hugo Alfvén

Konserthuset, Göteborg 23 juli 1938

R 303 Sverges flagga (Hugo Alfvén – K. G. Ossiannilsson) Rtj R 41

R 304 Glädjens blomster. Folkvisa (arr Hugo Alfvén) Rtj R 42

R 305 Ett bondbröllop: Önskevisa (August Söderman) Rtj R 43

R 306 Ett bondbröllop: I bröllopsgården (A. Söderman) Rtj R 41

R 307 En ängel har rört vid din panna (P. Lange-Müller) Rtj R 44

R 42-44 är enkelsidiga.

Orphei drängar, dirigent Hugo Alfvén

Konserthuset (Lilla salen), Stockholm 16 april 1940.

SD-463-A Glädjens blomster. Folkvisa (arr. Alfvén) Rtj R 73

Tel A 5252

SD-464-A 1. Hör oss, Svea (Gunnar Wennerberg)

2. Vår Ulla låg i sängen och sov (C. M. Bellman, arr.

Hugo Alfvén) Rtj R 72

SD-465-A Gryning vid havet (Hugo Alfvén – Sten Selander) Rtj R 73

SD-466-A Sverges flagga (Hugo Alfvén – K. G. Ossiannilsson) Rtj R 71

Tel A 5252

SD-467-A Suomis sång (Fredrik Pacius – Emil von Qvanten) Rtj R 71

R 72 är enkelsidig. SD-467-A bär påskriften ‖kass[erad]‖. Se illustration ovan!

(Dock utgiven på CD jämte övriga OD-inspelningar.)

Stockholms radioorkester. Dirigent Hugo Alfvén

Konserthuset (Stora salen), Stockholm 19 juni 1940.

SD-486-A – 489-A Midsommarvaka (Hugo Alfvén) Rtj R 78a-c

Stockholms radioorkester. Dirigent Hugo Alfvén

Konserthuset (Stora salen), Stockholm 7 november 1940.

SD-563-A – 567-A Dalarapsodi, op. 41 (Svensk rapsodi nr 3) (Hugo

Alfvén) Rtj RD 535/537

Skivorna utgavs först i mars 1950.

Till vänster. Annons i september 1927 i tid-

skriften Charme s. 42. för ODs inspelning

Ovan: Radiotjänsts interna skiva med OD och

Suomis sång som kasserades.


Orphei drängar, dirigent Hugo Alfvén

Konserthuset (Lilla salen), Stockholm 28 maj 1943.

6238-S-S-B Mitt i en blomstermånad (Hugo Alfvén – Hjalmar

Gullberg) Sonora 9014

6239-S-S-B Sveriges flagga (Hugo Alfvén – K. G. Ossiannilsson) Sonora 9014

6240-S-S-B Stämning (Hugo Alfvén – J. P. Jacobsen) Sonora 9017

6241-S-S-B Maj (Hugo Alfvén – Kerstin Hed) Sonora 9017

6242-S-S-B Kulldansen. Folkvisa (arr. Hugo Alfvén) Sonora 9019

6243-S-S-B Anders, han var en hurtiger dräng (Hugo Alfvén –

C. Ekeman) Sonora 9019

Konsertföreningens orkester. Dirigent: Hugo Alfvén

Musikaliska akademien, Stockholm 10 juni 1948

1262-A – 1265-A En skärgårdssägen, op. 20 (Hugo Alfvén) Cupol 6019/6020

The Stockholm Concert Association Orchestra conducted by the composer

Musikaliska akademien, Stockholm 212-22 juni 1950.

2SB-3260-3267 Symphony No. 3. E minor, op. 23 (Hugo Alfvén) HMV DB 11026/11029

Siljanskören. Hugo Alfvén (dirigent)

Leksand (?) 26 juni 1951.

RTJ-4162-MA Min födelsedag. Folkvisa (För Himlaspelet) Rtj PR 5166

PR 5166 är enkelsidig.

Kempekörerna under ledning av H. Alfvén

Samlingslokalen, Husum oktober 1952

DFT-5247-B Sverges flagga (Hugo Alfvén – K. G. Ossiannilsson) Disc A 57

DFT-5248-B Olav Tryggvason (F. A. Reissiger – Bj. Björnson) Disc A 57

DFT-5249-B Champagnevinet (Hugo Alfvén – F. M. Franzén) Disc test

DFT-5250-B Helig [Sanctus] (Franz Schubert – T. Norberg) Disc test

DFT-5372-A Härlig är jorden (sv. text Cecilia Bååth-Holmberg) Disc privat

DFT-5391 Ack, om jag vore kejsare (Edvard Düring) Disc privat

Privatutgåvan är från ca december 1953.

Orchestra conducted by Hugo Alfvén

Hamburg 24 oktober 1956.

AA-50 150-1H Swedish polka (Roslagsvår) (Hugo Alfvén, arr.

Bengt Hallberg) Ph P 50 150 H

P 50 151 H

PB 737

AA-50 150-2H Roslagspolketta (Hugo Alfvén, arr. Bengt

Hallberg) Ph P 50 150 H

PB 737

Alfvén var vid denna tid ganska gammal och svag, uppenbarligen var det Hallberg som dirigerade

orkestern (enligt vad han antytt). Sid 2 användes även som orkesterbakgrund för sångpålägg i Euro-

pafilm i januari 1957 av Ulla-Bella [Fridh, gift Gabrielson], utgiven på Philips P 50 151, se del 2.]

Del 2. Inspelningar av Hugo Alfvéns musik 1904–1957

Musikhögskolans kör. Dirigent: Waldemar Åhlén

Musikaliska akademin, Stockholm 20 maj 1947.

RTJ-1970-B/1971-B Aftonen (text Herman Sätherberg) Rtj RA 119

V. Davidova (mezzosopran) [med pianoack.]

Moskva ca 1953.

[Aftonen] USSR 021814

Okänt om framfört på svenska eller ryska.


Radiotjänsts underhållningsorkester. Dirigent: Sten Frykberg

Musikaliska akademien, Stockholm 27 januari 1946.

RTJ-1387-A/1388-A Andante religioso ur Uppenbarelsekantat, op. 31 Rtj RC 311

Hovkapellet, dir. Hovkapellmästare Nils Grevillius

Konserthuset (Stora salen), Stockholm 2 november 1943.

027138/027139 Breitenfeld . Bataljmålning ur orkestersviten Gustav

II Adolf Tel E 19031

Karin Branzell (mezzosopran) med piano

Stockholm 20 mars 1915.

17541 L Du är stilla ro (text Ernest Thiel) Gr 283375

Marianne Mörner (sopran) med piano.

Hotell Continental, Stockholm 21 maj 1923.

BE 1152-1 Du är stilla ro HMV X 1841

Marianne Mörner (sopran) med ackomp. av Stockholms radioorkester.

Dirigent: Eric Westberg

Stockholm juni 1929.

W 34906-1 Du är stilla ro Col 13605

Stockholms konsertförenings orkester. Dirigent: Nils Grevillius

Konserthuset (Stora salen) 24 februari 1939.

2SB 909-2 Elegi ur orkestersviten ”Gustav II Adolf” HMV Z 260

C 3483

Vic 13856

Kopplad med Midsommarvaka

KFUM-kören. Dirigent: Martin Lidstam

Musikaliska akademien, Stockholm 15 december 1944.

RTJ-1116-A Endräkt (text Anders Grape) Rtj RA 128

Göteborgs symfoniorkester. Dirigent: Tor Mann

Göteborg 13 mars 1930.

CE 2280-2 Festspel, op. 25 HMV Z 203

Z 209

Z 209 är en norsk utgåva.

Radiotjänsts symfoniorkester. Dirigent: Tor Mann

Musikaliska akademien, Stockholm 4 mars 1943.

SD-888-A/889-A Festspel Rtj R 156

John Forsell (baryton) med orkester

Stockholm 18 oktober 1910.

834 ah Fosterlandspsalm (text Johan Ludvig Runeberg) Gr 2-82898

Kalmar madrigalkör, Dir. Lennart Annemark

EMI:s studio 1, Abbey Road, London 22 juni 1948.

0EF 86-1 a) Glädjens blomster (arr. Hugo Alfvén)

b) Domaredansen (arr. Carl Paulson) HMV JO 94

Militärorkester

Köpenhamn 17 april 1925.

CT 1311-2 Hjalmar Brantings sorgmarsch [arr. V. Brandt?] HMV Z 158


KFUM-kören, Dirigent: Martin Lidstam


RTJ-1114-A I månans skimmer (August Söderman, text Emil von

Qvanten, arr. Hugo Alfvén) Rtj R 192

RA 128

Samuel Hybinette (tenor) med piano

Stockholm 26 augusti 1913.

5370 ab Jag längtar dig (text Ernest Thiel) Gr 2-82993

Helen Snow (soprano) acc. by Andre Skalski (piano)

New York 1935 (?).

1051 a) Jag längtar dig b) Skogen sover (bägge E. Thiel) Ir 2R-29-06

Ellen Beck (mezzosopran) med piano

Hotel d’Angleterre, Köpenhamn ca 4 december 1904.

695 d Jag minns (text Erik Ekegren) G & T 83251

Zon 73039

Karin Rydkvist-Alfheim (sopran) med orkesterHotell Continental, Stockholm 23 maj 1919.

3844 ah Jag minns Gr 7-283089

X 577

Oscar Bergström [ack violin, violoncell, piano]

Stockholm ca augusti 1930.

H-68106 Jag minns Homocord

Sv. 4-16076

Artikeln fortsättes i Alfvéniana 1-2/10

Från HMVs supplement juni 1925


Alfvéndagen 10 juli 2009

M ed ”I‟m singing in the rain” skred Musik vid Siljans programvärd Torsten Axelsson nedför gången i

Missionskyrkan i Leksand. Vädrets makter hade tvingat till denna spelplats i stället för tunet på Alfvéngården i

Tibble. Lokalen var på många sätt fördelaktig både för den trots regnet talrika publiken som satt bekvämt och

för de deltagande Siljansnäs sockenspelmän och Falu kammarkör, som kunde få hjälp av den naturliga

akustiken i Missionskyrkan utan den förstärkning som utomhusframträdanden på Alfvéngården kräver.

Samtidigt avslöjas brister i balans mellan stämmor och intonation i något som mer påminner om en

konsertsituation. Inomhuslokalen kommer en också att önska ett mindre lättsamt programval av kören. Under

sin dirigent Tony Margenta framförde den nu tre av de allra vanligaste

arrangemangen av Hugo Alfvén men inget originalverk. Med

dalaknytning hade valts en folkmelodi från Malung i arrangemang av

Anders Nyberg och två överflödiga körsånger av Nils Lindberg.

Waldemar Åhléns välkända Sommarpsalm förlorade sin friskhet

genom ett för långsamt tempo. Resten av programmet bestod av

obetydliga stycken från Danmark, Norge och Irland! Falu kammarkör

har vunnit priser utomlands, så uppenbarligen kan en annan situation

locka fram andra kvaliteter ur kören. Det här framträdandet gjordes

inte med Hugo Alfvén och det han står för i åtanke.

Alfvén fondens ordförande, Gunnar Ternhag, påminde om att det var

för Hugo Alfvéns skull och hans bosättning i Tibble som dagens

arrangemang ägde rum. Alfvéngården har alltsedan Musik vid Siljans

begynnelse öppnat sina dörrar för

allmänheten denna dag. Han berättade om

Hugo Alfvéns flit bl.a. som brevskrivare

och tog som exempel ett brev daterat just

den 10 juli år 1937, då Alfvén planerar en

turné med sin Siljanskör till Värmland

och Oslo. Han rådgör i brevet med Janne

Romson i Mora som skötte det praktiska

med kören. Gunnar Ternhag förrättade

utdelningen av var sitt stipendium på

10 000 kr från Alfvén fonden till tre

avgångselever från Musikkonservatoriet i

Falun. Av dessa var violinisten Maria Unosson ej närvarande. Linnea

Aall-Campbell, som studerar låtspel på fiol spelade en låt och

pianisten Matti Busch förde en ojämn kamp med Alfvéns Solglitter.

De går nu vidare till studier på olika musikhögskolor.

Ett säkert ankare vid Alfvéndagen är Siljansnäs spelmanslag som spelade Solskenslåten, Leksands skänklåt

efter Knis Karl, Polska efter Per Osa, Roligs fars polska efter Roligs Per, Bockfars polska efter Sparf far,

Säckpipslåt efter Skommar Anders Persson och Gånglåt efter Mats Danielsson.

JAN OLOF RUDÉN

Falu kammarkör sjöng I denna ljuva sommartid. Arr A. Nyberg

Uti vår hage. Arr H. Alfvén

Tjuv och tjuv. Arr H. Alfvén

Lärkan. N. Lindberg

Shall I compare thee. N. Lindberg

Danny boy. Arr Kings Singers

Kærlighedsrosen. J. Jersild

Scandinavian shuffle. J. Johansen, S. Asmussen

Brureslott fra Øre. Arr H. Sommerro

Sommarpsalm. W. Åhlén

Och jungfrun hon går i ringen.

KFUM-kören, Dirigent: Martin Lidstam


RTJ-1114-A I månans skimmer (August

Söderman, text Emil von

Qvanten, arr. Hugo Alfvén)

Rtj R 192

RA

128

Hugo Alfvénsällskapets årsmöte den 9 maj 2009

Christian Lindberg t.h. i bild intervjuas

av Jan Olof Rudén.

Foto: Anders Hanser

Före förhandlingarna hade sällskapet

glädjen att välkomna dirigenten m.m.

Christian Lindberg som berättade om

hur han blev intresserad i unga år av

Hugo Alfvéns person och hur han se-

dan kom att älska hans musik. Detta

har lett till att han verkat för att Alf-

véns orkestermusik blivit framförd av

Stockholms Läns Blåsarsymfoniker i

arrangemang för blåsorkester. Det se-

naste arrangemanget, nämligen Sym-

foni nr 4 framfördes ffg i Nybrokajen 11 under eftermiddagen med Christian Lindberg

som dirigent. Men det finns ett visst motstånd mot Alfvéns orkestermusik i svenska

programråd så man måste stå på sig som dirigent. Så är inte alls fallet i utlandet.

Roland Sandberg valdes till ny ordförande. Styrelseledamöter blev Anton Alfvén och

Christer Åsberg (nyval) samt Bodil Asketorp, Jan Olof Rudén, Gösta Alfvén, Jörgen

Grundström, Anders Hanser, Olof Andersson (omval).

Hugo Alfvénsällskapet i Ordenshuset på Skansen den 11 oktober 2009

t.h. Folke Bohlin vid pianot ackompanjerar sin dotter Ingela Bohlin med teatralisk bak-grund. Foto: Jan Olof Rudén Hugo Alfvénsällskapet bjöd på en Litterär matiné på söndagseftermiddagen inom ra-

men för DELS och välkomnade många nya ansikten. Folke Bohlin berättade om Hugo Alfvéns erövring av Nordens vackraste kvin-na, Marie Krøyer och om de kärlekssånger han skrev till henne. Han lät oss få lyssna till dem tolkade av Ingela Bohlin och honom

själv. Ännu i hög ålder och trots slitningar i äktenskapet och slutlig skilsmässa ansåg Bohlin att Alfvén hade Marie i tankarna när han komponerade Saa tag mit Hjerte även om den formellt var tillägnad hans andra hustru Carin. Alfvéns stil utbildades i slutet av 1800-talet när hans äldre kollega Edvard Grieg skrev romanser. Många tongångar hos Alfvén påminner om liknande kärlekssånger hos Grieg, vilket tyder på att Alfvén haft hans musik i bakhuvudet när

han komponerade.

År 2010 kommer att bli ett riktigt Alfvénår.

Dels är det 100 år sedan Hugo Alfvén blev director musices vid Uppsala universitet och också blev vald

till OD:s ledare. Dels är det 50 år sedan han avled. På dödsdagen ställer Uppsalas körer och Akade-

miska kapell samt Domkyrkan sina krafter till förfogande för en Alfvéndag.

Hugo Alfvénsällskapet kan dessutom fira 20-årsjubileum. Se vidare www.alfvensallskapet.se

Documents

Alfvéniana 3-4/09